Obstetriken
Jupp då var det ju nystart på veckan idag och obstetriken. Vi får höra att vi inte kan vara på lågrisk för att det är redan så många studenter där. Vi får träffa chefen och någon form av koordinator för kliniken och slutligen efter att ha blivit lämnade lite här och där på en nästan värdelös rundvandring så hamnar vi på högrisk förlossningen. Men inte finns där särskilt mycket personal och barnmorskan som tar hand om oss har svårt att förstå att nej vi har inte förlöst en massa barn i Sverige, man gör inte det som läkare. Som sällskap får vi två studenter från USA. Vi kastas mitt in i allt och efter en kvart på avdelningen har jag en nyfödd flicka på 3,5 kg i mina armar.
En flicka som mamman inte vill ha, hon har redan två hemma. Hur kan man tänka så? Tydligen är pojkar mer värda och viktigare fortfarande än att man får ett friskt barn. Vi får en riktigt rundvandring av en barnmorska på själva avdelningen, men hur patienterna kommer dit och att de först träffar en läkare, sen in på förlossningen fyllt av rummet där de vilar fram till dagen efter då de går hem. Det känns bra.
Vi passar på att traska iväg på lunch. När vi kommer tillbaka gör vi ett tappert försök att sätta en pvk på en kvinna med kraftiga värkar, inte så lätt då hon inte ligger still och man inte vet om hon skriker för att vi sticker henne eller för att kontraktionerna gör ont. Vi lyckas till slut och hon får ett dropp. Cissi och en amerikanska har hamnat själva med en kvinna och får tillslut hjälpa att klippa/skära ett snitt så att bebisen kan komma ut, då hon är för trång. Bedövning? Va? Nej det är inget vi sysslar med.
De har en kvinna som har en del av moderkakan ute, den ligger före barnet. Inte bra, hon sätts upp på listan för snitt. Men plötsligt händer det, barnet kommer ut. Och inte var det någon moderkaka. Barnet har en typ av spina bifida - anencefali, det var alltså en del av hjärnan som hade kommit ut. Termen innebär att barnets huvud är pyttelitet och att det är ett hål bak i skallen varifrån större delen av hjärnan i det här fallet tittar ut.
Barnet kämpar för att andas, det snos in i en filt och medan mamma står bredvid sängen, tvättar av sig och tar på sig kläder så fotograferar en barnmorska och en läkare barnet med sina kameror. Jag vill skrika på dem. Det känns inte okej, särsklit inte när alla har förstått att barnet som ligger där och chippar efter andan inte kommer överleva. De kan försöka operera, men barnet kommer bli gravt handikappat om det ens överlever. De har ju dessutom stått och dragit i ungens hjärna innan den lyckades komma ut. Fy fan för Afrika känner jag i det ögonblicket.
Därefter lyckas vi i alla fall få en barnmorska att kolla till mamman vi satt nål på. Tydligen så krystar hon fast det inte är läge, så hon håller på att förstöra sin cervix. Plötsligt ploppar dock ungen ut. Även moderkakan och en hel del blod som barnmorskan uppskattar till 200 ml, jag och den andra studenten skulle nog mer tippa på 700-1000 ml. Och mamma borde nog ha fått blod. Men ungen mår bra, en söt liten pojk och vi kopplar ett oxytocindropp innan vi börjar dra oss mot utgången, det känns som det räcker för idag, och klockan har hunnit bli fyra. Runt om oss har det hela tiden fötts små barn och varit alldeles för få barnmorskor.
Mamman tittar på oss, och tackar oss för att vi vita männsikor varit där, tagit henns smärtor på allvar och sett till att en barnmorskan äntligen tog en titt på henne. Det känns hemskt och bra att vi kan göra en viss skillnad, dock en skillnad som inte skulle behöva finnas och göras.
Kaotisk dag skulle jag säga. Det kanske allra första som jag tar med mig från idag är dock att när vi står och pratar med barnmorskan som bestämmer på avdelningen föds ett blått barn, de drar ett skynke för mamman. Vi ser henne, hon plockar upp mobilen och ringer ett samtal, hon ser glad ut. Vad hon inte ser andra sidan skynket är att tre barnmorskor försöker få liv i hennes barn, ingen av de tre läkarna på avdelningen går dit, ingen hämtar dem. Om barnet klarade sig vet jag inte. Men vi hörde inga skrik från mammans håll och får väl hålla tummarna för att det lilla hjärtat började slå. Även om jag tvivlar.
Livet i Afrika.. Inget är rättvist..
Nu uppladdning inför en ny dag på förlossningen!! 8 kvar. Jag vet inte om jag ser framemot det eller inte. Kanske lite grann, men med lite skräck i skuggan. Man vet aldrig vad som händer. Aldrig.
Pussar i massor!
En flicka som mamman inte vill ha, hon har redan två hemma. Hur kan man tänka så? Tydligen är pojkar mer värda och viktigare fortfarande än att man får ett friskt barn. Vi får en riktigt rundvandring av en barnmorska på själva avdelningen, men hur patienterna kommer dit och att de först träffar en läkare, sen in på förlossningen fyllt av rummet där de vilar fram till dagen efter då de går hem. Det känns bra.
Vi passar på att traska iväg på lunch. När vi kommer tillbaka gör vi ett tappert försök att sätta en pvk på en kvinna med kraftiga värkar, inte så lätt då hon inte ligger still och man inte vet om hon skriker för att vi sticker henne eller för att kontraktionerna gör ont. Vi lyckas till slut och hon får ett dropp. Cissi och en amerikanska har hamnat själva med en kvinna och får tillslut hjälpa att klippa/skära ett snitt så att bebisen kan komma ut, då hon är för trång. Bedövning? Va? Nej det är inget vi sysslar med.
De har en kvinna som har en del av moderkakan ute, den ligger före barnet. Inte bra, hon sätts upp på listan för snitt. Men plötsligt händer det, barnet kommer ut. Och inte var det någon moderkaka. Barnet har en typ av spina bifida - anencefali, det var alltså en del av hjärnan som hade kommit ut. Termen innebär att barnets huvud är pyttelitet och att det är ett hål bak i skallen varifrån större delen av hjärnan i det här fallet tittar ut.
Barnet kämpar för att andas, det snos in i en filt och medan mamma står bredvid sängen, tvättar av sig och tar på sig kläder så fotograferar en barnmorska och en läkare barnet med sina kameror. Jag vill skrika på dem. Det känns inte okej, särsklit inte när alla har förstått att barnet som ligger där och chippar efter andan inte kommer överleva. De kan försöka operera, men barnet kommer bli gravt handikappat om det ens överlever. De har ju dessutom stått och dragit i ungens hjärna innan den lyckades komma ut. Fy fan för Afrika känner jag i det ögonblicket.
Därefter lyckas vi i alla fall få en barnmorska att kolla till mamman vi satt nål på. Tydligen så krystar hon fast det inte är läge, så hon håller på att förstöra sin cervix. Plötsligt ploppar dock ungen ut. Även moderkakan och en hel del blod som barnmorskan uppskattar till 200 ml, jag och den andra studenten skulle nog mer tippa på 700-1000 ml. Och mamma borde nog ha fått blod. Men ungen mår bra, en söt liten pojk och vi kopplar ett oxytocindropp innan vi börjar dra oss mot utgången, det känns som det räcker för idag, och klockan har hunnit bli fyra. Runt om oss har det hela tiden fötts små barn och varit alldeles för få barnmorskor.
Mamman tittar på oss, och tackar oss för att vi vita männsikor varit där, tagit henns smärtor på allvar och sett till att en barnmorskan äntligen tog en titt på henne. Det känns hemskt och bra att vi kan göra en viss skillnad, dock en skillnad som inte skulle behöva finnas och göras.
Kaotisk dag skulle jag säga. Det kanske allra första som jag tar med mig från idag är dock att när vi står och pratar med barnmorskan som bestämmer på avdelningen föds ett blått barn, de drar ett skynke för mamman. Vi ser henne, hon plockar upp mobilen och ringer ett samtal, hon ser glad ut. Vad hon inte ser andra sidan skynket är att tre barnmorskor försöker få liv i hennes barn, ingen av de tre läkarna på avdelningen går dit, ingen hämtar dem. Om barnet klarade sig vet jag inte. Men vi hörde inga skrik från mammans håll och får väl hålla tummarna för att det lilla hjärtat började slå. Även om jag tvivlar.
Livet i Afrika.. Inget är rättvist..
Nu uppladdning inför en ny dag på förlossningen!! 8 kvar. Jag vet inte om jag ser framemot det eller inte. Kanske lite grann, men med lite skräck i skuggan. Man vet aldrig vad som händer. Aldrig.
Pussar i massor!
Kommentarer
Trackback
