uganda

Ber om ursäkt att den utlovade sista uppdateringen dröjt. Men det blev liksom så mycket när jag kom hem och den där känslan av en koppling hem föll ju helt när jag faktiskt hade båda fötterna på svensk mark.

Flyget var hur långt som helst, hur tråkigt som helst. Även om Qatar numera har väldigt många filmer man kan kolla på. Mellanlandningen i Doha kunde ha dödat mig, sov en stund i en stol på flygplatsen. 9,5 timme senare lyfte mitt plan hem mot Arlanda. Och under den resan satt jag bredvid en indiska som förmodligen var skiträdd, hon var mer plockig än en gammal dement tant. Landade, lyckades få en taxi hem, pratade blandat svenska och engelska.

Varför dröjde uppdateringen undrar ni? Ett - jag var jävligt trött när jag kom hem och tro det eller ej men det tar lite tid att anpassa sig till sitt hemland, hemstad och allt det där efter 11 veckor i Uganda. Två - tankarna fanns hos min farmor som opassligt nog gjort en vurpa och brutit lårbenet, någon gång under mitt flyg mellan Entebbe och Doha. Tre - det fanns så mycket att uppleva och så mycket att planera inför examen.

Men nu är jag här. Dessvärre vet jag  inte riktigt vad ajg ska skriva. Livet som student är slut. Examen firades storartat i fredags och lördags. Examensmottagning med de fantastiska pojkarna och middag på Nordiska i Gustav Vasas närvaro. Det finns alltså en stor staty av honom där, han ser väldigt ledsen ut coh jag tänkte göra honom glad genom att klättra upp i hans knä, men det ryktades om att man kunde bli utkastad då. Typiskt dåligt.

Examensbeviset måste beställas, sakerna packas och jag flytta.

Sakta sakta sjunker dock hela Ugandavistelsen in i djupet av en. Man förstår sig själv, sitt handlande, sin egen styrka och en massa mer. Det är för tillfället alldeles för svårt att sätta ord på hur jag känner och vad jag lärt mig. Men att jag var livrädd när jag insåg att jag skulle åka till Uganda, inte riktigt trodde att jag skulle klara det och misstänkte att jag skulle gråta varje dag, det är ett minne av en tanke blott. För jag vågade, jag kände mig hem och jag grät faktiskt inte! Jo när jag skulle åka hem och lämna alla fina där nere, då kom tårarna. Men det kändes värt.
Nu känner jag mig taggad på livet, det blir fler resor, både till Afrika och andra ställen. Och tro det eller ej, men jag är lätt sugen på att göra resorna i min ensamhet, att uppleva mig och landet. Det är en sån otrolig känsla.


Som avslutning - Ett stor TACK till alla som gjort de 5½ åren på läkarlinjen möjlig för mig, de som gjort utbytet till en fantastisk tid, alla fantastiska människor överallt som jag mött och framför allt min familj som alltid funnits där och snart slipper bidra med pengar till den fattiga studenten som övertraserar sitt konto och sina CSN-tillgångar.
Här har du det sista inlägget Pappa! Som utlovat! Och jag får min första lön i slutet på juli, bara så du vet?! ;)

En massa pussar och kramar och allt sådant där fantastiskt!!

Nu händer det! Idag flyger jag hem. Ännu känns det bara jätteabsurt och svårt att förstå. Jag fattar väl när jag står på Arlanda och undrar varför saker är i tid och bilarna kör på höger sida.

Igår åkte vi in och tog sista solningen och dopet på Fairway. Efter det fick vi hjälp av Harriet att hitta en bra salong att fixa våra fötter och händer i. Så nu är de rentvättade, filade, masserade och otroligt jäkla fräscha. Förmodligen bätte än när jag kom. 60kr, det tyckte vi va ett värt pris. :) Sen åkte vi och handlade och Cece fick sista kvällen till ära laga korvstroganoff, hon gillade det så mycket sist jag lagade att hon vill kunna göra det själv. Svullomiddag och som efterrätt hade jag unnat mig nutella, väldigt nyttigt. Vi avslutade med att titta på amerikanska The girl with the dragon tattoo. Svenska varianten är ju faktiskt bättre. Sorry Hollywood.

Nu sitter jag vid datorn, har packat allt utom handbagaget. Har garanterat lite mer packning än lämpligt. Men 3tusen på Visa-kortet borde väl räcka för övervikten, om de kräver mig på cash. Inväntar Kiwi, sen ska jag duscha och göra mig iordning, packa handbagaget.
Klockan 12 komme chauffören som ska ta oss till flygplatsen, man vet ju aldirg hur lång tid det tar här i Uganda och dessutom ryktas det om att man ska checka in tre timmar innan. Så det är lika bra att vara där i tid. Flyget lyfter inte fören sex-tiden. Enligt biljetten.. :)

Sa hejdå till Cece klockan sju nu på morgonen, känns inte kul. Kommer sakna henne massor. Hon är helt fantastisk.

Jaha. Lite svensk musik för att känna in stämning och en sked nutella till frukost blir det nu. Sista inlägget kommer imon kväll när jag landat, tagit mig hem, ätit, kramat Elin och installerat mig lite i lägenheten hemma i Solna.

Puss puss på er alla

Nu har vi ström så vi gör ett försök. I tisdags hade vi rond på ortopeden, helt ok. SHO's förklarade vad patienterna hade ådragit sig, vad de ville göra och när de skulle opereras. De flesta opereras inte fören flera veckor efter det att de fått frakturen. Den ena överläkaren som var med var en riktigt bajskorv. Otrevlig och tyckte verkligen att han stod över alla andra. Så himla irriterande. Eftersom ronden inte höll på så länge, SHO'sen har examinationsvecka, så kunde jag gå och bada på Fairway med Kiwi. Onsdag operation, med en rysk/mongolisk läkare. Lite halvkonstig, men ändå okej. Vi stiftade en radiusfraktur på ett barn och opererade en spiralfemurfraktur. Han sydde ihop såret så jag skämdes, jag fick till svar att det inte var ett ansikte så jag kunde göra stora stygn istället för mina små. Jag svarade att jag inte hade fått göra det där hemma i Sverige, och fortsatte göra min små stygn. Jag vill faktiskt inte ens här i Afrika vara orsaken till att någon har ett stort gigantiskt fult ärr på sitt lår. Speciellt inte när det inte är nödvändigt. Torsdag mer operationer. Dock drog vår första ut på tiden, höftfraktur, så jag valde att gå när de skulle stå och diskutera i en evighet om de verkligen skulle göra operation nummer två, det var ju "så sent". Första operationen gick i alla fall bra, jag fick briljera då en annan student från ortopedisk medicin här nere var med. Vet inte riktigt vad det är för utbildning. Han sa att han assisterat innan, men han kunde knappt scrubba in, definitivt inte hålla sig steril och hade ingen aning hur man skulle hålla instrument och klippa suturer. Varför säger man att man vetoch kan när man inte gör det? Hemma hade man blivit ifrågasatt och bed att stiga åt sidan. Men det funkar tydligen inte så här. Jag hade blivit tokig på honom om jag varit operatör, blev ju nästan det ändå och fick tala om att han var osteril för att han tvunget skulle försöka titta ner i såret och i och med det dragit axel och överarm i mitt ansikte och huvud. Vad lyckades vi mer hitta på? Jag och Kiwi har varit runt och ätit lite på olika ställen, tagit en vända på bananbåten och gått på bio. Helt fantastiskt att gå på bio mitt på dagen, bara vi i salongen. Någonting Marigold hotel tror jag filmen hette, väldigt bra. I fredags morse åkte vi taxi till Kabira CC och där plcoakde raftingföretaget upp oss. Busstur till Jinja, frukost hos rafitingföretaget och utprovning av hjälm och flytväst. Sen flakåkning till Nilen, och i en gummibåt. Vi fick lära oss paddla, dra upp varandra och vända båten. Sen bar det av ner för Nilen, 8 vattenfall till mötes. Herre gud. Jag och min vattenskräck trodde ju att jag skulle dö bara vi skulle vända båten under kontrollerade former, efter första fallet ville jag hem, trots att vi inte vält. Efter andra var jag rädd men okej. Efter tredje såg jag framemot fjärde med en skräckblandad förtjusning. Vi överlevde alla fallen. Men i varje fall trodde jag att jag skulle dö. Men fyfan vad kul det var. Helt fantastiskt och så stolt över mig själv! Vi köpte en cd med alla bilder, så de dyker upp på fb inom kort. Ser nog ut som jag tror jag ska dö på varenda bild. Kvällen spenderade vi på deras campsite i ett dorm, vilken utsikt över Nilen!! Sen på lördag morgon åkte vi tillbaka in till Jinja, tog en tur vi Nilens källa, så att Kiwi skulle få se det. Sen åkte vi till Kingfisher Resort och inväntade Cece. Det var ju min överraskning till henne, som tack för allt hon gjort för mig. En helg på Kingfisher med allt betalat. Hon verkade glad och tyckte att jag skämde bort henne så pass att hon tvättat all min tvätt innan hon åkte hemifrån. Knäppis. Vi solade och slappade, sjukt nice. Stället är otroligt fint och bra, om man bortser från matservicen, man måste beställa flera timmar i förväg och ändå vet man aldrig om man får maten i tid eller ej. Men men, det var slappt och skönt. På söndagen åkte vi hem till Kampala och till Nsambya, där det var grillkväll för alla oss som "jobbat" under introductionen och vi fick tillfälle att säga hejdå till alla. Tråkigt, kommer sakna dem. Sen åkte vi hem och jag sov som en jäkla gris. Just det på grillkvällen fanns världens sötaste lite barn som älskade mig och Kiwi och ville sitta i våra knän och inte i någon annans. Hon åkte i samma bil som oss hem och när vi steg av grät hon. Stackars liten plutt, jag hade lätt kunnat ta med henne hem, hon var ju hur söt som helst och brun. Idag har jag lämnat alla kvarvarande sjukhussaker till Kenneth och Anthony, sen har jag och frukten tittat på dagbio - Battleship, helt okej faktiskt, vi trodde den skulle vara ruskigt dålig. Sen en vända via craftshopsen och därefter avslutnings/examensmiddag med Cecilia på Fangfang. Kenneth, Anthony, Ruth, Yvonne och Cece kom. Vi åt massa god mat och efterrätt. Mmm. Sen fick vi skjuts hem av Yvonnes chaufför. Så nu är jag hemma. Nästsista kvällen i Uganda. Suck, kommer att sakna det här. Imon är sista dagen, vet inte riktigt vad vi ska göra, simma lite på fairway kanske. På kvällen ska vi äta hemma, blir nog bara med Cece för Nema var tvungen att åka och ta hand om någon sjukling. Synd. Sen på onsdag bär det av. Så svårt att fatta. Ska jag verkligen åka hem nu??? Tydligen. Känns som jag precis kom hit. Afrikansktid är konstig. Nu lite MSröj och sen lite sömn!! Pussar i massor.

Jupp här kommer en kort ursäkt för den  dåliga uppdateringen. Förra veckan gjorde jag mina sista dagar på ortopeden, sista på utbytet och sista på läkarutbildningen. I fredags begav vi oss till Jinja för att rafta och i helgen har vi slappat på en resort på samma ort och avslutat kvällen med grillning i Nsambya.

Just nu har vi ingen ström, så därför kommer uppdateringen om allt ovanstående imon, när strömmen förhoppningsvis återvänt. Den måste!

Bara tre dagar kvar i Afrika och Uganda. Absurd känsla.

Puss

Ja alltså det här är ingen introduktion, för snart åker jag ju hem till Sverige och bloggen upphör. Men helgen har spenderats på en introduciton, dvs en ugandisk förlovningsfest.

Fredagmorgon började naturligtvis med mörker och ösregn, jippi. Tur att vi spenderade dagen i en bil. Tolv timmar faktiskt. Okej en del spenderade vi utanför bilen. När vi var mitt ute på ugandiska landsbygden, efter att har kört på skumpiga vägar på ugandiskt vis dvs så bilen hoppar och man tror att den ska gå sönder vilken sekund som helst, så gick den naturligtvis sönder. Fläktremmen lossnade. Att bli räddad/upphämtad och få bilen fixade mitt på vischan här, det går inte fort vill jag lova. Jag, Kiwi och två damer till traskade till den närmaste lilla bebyggelsen och drack lite skabbigt te och åt en chapati. Solen stekte kan man säga. Sen gick vill tillbaka till bilen och Uncle Godfrey och de två andra killarna. Han hade ringt alla möjliga, tur att han tydligen känner halva Ugandas befolkning. En mekaniker höll på med bilen och en präst som hade två platser i bilen plockade upp de två andra damerna. Vi stannade. Godfrey gick till närmsta hus och lånade stolar till oss, så där satt vi i skuggan under ett träd, bredvid en röd grusväg, på ugandiska vischan, med en söndrig bil. En annan man som Uncle kände kom med läsk och kex. Nice. Mekanikern tog en boda in till närmsta byhåla och skaffade reservdelar, kom tillbaka och fixade bilen. Så vi satt väl där i sex timmar och filosoferade. :)
Sen kom vi äntligen till Soroti, där vi köpte snacks och mat, som vi åt i bilen. Väl framme i Amura, var vi slitna som få, trött och matta. Vi fick sitta på varsin stol och insåg att förberedelserna gick ugandiskt långsamt. Typ inget var klart.
Natten spenderades under ett myggnät mellan Kiwi och en annan dam. Sov som en stock.

På morgonen åkte vi tillbaka till Prof. Pius hem och hjälpte till lite med det vi kunde och fattade. Sen efter en del förseningar så fick vi hjälp att klä oss i våra hyrda gomeser. Så vackra vi blev, eller tja vi såg kanske mest konstiga ut. Vi fick sätta små pins på alla in-laws som kom och sen gå ut. Därefter hade de mässa och sen tågade vi in och satte oss vid en matta och sen ut igen. Varmt så jag trodde jag skulle dö. Efter det gick vi ut igen på samma sätt och satt vid mattan, denna gången i en större grupp med bruden. Vi skulle gå så där fint och vicka lite på rumpan och gå i takt med musiken. Tror inte det såg lika fancy ut när jag gjorde det som när de ugandiska tjejerna gör det. Afrikaner har liksom det där i blodet, läs - ja jag är sjukt avis.
Sen gick bruden ut likadant igen, med en gäng mostrar. Därefter mat, den mest oorganiserade serveringen jag någonsin sett. Helt ofattbart att de inte kan strukturera saker bättre än så.
Efter maten var det uppskärning av tårtan och Doreen fick sin ring. Väldigt fint. Efter det blev det party all night long. Folk festar tydligen tills det blir ljust, för det är inte säkert att gå hem i mörkret. Vi stannade till klockan ett, drack lite vin, baileys och amarula. Dock ingen baksmälla, yes! Men sen vart vi för trötta, mest troligen pga att vi spenderat fler timmar i solen än vad en liten vit skit tål. Vi åkte hem och sov några timmar, steg upp, ingen var vaken en halv timme innan vi skulle bli hämtade, så vi funderade på om vi fattat fel och gick och la oss igen. Sen steg vi upp igen när vi hörde folk och naturligtvis dök vår skjuts plötsligt upp och vi fick haffsa ihop oss och våra grejer. Vi blev avsläppta hos Prof. och hjälpte till med lite småsaker, drack te och åt frukt innan Uncle kom och hämtade oss och det bar av hemåt.

Söndagen bestod även den av mest bilfärd. Vi tog den stora om än dåliga vägen via Mbale, Uncle var rädd att det hade regnat så mycket att den röda förädiska jorden hade gjort den andra vägen oframkomlig. Detta innebar att det tog en massa tid, även om jag sov en hel del. Vi stannade också på ett ställe och de köpte två eller tre levande höner och hade vid sina fötter. Blä, jag skulle tro att det skulle picka sönder mina tår hela tiden. Klockan åtta på kvällen var vi äntligen hemma.

Jag meddelade överraskningen för Cece, så hon skulle veta inför kommande helg. Tror då inte annat än att hon faktiskt jobbar, trots att jag frågat henne tjugo gånger, pekat i kalendern, sagt att hon inte ska boka in något alls osv. Suck, jag blir lite trött och besviken kan man säga. Hur svårt ska det vara att förstå, svara korrekt och inte missa en sån sak som att man jobbar. Nu får vi se hur det blir, om hon lyckas be sin arbetskompis täcka för henne eller om hon kan komma efter jobbet. Men det känns surt och sunkigt. Jag kommer liksom inte kunna ordna och fixa något annat att bjuda henne på nu liksom. Men men det får lösa sig på bästa sätt, inte mycket mer att göra åt.

Idag var det fjärde sista dagen på sjukan, i skolan faktiskt! Operationsdag. Det skulle varit 2 operationer på en sal och 3 på den andra, men en ortoped dök inte upp. Så det blev tre på en op-sal och inte mer. Första var en sne stortå som de knäckte och spikade. Det andra var en frakturerade humerus, som varit av sedan 2010, som plattades. Och slutligen en subtrochantär femurfraktur på en gigantisk kvinna, och jag menar verkligen gigantisk. Insturmenten var typ förkorta, så mycket fett hade hon att ta sig igen om innan vi kom in till benet. Men vi lyckades sätta en fin vinkelplatta på frakturen.
Efter det drog jag och frukten till en fik bredvid en av bananbåtarna. Jag tog en hamburgare, som fortfarande gör mig proppmätt. Deras toalett var det mest fantastiska jag sett sen jag kom hit. Den var fräsch, luktade gott och hade skumtvål. Awesome. Jag kan gå dit fler gånger bara för toaletten. Lätt.
Sen gick vi till  bananbåten och jag shoppade lite naturligtvis och hittade också mer jag vill köpa om plats finnes, innan jag åker hem. Det blir att se i slutet på denna veckan. Provpackning på söndag eller måndag! För nu är det bara nio dagar tills planet lyfter. Sjukt. Absurt. Ofattbart. Det går inte in i skallen!!!

Jag lyckades också på vägen hem trilla och skrapa upp knäet, typiskt dåligt och att det ska hända när jag typ snart ska hem. Klarat hela resan fram till nu liksom. Suck. Klantröven Kristina Johnson. Spritade det snabbt som bara den, hade ju handsprit i väskan. Alla ugandier vi mötte glodde som om de aldrig sett ett sår och taxi-killarna sa att de var ledsna för min skull. Gulliga de är ibland alltså. Men nu är det tvättat. Mest avskavd hud faktiskt, så ingen större fara. Dock bränner det lite och jag måste nu in och ta tag i min tvätt. I vanliga fall ligger jag på knä när jag gör det, men jag får nog helt enkelt sätta mig i typ skräddarställning. Har en liten fin utgjutning precis under knäskålen, knappt så den märks, men den känns en aning.

Imon blir det rond, oklart hur länge. Sen lunch och Fairway om vädret tillåter, blir kanske mest solning för mig, för jag vet inte hur toppen det är att bada i poolen med såret. Kanske om man spritar så fort man kommit upp. Får rådfråga Kiwi som faktiskt är doktor! ;) Sen blir det nog en tidig bio och kvällsmat på en asiatisk restaurang förhoppningsvis.

Puss puss på er guldklimpar!

Tja jag känner mig som det ibland. Särskilt när jag inser att byxorna som jag köpte för att ha i Uganda och då satt lätt löst numera är på väg att spricka i baken.
Känns ironiskt att man går upp i vikt på besök i Afrika när de flesta här inte har tillräckligt med mat.

Idag har vi satt i en protes på op, det tog en evighet. Trots att de påstod att det var en standard ingrepp, vilket innebär att de vet hur de ska göra. Men sen var det de här med rutiner och organisation. Mitt i operationen stannar liksom allt av och någon måste hämta något. Det är dock så varje operation.
Detta innebar att jag hann med den operationen och sen en osteotomi på en liten unge pga hjulbenthet. Stackars unge hans ben såg hemska ut. Fast nu är det ju inte synd om honom längre för han är opererad. Det gick ruskigt snabbt till skillnad från första operationen. De öppnade på lateralsidan av femur, hackade loss en liten bit och knäckte ungens ben och satte i två stift och gips på det.

Efter det traskade jag och frukten till det ugandiska museet, det var rörigt, konstigt, men en upplevelse. Det var säkert jättefint när det var nytt. Men nu har det liksom förfallet.
De hade en massa saker som det bara stod namn på eller varifrån de kom, inte vad det var. Det är lite lätt konstigt och inte jätteintressant att gå och titta på svarta lerkluttar som kan vara vad som helst, eller fossiler där man inte vet hur djuret såg ut på riktigt.
Det låg dock en rätt trevlig/fin restaurang och bar precis bredvid, får se om vi kan ta oss dit och prova den någon dag nästa vecka.

Efter det gick vi till den tredje bananbåtsbutiken, och att hitta den lilla gatan med alla affärer, restauranger och caféer var ju inte väntat. Det låg ett väldigt mysigt fik bredvid bananbåten, dit ska vi också någon dag. Denna butiken var dessutom mycket större än den i Garden City och hade även lite andra småsaker. Så dit blir det någon mer gång. Men nu har jag i alla fall en av de sista presenterna fixade. Skönt.

Imon bär det av klockan 5 på morgonen mot byn. Godfrey plockar upp oss. Så ikväll blir det köttfärssås och pasta och kanske någon liten film om strömmen stannar kvar. Det gjorde den ju inte igår, dumma.

Så nästa update blir på söndag em/kväll eller på måndag. Ni får hålla er tills dess.

Puss puss

Jag skyller på att Kiwi underhåller mig och att jag därför inte spenderar särskilt mycket tid vid datorn.

Söndagen spenderades precis som nämndes i tidigare inlägg med att tvätta lite. Jag är så duktig så. Sen begav vi oss in till stan, luffsade runt och sen var det ju sista mötet inför introduction. Känns lite trist att jag varit i Nsambya för sista gången, under den här resan i alla fall. Inne i stan lyckades vi också ta oss till en liten shop, trots att mycket var stängt, och få en kille att till på måndagen fixa Capten America-filmen till oss. Vi ville gå på the Avengers, men Kiwi hade inte sett Capten America.

Måndag är op-dag på ortopeden. LYCKA! Jag fick assistera på operationerna och göra både en incision och sätta dit lite fina suturer. Jag suturerar faktiskt snyggare än de flesta kirurgerna jag träffat här. :) Inte ett dugg självgod eller så. Jag fick till och med trycka i spiken som vi satte i femur för att fixera fraktueren. Minnet sviktade ett tag nu, men sen insåg jag att Kiwi ju varit och hämtat filmen på dagen och att vi tittade på Capten America, åt popcorn och gigantiska muffins här hemma. Mysigt värre.

Tisdag, inte op-dag. Suck. Men jag gick dit för de hade sagt att de skulle ha en jätterond, vilket jag tänkte kunde vara bra. Först skulle de bara ha ett möte. Så klockan 8.20 var jag på plats. I och med att jag vill slippa all trafikstockning. Tjugo i nio kom en av SHO'sen och sa att mötet var inställt, men att kirurgerna bara skulle ha något litet eget möte och sen skulle ronden börja. Så jag fortsatte leka med mobilen och läsa i min akut-ortopedi-bok. Jag hör hur folk kommer och går och pratar om att det där mötet kan ta "flera timmar". Suck. Klockan halv elva gav jag upp och tyckte jag väntat tillräckligt länge. Så då gick jag och fikade. Kiwi kom till Mulago och sen gick vi ner till Fairway och simmade och solade. Jag solade ordentligt visade det sig, en lätt rodnad har spridit sig i ansiktet och på bröstet.
Det är spännande vad man står ut med här nere, jag hade ju aldrig väntat i två timmar i Sverige på en rond att börja. Men här känns det liksom lite okej, afrikansk tid liksom. Surt för ronden kunde varit intressant, även om man aldrig vet om de är bra, ibland är man ju alldeles för många och dessutom så pratar de så tyst att man hör inget alls.
Vi avslutade dagen med att gå på The Avengers på biografen på ett av köpcentrena. Sjukt bra film, helt otrolig upplevelse. Biosalongen var nästan tom, filmen började inte fören efter 30 min och folk droppade liksom in. Man får inte heller ha sin väska med sig in och när jag fick tillbaka min va den blöt, jag vart arg, men människorna som jobbade där har varken pondus, någon servicemind och kan fan inte ens tänka. Vilket slutade med att vi bara gick för de ville inte göra något åt saken. Sån tur att även om utsidan på både mitt block som jag skriver allt från sjukan i och min ortobok var blöta så vart insidan det inte.

Idag har det varit op-dag igen. Min favoritkirurg var inte där men jag hängde med de andra. Alla är ju killar, utom två sköterskor, och alla är så himla trevliga. Vi har skämtat och skrattat som bara den. Fick assistera på en tibia-plattning. Banka och dra. Men fint blev det. De bjöd också på chapatis så jag vart proppmätt när jag skulle träffa Kiwi efter skolan. Blev bara lite frukt till lunch. Sen gick vi ner och provade mina klänningar, den ena måste fixas lite till. Kiwi köpte tre olika tyger och ska också ha tre klänningar. Lite avis på hennes ena tyg, jag har ett med lite lika färger, men hennes vart lite finare. Men men. Mitt ena tyg är så fantastiskt att jag överlever. Skulle jag sy en klänning av varenda snyggt tyg jag hittar här skulle jag ha femhundra klänningar att ta med hem. Kanske inte riktigt rimligt.
Sen åkte vi hem, slängde i oss lite mat för att sen ta min kamera och åka till Ndere centre som ligger bara 1km härifrån och titta på deras traditionella dansuppvisning. Tro inget annat än att trots att jag kollat hemsidan så är det stängt när vi kommer. De öppnar imon! Suck. Det ska vara uppvisning varje onsdag. På torsdagar är det inget så jag fattar inte om det är något imon eller vad. Men jag ska ringa och fråga, har de något imon så går vi på det, annars får vi ringa och hålla tummarna för att de har uppvisning nästa onsdag som ju är min sista onsdagkväll här.

Imon mer operationer, jippi!! Det är så roligt att vara där. Lite konstigt också, de har studenter där från Makerere och jag tror att de går sista året, men det är ändå alltid jag som får scrubba in och assistera. De andra får bara springa tråkiga ärrenden och sådant. Softish. De gillar mig tror jag. Jag ska nog bjuda personalen där på något min sista dag, typ kaka eller en massa godis.
Kan vara så att det då blir Ndere imon eller så tar vi kanske en tur till det ugandiska museet. Verkar spännande. Ska också förbi en av Bananbåtsaffärerna och hämta en present, hoppas det är rätt. Jag har pratat med dem via telefon och då vet man ju aldrig om de fattat allt på det här stället. Lyssna på hälften och svara på hälften av det. Ugandisk vardag.

Känns också absurt att det bara är två veckor kvar, vad händer med tiden!!??
Bara imon och sen på fredag åker vi till Soroti för Doreen's introduction. Kommer hem igen på söndag. När jag är där lär det inte bli någon direkt uppdatering heller, ber om ursäkt i förväg och jag lär inte heller vara nåbar på mobilen, då täckningen där uppe är helt värdelös.

Nu ska jag äta en mango, spela lite MSröj och mest chilla.

Puss puss

Ja det blev två inlägg. Så för den nyfikne så är även inlägget under detta nytt och utspelar sig innan detta. Om man vill läsa allt i kronologisk ordning.

Torsdag morgon steg vi upp tidigt för att bege oss med bilen mot Murchinson falls, Ugandas nationalpark av den större varianten.
I bilen fanns vår chaufför, en man från gbg, 3 belgiska barnmorskor och ett franskt par. Spännande blandning. Den svenska mannen var helt ok, de belgiska tjejerna som tydligen var på någon placering i Rwanda egentligen var allmänt efter och det franska paret lite gulligt och puttinuttigt.
Vi lämnade Kampala och vid lunch hade vi kommit till Masindi där vi lunchade och sen åkte vidare. När vi kom till Murchinson så åkte vi direkt upp till fallen och vandrade runt där med en guide. Helt fantastiska vyer. Och ljudet! På ett ställe sprutade vattnet så det till och med fanns en lite regnbåge man kunde gå igenom. Så himla vackert.
Efteråt åkte vi till campet. Som består av tält, om man inte uppgraderat och bor i ett litet hus. Kiwi och jag var coola och bodde naturligtvis i tält. Två sängar, trångt och mysigt.
Vi fick också veta att det stryker omkring både vårtsvin, babianer och flodhästar där på nätterna. Så lite rädda var vi allt. Dessutom så hade jag naturligtvis druckit så jag blev tvungen att ligga och hålla mig en timme innan jag insåg att jag var tvungen att gå på toa. I mörkret!! Men jag mötte inget konstigt djur, men pulsen var hög.

Fredagen spenderades i bilen, på safari. Först tog man en båt över en av alla små nilen grenar och sen åkte vi runt med bilen och såg det mesta. Dock det här med att vi åkte på big 5. Ett skämt. Geparder finns tydligen inte ens i Murchinson, man TROR att de är på väg tillbaka. Men vi så lejon, på nära håll, så fantastiskt. Elefanter, antiloper i mängder, flodhästar och en massa andra djur. Det kommer bilder på Fb när jag kommer hem. Sen tog man båten tillbaka, åt lunch där vi bodde och på eftermiddagen åkte vi båt på Victoria nile. Ända upp till fallen, tittade på ännu mer djur. Flodhäster i en sån mängd att man inte kunde tro att det var sant. Och vi fick faktiskt se nilkrokodiler!! Så Kiwi var lycklig när vi åkte tillbaka. Trippen vart fantastisk.
Efter det kvällsmat och lite mindra dryck, men jag behöve likförbannat upp och kissa mitt i natten, dokc inga djur den här gången heller. Skönt.

På lördagsmorgonen så fanns det babianer i campet men de var inte så närgångna. Vi åt frukost och begav oss sen på väg hemåt. På vägen stannade vi vid Noshörningsreservatet och gjorde så kallad noshörningstrekking, vi gick alltså runt i skogen med en guide och fick stå 10 meter från en noshörningsmamma som vilade i skuggan med sin bebis!!! Alltså hjärtat slog volter, det var helt otroligt.
Efter det lunchade vi där och sen tog vi bilen hem. Vi som trodde vi skulle vara hemma i Kampala vid 18 blev överraskade när vi var där vid 16 och hemma i Kisaasi redan 16.30. Skönt. Jag började med att ta en dusch och jag misstänker att Kiwi gjorde samma sak på sitt hotell.

Så nu sitter jag och slappar. Får se vad vi orkar med ikväll. Just nu är här högljutt, då Cece har kompisar på besök. De har en ljudnivå som inte finns i Sveirge. Inte ens jag kan uppbåda den, så gnäll inte på mig näst jag pratar högt. ;)

Imon vet jag inte vad som händer, jag måste tvätta lite. Sen på måndag är det bara att traska tillbaka till operation på ortopeden, lycka!!

Puss puss

Fantastiska plats! Måndag op, tisdag avd, onsdag op!! I love it! Det allra mest fantastiska är att de faktiskt kan det det här med sterilt, känns så himla skönt.

I måndags opererade vi en kvinna som sedan 2 månader legat med en femurfraktur! När de ställt upp allt i salen, så kollar doktorn på röntgenplåten och hejja, hon har även en höftledsfraktur! Så hon måste in i den andra salen för att vi måste ha genomlysning. Göra om allt. men rätt snabbt för att vara afrika.
Sen stiftade de först lårbenet med en gigantisk spik och efter det Satte de två stift i höftleden, frakturen var precis rakt över lårbenshalsen. Imponerande och jag fattade faktiskt allt. Det enda som kändes tragiskt var ju att de inte opererat henne tidigare, stackars kvinna.

Tisdagen blev lite tokig, det är en helgdag här, 1 maj. Så inga doktorer typ är på plats. Jag joinade frukten på infektion istället. Kul att se Joshua igen. Rörig dag dock, mer än vanligt. Säkert pga helgdagen. Vi avslutade den med att gå till Fairway och simma/sola. Kiwi fick en lätt rödaktig ton! :)

Onsdag, ännu mer op! Först en höftplastik och jag fick scrubba in! Jippi! Hålla och dra. De hade dock inte någon protes som passade perfekt utan den sitter lite hur som och det benet blev några cm längre. Men nu kan i alla fall kvinnan använda benet. Efter det opererade vi en humerusfraktur. Blev inte på det klara med om den var dislocerad eller ej. Hemma blir det ju bara op om den inte är på plats så att säga, så jag tänker att den nog inte var det. Damen hade åkt boda och blivit påkörd, fått bodan över armen och legat på avd i två veckor. Suck.
Efter den dagen vandrade vi ner till stan, snabbade oss och träffade Doreen, tog måtten till Kiwis gomesi. Sen provade jag en av mina andra klänningar, hämtade en och betalade för nr 2. Lämnade också tyg för att få ytterligare en. Beroende, eller tja det är ju ruskigt billigt.
Sen åkte vi hem, packade och drog till RedChilli. Där spenderade vi kvällen med pizza och Jan Johansen. Jag skojar inte. Absurt. Vi skulle sova där för att vi skulle åka till Murchinson falls så tidigt på morgonen dagen efter.

Puss puss

Jupp. Nu drar vi på minisemester. Murchinsons fall. Åter på lördag. Så då får ni en uppdatering om sista dagarna denna veckan och även hur landet ser ut där borta och alla djuren.

Puss puss

Ja ni hörde rätt. Vi hämtade henne tidigt i lördags på flygplatsen i Entebbe. Så himla kul. En kort stund där kände jag verkligen att jag saknade Sverige, men nu har jag ju henne här som en del av Sverige. Så det ska nog inte bli några problem att stå ut med Afrika i tre och en halv vecka till. Shit, det är så lite kvar. Känns så konstigt.

Igår åkte vi via RedChilli när vi åkte fårn flygplatsen, efter att ha tagit ut cash, så vi kunde betala depositionen för safarit. På RedChilli såg vi kanske den tjockaste hunden jag någonsin sett. Den så mer ut som en gris, helt absurt, jag kunde inte sluta glo. Sen fortsatte vi hem, blev stoppade av den korrupta polisen som ville ha 40.000 för ett söndrigt bakljus, han fick 10.000 för att hålla tyst och låta oss köra vidare. Ibland är korruption bra. Får man ens säga så?
Sen spenderade vi timmar i solen eller på trappen, hårt arbetandes med att ta upp alla flätor i mitt hår. Det tog tid och gud va mycket löshår. En hel del av mitt eget hår lossnade sen när jag kammade mig, men jag vet inte hur mycket av det som är normalt att tappa under fyra veckor. Det känns i alla fall som mitt hår är tunnare än normalt, sen hur mycket är oklart. Jag är ju så van vid mitt massiva flätade kråkbo nu sedan fyra veckor, så det kanske inte är så tunt egentligen. Dock har det fått mig att börja vela om att fläta om håret, jag vill ju inte vara skallig på examen, om jag nu har fått tunnare hår och en ny omgång flätor kan innebär ännu tunnare. Får fundera till på söndag. Men just nu lutar det åt inga nya flätor tyvärr.
Sen åkte vi in till stan och åt på indisk restaurang med Cece. Fantastisk mat, men vi fick så absurt mycket att vi höll på att dö. När de burit in hälften ville vi skrika stopp. Maasala Chaat tror jag det hette. Dawinton road 3, mittemot nationalteatern för den som är intresserad.

Idag började morgonen med frukost på hotellet som Kiwi bor på. Sen åkte vi in till stan, gick runt på Mulago och visade upp stället. Tog också lite bilder där för att kunna visa när jag kommer hem. Inte jättemånga då det inte känns okej om det är en massa patienter på bilderna.
Efter det gick vi ner till Garden City och fyllde på vätskedepåerna, registrerade mitt simkort och skaffade ett till Kiwi. Tog en tur på bananbåten och sen gick vi in till stan. Frukten lätt bränd på axlarna. Inne i stan lunchade vi på 1000 cups och tog varsin iced coffee. Mycket trevligt och värt. Min macka var helt otrolig. En varm toast med jordnötssmör, honung, ananas, melon och papaya. Bland det mest konstiga jag ätit, men gott. Därefter visade jag runt damen på de två craftshopsområdena som ligger mittemot. Jag hittade naturligtvis två hårband jag ville ha och tre fantastiska små gorillor. Men jag köpte inget, det får bli senare om det finns utrymme i väskan kvar.
Sen gick vi ner genom stan, shoppade lite på en supermarket och sen blev det första gången på den fantastiska old taxipark för Kiwi. De ropade efter oss som galningar, oklart varför, kanske min korta shorts i kombo med bleka svenska ben eller bara för att vi var bleka. Suck. Vi hittade taxin och kom fram i tid.
Toppenkul att Kiwi gillade att vara med på mötet, man vet ju aldrig och här drar jag med henne runt överallt liksom. Sen fick vi skjuts hem av en ny person jag inte träffat innan, men som faktiskt varit och gjort sin PhD i Sverige inom Public health. Superkul. Han sa att han saknade Sverige och Stockholm.

På vägen hem investerade vi i varsin rolex, smaskens. Det är en chapati med en omelett, virade om varandra. Precis nygjord.
Så nu har jag kollat min mail och frukten kan nog få en tur på pediatriken också efter infektion. Vi håller tummarna. Vi får också se vad den bestämda och ombytliga damen säger imon. Spännande.

Nähä det var väl allt. Nu lite viktiga sysslor som att stryka och sen sova. Skönt. Att sova alltså. Stryka kläder är bland det tråkigaste som finns.

Sov gott alla, imon ska vi träffa Doreen (bruden) på stan och gå och ta mått till Kiwis gomesi som hon ska ha på introductionen om två veckor!

Puss puss puss

Ja nu är det inte många timmar innan fröken Gyllenhammar landar i Afrika! Det ska bli så kul. Hoppas att kusinen som ska köra mig till flyget imon är i tid bara, afrikansktid är ju en helt annan sak. Men ibland lyckas de ju faktiskt.

Spenderat sista dagen på radiologen och skaffat underskrifterna! Bara en enda placering kvar!! Shit det känns absurt och skönt på samma gång.
Igår var jag på ultraljud igen, med residenten som vill bjuda ut mig, dock inte lika glad med tanke på att han ringde mig två gånger i onsdags och jag inte svarade. Men han fattade nog vinken igår när han förolämpade alla araber genom att dra dem alla för att vara terrorister, jag meddelade att jag inte gillade attityden eller att dra folk över en kam. Sen vart han rätt tyst.
Fick se Burkitt's lymfom, Wilm's tumör x2, thyreoideaförändring och lite biopsier. Shit alltså biopsierna görs inte direkt sterilt och att skrika och skälla på en livrädd 8åring för att han är ledsen och inte vill ligga stilla är inte direkt det bästa sättet i min värld när man ska ta tre biopsier från ungens ena njure, som är stor som en fotboll.
Dock var fallen väldigt intressanta, men det är synd om dem. Tänk om de varit födda i Sverige istället.

På em gick jag till Fairway och simmade en vända och solade lite. Sen drog jag in till stan provade min ena klänning för de sista fixet, lyckades också köpa ett nytt tyg och lämna det istället för det gamla till sömmerskan för nästa klänning. Den första blev inte hundra som jag ville, men det kan bero en hel del på tyget, men också för att de inte vill sy för utmanande klänningar på det där stället. Men men, den är fin ändå. Och vi får väl se vad som händer med nästa.

Idag började jag morgonen med att jag smög in när de nästan var klara med sitt klinikmöte, jag behöve enligt chefen inte vara med på det. Satte mig längst bak och typ somnade precis när chefen väljer att presentera mig och kalla fram mig inför alla. Toppen. Fantastiskt intryck sista dagen.
Sen har jag kollat lite mammografibilder och vanliga röntgenbilder. Men sen tog de av någon konstig anledning slut, jag gick över till CTn och satt där och tittade lite och snackade om allt möjligt med läkarna där. Men när klockan blev halv två hade det typ inte hänt något och en läkare förklarade att de inte har så mycket patienter nu när de inte har någon kontrast. Sjukt segt att de varit utan kontrast sedan den 20 mars. För att någon jäkla statsman måste ha en massa papper som någon annan statsman måste skriva på. Suck byråkratin i det här landet alltså.
Gick på lucnh och valde efter det att packa mina saker och gå hem. Det känns inte givade att sitta flera timmar och hoppas på att någon ska slå sig och behöva en röntgen.

Charles, Cece's bror borde dyka upp snart och få pengar till bensinen för imon. Jag sitter och skriver på datorn och tittar på Nikita säsong 2 som hakar som en idiot på tvn. De är inte så rädda om sin dvd-skivor här, plus att allt är bränt. Är trött som fan också. Men på bra humör.

Imon kommer frukten, blir nog bara slappishäng och så ska vi förbi RedChilli och betala safari. Sen ska vi försöka plocka ur mina flätor, så håret får vila en vecka innan det ska fixas igen inför introduktionen.
På söndag tänker jag att det blir en rundtur och att vi kanske kan åka förbi Mulago och ta lite bilder med kameran så att ni får se min vardag också när jag kommer hem. Dock lär det bara bli bilde rpå byggnaderna och entrén, kanske lunchstället också. Man kan inte gärna gå in på sjukan och ta kort, det går emot allt jag känner, tycker och tänker. Sen ska ju Kiwi få uppleva sitt första möte i Nsambya. Får se om vi går på det som är veckan efter. Beror på hur pigga vi är efter safarit.

Nu ska jag nog försöka rosta en macka och langa på lite räkost. Är inte jättehungrig, men inser att något vore bra. Är mer sugen på snackset jag köpt för att ha med imon till flyget. Får heller inte glömma vägbeskrivningen och nummrena till RedChilli, vi skulle ringa innan vi kom.

Puss puss

Ja vad ska man säga. Bra morgonmöte/lektion igår. Och sen en helt fantastisk lektion i hur man läser slätröntgen bröstkorg. Det var chefen på radiologen som höll den privat för mig. Toppen bra. Sjukt nöjd och glad över det. Nu tror jag faktiskt att jag fattar lite av vad jag ser. Dock insåg jag ju att jag förmodligen varit helt ute och seglat när jag kollade alla lungröntgenbilder på infektion. Suck.
Resten av dagen spenderade jag dock mest ensam med att titta på CT-bilder. Fick lite input då och då av en läkare. Lite trist att bara sitta, men alla bara försvann och jag fattade inte vart. Men jag tittade istället på säkert 150 CT-skallar. Man lär sig en del även om man är ensam och det inte finns varken frågeställningar, patienthistoria eller svar.
Och fy fan vilka trauman de har här. Det var ju bara pulver till en del stackares ansikten och huvuden. Det fanns också hemska bilder på barn som förmodligen lidit syrebrist och hade helt otroliga hjärninfarkten. Typ halva hjärnan saknades.

Mötet idag var också bra. Det enda som var smått irriterande var hur de skulle gå vidare med patienten. Planen var att göra tre undersökningar, som redan gjorts och se om svaren ändrats. Istället för att ta om en benbiopsi, som de gjort blint, nu röntgenlett. Utan det var nummer fyra på listan och förmodligen det som skulle ge något svar. Det talade röntgenläkarna om för urologerna men det ville ändå köra sin stil. Suck. Den stackars mannen har legat på sjukan i flera månader och genomgått fler undersökningar än jag har fingrar. Kunde de inte försökt skona honom lite när han mest troligen ändå har massivt metastaserande cancer.

Resten av dagen spenderade jag fram och tillbaka på ultraljudsenheten. Obstetriska ultraljud, ultraljud av bröst och magar. Jag fick själv göra undersökningen på en kvinna som sökte med knölar i bröstet. Mest sannolikt fibroadenom. Fan det var svårt att fatta vad man såg. Det är mycket lättare att inse att det är en skalle och ett litet barn man ser.
Det kom också en patient som de sa hade hemartros i foten. Att alla benen flutit ihop och att foten därför var stor som en boll. Jag fattade inte riktigt. Kände man på foten så var den som bubbelplast fast hård, en massa små blåsliknande saker överallt. Som tydligen gjorde jätteont. De stack honom med nålar och tömde ut någon skum vätska. Sen vet jag ite vad som hände med honom. Stackars kille. Det där är något som lätt hamnar på listan över sjukdomar jag inte vill ha.

Som bonus idag så har jag blivit utfrågad om hur Sverige funkar med giftermål och skaffa barn och vart jag befann mig i hela karusellen. Efter tjuvlyssnande så har nu en av specialisterna, förmodligen en av de bästa bjudit ut mig. Jag har inte riktigt svarat, men typ försökt hinnta om att det inte blir något. Det är inget fel på honom, han är trevlig och så. Men nej tack. Dessutom är han eller påstår han att hans far är en högt uppsatt statsman här i Uganda. Stödjer han presidenten så vet jag absolut inte om jag är sugen, vad jag vet om den killen så är det inte mycket som är rätt. Typiskt nog så hade jag redan innan givit honom mitt ugandiska nummer för att han skulle ringa om han hittade något intressant. Så nu lär han väl ringa mig stup i kvarten. Suck. Aja. Jag har inte tid, lust eller ork.
Tråkigt bara att han säkert kommer vara som en hök imon, och jag skulle gärna hängt med honom på ultraljud för att han är bra och undervisar. Men men vi får väl se.

Sen har jag också hunnit bli heltokig på Susan. Hon svarar bara på det hon vill och via mail. Vilket gör att allt tar trehundra år och blir fel. Jag hoppas att det löser sig på något sätt så Kiwi faktiskt kan komma och hälsa på, på sjukan. Men Susan är Susan. Suck.

Ikväll ska jag försöka göra potatismos och någon form av korv i ugn, fast utan ugn och i en stekpanna plus i mikron. Låter spännande va!? Snart överlevt hela röntgenveckan också. Imon ska jag nog hämta min examensklänning och lämna det andra tyget för nästa. Funderar på om jag ska ta ett varv och kolla fler tyg innan jag gör den sista. Får se imon. Kanske blir det också Fairway och lite simning imon. Men vi får se, just nu är det faktiskt rätt kallt på det här stället. Surt.

Puss puss

I helgen har jag faktiskt gjort lite vettiga saker. Tycker jag. Som att ta tag i det här med att träna. Det blev ingen mängd då mitt knä gav upp. Började nämligen lördagen med att åka till Fairway och simma, 500 meter. Men det är ju alltid något. Solade lite, försökte få färg på sidorna men det är inte bekvämt att ligga så att man får det. Suck, jag får vara vit där.
Sen traskade jag in till stan, börjar hitta i vissa delar, längs med de stora gatorna ska vi väl säga. Så jag lyckades ta mig till de två craftshopsområdena. Shoppade loss, både till andra och mig själv. Nu är det bara några få saker jag är på jakt efter, men det ska nog inte vara något problem. Jag har försökt köpa lagom stora saker så jag ska få dem med mig hem. Hehe, vi får se hur det går.
Sen kom jag hem och det blev god mat och tårta för Nema fyllde år i fredags. Men jag fattar fortfarande inte varöfr de pyntar tårtan med frosting, verkligen hela tårtan och de flesta verkar plocka bort det. Nog för att jag gillar sötsaker men jag tycker faktiskt att det är vidrigt.
Sen gick de andra ut, jag var så trött i huvudet efter sista veckan på obstetriken att jag valde att sitta framför tvn och sen sova och det gjorde mig verkligen gott.
De andra verkade dock ha trevligt, kom hem vid fem, synd att jag var så trött, hade varit kul att haka. Men jag misstänker att jag bara hade suttit och hela tiden önskat att vi skulle åka hem.

Igår så gjorde vi inget särskilt, jag kämpade hårt på morgonen med att göra svenska pannkakor på gasköket och utan stekspade, de blev lite tjocka, lite tunna, lite söndriga men smakade perfekt. Lite björnbär/jordgubbssylt på det och slurp så var de typ slut. Synd bara att vispgrädde är så svårt att få tag på och måste köpas i liter förpackningar.
Jag lyckades och skölja mina flätor, tror inte att de gillar badvattnet på Fairway, men de ska bort på lördag så då ska håret tvättas och bli rent och lukta fräscht. I en vecka. :) Tror jag gör ny, lite annorlunda efter safariresan, så att jag är fin till introduktionen. Spännande.
Sen var vi ju såklart på mötet i Nsambya. Det gick rätt snabbt, men sen hade de små möten efteråt så det drog ändå ut lite på tiden. Och vi åkte typ 150 pers i bilen hem. Nej inte riktigt men det var trångt till en början. Alla små flickor skulle ju ha skjuts hem. De vill inte att vi går eller åker taxi hem. Det här med bälte är inget de sysslar med.

Sov som en gris och var ruskigt trött idag, om det var för att jag drömde skumma saker eller för att det är första dagen på nya rotationen. Radiologen, vilken spännande upplevelse. Fick leta upp chefen själv. Men det gick bra, de var toppentrevliga men ovana vid att ha studenter. Jag är nog den första utbytesstudenten som gör en placering där. Först tittade jag lite på vanliga röntgenbilder, fick sitta lite och vänta de hade lektion som jag inte följde med på. Kanske borde gjort det. Sen stack den läkaren för det fanns inga tagna bilder, så jag hakade på CT-doktorerna. Det var så där fram till att en läkare började visa mig en massa CT-skallar. Helt fantastiskt. Jag kunde se blödningar, frakturer och infarkter lätt som en plätt till slut. Hoppas det sitter kvar och att jag kan det när jag kommer hem också.
Imon får vi se vart jag ska. De pratade om ultraljud, men en jättetrevlig läkare sa att jag kunde följa med hon på obstetriskt ultraljud imon och vanlig på onsdag. Vi får se.

Nu ska jag försöka laga met. Pratar med mamma samtidigt om examenmottagning, herre gud vad folk jag känner eller något.

Puss puss

Sjukt snabbt!! Det är liksom svårt att fatta. Fan jag kom ju just hit, nu har jag tydligen klarat av allt utom fyra skolveckor. Känns skönt och skrämmande.

Vad har jag missat att berätta? Kaoset på förlossningen i onsdags. Vad ska man säga. Tanken var att jag skulle gå till intaget, men där fanns ingen doktor och ronden var rörig som få. Tillslut fanns inte heller där några läkare knappt. Det enda positiva var att det blev vi och en resident som faktiskt förklarade allt och vi skrev journalerna. jag fick assistera en vaccumextraktion, som gick bra. Sen drog det ut på tiden, när jag skulle gått på lunch för länge sedan så kom barnmorskorna och hämtade läkaren för att en kvinna höll på att föda ett barn med ansiktsbjudning och ungen hade typ fastnat med mun och näsa utstickande. Såg inte mysigt ut. Ännu mer kaos, jakten på ytterligare en läakr eoch jag kände bara att nej tack nu räcker det. Jag gick och lunchade, sen drog vi till Garden City och fikade, tanken var att vi skulle tagit ett bad på Fairway men himlen var grå och det småregnade. När Cissi gått och jag väntade på Cece för att hämta min gomes, så började det naturligtvis att ösregna. Vi åkte hem istället.

Igår var vi på ett rätt lyxigt barnhem. Det var roligt den första timmen. Vi lekte med barn mellan 6 månader och 1 år. helt fantastiska. Men att byta blöja och mata tja det är kul en gång ungefär. Tycker jag i alla fall. Men det var intressant att se och höra om hur det funkar från det att de kommer dit tills de blir adopterade. De flesta adoptionerna var faktiskt till ugandiska par. Det gillade jag. Men det kändes också lite hemskt för vi var så många som att vi gick på zoo och dessutom så är ju det här barnen som haft tur.
Alla var nöjda efter lunch så jag och Cissi åkte via Edgehouse där hon bor och sen drog vi ner på stan. Hon visade mig 1000 cups, ett café, som man ska besöka om man gillar kaffe, vilket jag tyvärr inte gör. Mittemot låg två stora områden med en massa craftshops. Vi gick en vända där, men ingen av oss hade så mycket pengar med oss, så jag åker nog dit imon eller på söndag och fixar lite saker.
Sen mötte jag Cece och vi hämtade Gomesen, fantastisk. Nu får vi se om jag hinner använda den eller om det får bli på nästa resa hit. Cece's bror ska ju ha sin introduciton i februari nästa år. Det vore toppen kul att komma på den. Jag lämnade också ett tyg och en ritning på en examensklänning. Vi får se hur bra den blir, de vill ju inte sy något utmanande, så ringningen kanske är jätte kysk och den kanske inte blir kort utan lång. Men den ska vara klar på torsdag så då får vi se om de får sy även den andra.

Idag efter världens längsta morgonmöte så skaffade vi våra underskrifter, bara två kvar efter detta. Han som skrev under är någon form av koordinator och jätetrevlig. Sen gick jag till infertilitetskliniken, de har bara det på fredagar och jag var sugen på att se hur det funkar här. Barnmorskorna där var jätteglada åt att jag kom och hur trevliga som helst. Vi fick vänta ett tag på läkarna och gissa vem som kom?! Den trevliga som skrivit under mitt papper. Det blev en toppen dag. Dock bara 11 patienter, en annan tog de två nya patienterna utan att vi han reagera. Vi tog resten, en man och resten kvinnor. På kvinnorna gjorde vi ett ingrepp eller tja en behandling kanske man ska kalla det. De förde upp en kateter i livmodern och spolade tuberna med en penicillinblandning. Tydligen hjälper det en del, men en del behöver operation och andra finns det inget att göra åt.
På hela Mulago är de bara de här två läkarna som ägnar sig åt infetilitet. Folk bryr sig tydligen inte, ändå är det jätteviktigt att man får barn, barnalöshet här är orsak till självmord, misshandel och HIV-smitta för att man byter partner ofta.

Efter det har jag slappat hemma i mörkret, ingen ström. Men den kom lagom till Cece kom hem, Nice. Hon har också varit snäll och fyllt på mitt modem så jag kan fortsätta surfa.
Har börjat titta på en serie som heter Nikita och just det hunnit läsa ett par kapitel i min ortopedbok och även Hypnotisören som jag hittade på svenska i Edgehouse och lånade. Så nu blir det ett avsnitt till, sen ska jag nog sova, har varit sjukt trött och jag tror att jag ska ta mig upp rätt tidigt och åka till Fairway och simma imon och vädret tillåter, plus den där vändan förbi craftshoparna och handla lite.

Puss puss