Infektionsvecka nr 1
Dagarna på infektion fortsätter. Igår var vi på en outreach till en annan klinik. Den sponsras tydligen av Alicia Keys, och var rätt fet kan man väl säga. Det var skönt att se något välorganiserat och välfungerande här i Afrika. Gratis medicin till HIV-positiva och det faktum att man pratade om dem som HIV-positiva och inte en massa täckmantlar som i dagor. Samtidigt är det hemskt att se att 9 tusen människor i Uganda får så där fantastisk vård, medan merparten måste gå till otroligt sunkiga Mulago i jämförelse och får mediciner gratis om de är billiga och faktiskt finns på sjukhuset för tillfället och man pratat om ISS för att inte stigmatisera och använda ordet HIV. Suck.
Idag tillbaka på Mulago, dålig start. Ingen där. Bara fröken surtant. Sen plötsligt dök studenter och en resident upp. Men de försvann typ lika snabbt. Tydligen gick de till kliniken, och vi frågade den snälla internen, men han visste inte om vi fick följa med och sen bara drog han. Så där stod vi som tre vilsna själar. Sköterskan som tog emot oss första dagen fångade upp oss och tog oss med till kvinnosidan på infektion, vi har ju varit på manssidan hela veckan. Där fanns en intern och vi förklarade kort vilka vi var och wolla!! Plötsligt fick vi ta blod och undersöka patienter, komma med diagnosförslag och behandlingstips! Jippi. Vi skulle dragit tidigt för att simma, men vi vände tillbaka efter lunch för han hade sagt att han skulle vara kvar, men tyvärr var han inte där när vi kom. Dock fick vi hjälpa en sköterska med alla läkemedel och sätta pvk:er. Vilket inte är särskilt lätt på mörka personer. Jag fick till och med undervisa den holländska stackars studenten om hur man blandar antibiotika och hur man sätter en pvk. Sjukt nice. Kanske ska man jobba på ett universitetssjukhus ändå.. :)
Sen upptäckte vi att internen hade kommit tillbaka men då längtade vi så mycket efter ett bad att vi kom överens om att vi kommer tillbaka och hakar på honom på måndag. Han verkade faktiskt glad över det. Jippi.
Vet inte när jag senast uppdaterade er. Men nu har jag fått ett nytt fungerande kort från MTN och mit gamla nummer är flyttat dit.
Kanska ska jag också erkänna att jag härom dagen gjorde det där farliga som man inte får, dvs åkte boda boda, motorcykeltaxi. Jag vet att man inte borde, men det var nog bättre än att gå ensam hela den sträckan. Och till mitt försvar körde han lugnt och vägen var typ tom på annan trafik. Men förlåt ändå.
Imon ska jag fixa håret, mitt bara flyger runt och blir sjukt smutsigt. Dessutom är det svårt att få det rent från allt damm här. Vi får se hur det blir och om jag gillar det. Kanske får det stanna länge, eller inte.
Ska också försöka lägga på lite kort imon. Nu ska vi äta pizza och jag ska sluta sura över att folk kallar en för mzungo. Jag är visserligen vit som det säger, men det känns inte kul att män i olika åldrar ropar det efter en. JAg skulle väl aldrig ställa mig och kalla dem för negrer, svartingar, blattar eller något i den stilen. Mörkhyad möjligen. Men mzungo ska tydligen inte vara ett fult ord. Men det känns ändå lite som det. Har dock inget emot att barnen ropar det, de flesta här har nog inte sett någon som är vit innan. Men männen.. Suck. Lär väl bara få ta det medan jag är här.
Aja, nog med gnäll. Nu har avverkat tre veckor, sju kvar av läkarutbildningen. Fyra innan håriga frukten kommer. Har bokat rum till henne idag. Sjukt snäll tjej på stället som skulle fixa det bästa singelrummet till henne. Tiptop!!
Pussar i massaor till alla er som behöver det!
Idag tillbaka på Mulago, dålig start. Ingen där. Bara fröken surtant. Sen plötsligt dök studenter och en resident upp. Men de försvann typ lika snabbt. Tydligen gick de till kliniken, och vi frågade den snälla internen, men han visste inte om vi fick följa med och sen bara drog han. Så där stod vi som tre vilsna själar. Sköterskan som tog emot oss första dagen fångade upp oss och tog oss med till kvinnosidan på infektion, vi har ju varit på manssidan hela veckan. Där fanns en intern och vi förklarade kort vilka vi var och wolla!! Plötsligt fick vi ta blod och undersöka patienter, komma med diagnosförslag och behandlingstips! Jippi. Vi skulle dragit tidigt för att simma, men vi vände tillbaka efter lunch för han hade sagt att han skulle vara kvar, men tyvärr var han inte där när vi kom. Dock fick vi hjälpa en sköterska med alla läkemedel och sätta pvk:er. Vilket inte är särskilt lätt på mörka personer. Jag fick till och med undervisa den holländska stackars studenten om hur man blandar antibiotika och hur man sätter en pvk. Sjukt nice. Kanske ska man jobba på ett universitetssjukhus ändå.. :)
Sen upptäckte vi att internen hade kommit tillbaka men då längtade vi så mycket efter ett bad att vi kom överens om att vi kommer tillbaka och hakar på honom på måndag. Han verkade faktiskt glad över det. Jippi.
Vet inte när jag senast uppdaterade er. Men nu har jag fått ett nytt fungerande kort från MTN och mit gamla nummer är flyttat dit.
Kanska ska jag också erkänna att jag härom dagen gjorde det där farliga som man inte får, dvs åkte boda boda, motorcykeltaxi. Jag vet att man inte borde, men det var nog bättre än att gå ensam hela den sträckan. Och till mitt försvar körde han lugnt och vägen var typ tom på annan trafik. Men förlåt ändå.
Imon ska jag fixa håret, mitt bara flyger runt och blir sjukt smutsigt. Dessutom är det svårt att få det rent från allt damm här. Vi får se hur det blir och om jag gillar det. Kanske får det stanna länge, eller inte.
Ska också försöka lägga på lite kort imon. Nu ska vi äta pizza och jag ska sluta sura över att folk kallar en för mzungo. Jag är visserligen vit som det säger, men det känns inte kul att män i olika åldrar ropar det efter en. JAg skulle väl aldrig ställa mig och kalla dem för negrer, svartingar, blattar eller något i den stilen. Mörkhyad möjligen. Men mzungo ska tydligen inte vara ett fult ord. Men det känns ändå lite som det. Har dock inget emot att barnen ropar det, de flesta här har nog inte sett någon som är vit innan. Men männen.. Suck. Lär väl bara få ta det medan jag är här.
Aja, nog med gnäll. Nu har avverkat tre veckor, sju kvar av läkarutbildningen. Fyra innan håriga frukten kommer. Har bokat rum till henne idag. Sjukt snäll tjej på stället som skulle fixa det bästa singelrummet till henne. Tiptop!!
Pussar i massaor till alla er som behöver det!
Så himla smart!
Jaha, då har man blivit av med den lilla samsungmobilen. Inte någon dyrgrip direkt, men ändå surt. Högst oklart om jag tappat den och den fallit genom golvet i taxin, som hade stora hål, eller om killen bredvid mig lyckades få den med sig. Saksamma, det spelar ingen roll nu, den är borta. Så ni som hade det ugandiska numret, ni får ett nytt inom kort.
Så inte världens smartaste idé att ha mobilen i fickan, men jag satt typ och höll på fickan hela tiden. Suck. Men jag får skaffa ett nytt mtn-kort, har ett orange-kort tillfälligt, men det kan inte skicka sms till telenor, och det är ju det som lilla mamma har och jag vill faktiskt kunna medla mig med henne. Ska se om man kan investera i någon lite crap:ig mobil här också. Är inte jättepep på att gå runt med min stora HTC. Snor de en samsung från tidigt 90-tal, så lär de ju vilja ha en HTC som är snart två år. Men men.
Denna veckan är vi på infektion, som jag sett fram emot detta och som jag blivit besviken. Att alla skulle ha HIV var ju väntat, men att folk skulle vara otrevliga och att det skulle vara omöjligt att få göra saker var inte väntat. Typiskt. Första dagen en smärre katastrof, hörde inget på jätteronden, ingen förklarade och folk praktiskt taget sket i oss. När vi sen haffade en intern var hon otrevlig, men vi skulle i alla fall få ta ett blodprov, första patienten hon gav oss var en HIVsjuk hallucinerande man som låg och viftade. Vi ville inte gärna chansa på honom, hon lovade dock att han skulle ligga stilla om man sa till honom. Bullshit svarade vi. Så vi fick en annan, precis när vi skulle förbereda oss kom en ugandisk student och sa att hon misslyckats med att sticka sin patient varpå internen gav henne vår patient. Vi bara hallå, vi skulle ju göra det där. Hon tittade på oss och bara jaha, ville ni verkligen sticka en patient. Vi sa inget utan avböjde att få stå och titta på när de stack de två patienterna och gick på lunch. Inne i huvudet ekade svaret "Nej vi vill jättegärna stå här och skriva patienternas namn på provrören och bara stirra". Eller inte.
På eftermiddagen fanns det inga läkare på avdelningen, vi väntade i 40 min, sen drog vi.
Idag så har det varit bättre. Allra bäst när de ugandiska studenterna försvinner och vi blir själva med en annan intern är den från igår och dessutom en resident från Yale och likaså en student därifrån. Residenten var jättetrevlig och förklarade bra när han fattade att vi snart är klara med utbildningen. Men så fort de ugandiska studneterna kommer blir det en annan, lägre, nivå och de pratar så man inte hör.
Sen verkar det som att det kommer blir rätt omöjligt att få komma åt och ta prover. Internerna stannar över på lunchen, vilket inte vi klarar för vi tror att vi ska dö, så när vi kommer efter lunch är det ingen där. Plus att det inte finns någon organisation på stället, så man vet inte vilka man ska ta prover på, vilka prover man ska ta och om de tagits redan. Suck. Men kanske är det lika bra att vi inte tar prover. Alla har långtgången HIV, och lär ha CD4-nivåer som inte existerar och virusnivåer så pass att det räcker med att titta på blodet för att smittas.
Man blir faktiskt lite orolig, även om man är försiktig.
Vi fick också se en psykkonsult komma till avdelningen idag!! Hejja, något som är som i Sverige. Det kändes lite häftigt och coolt, rätt organiserat faktiskt.
Imon ska vi ha något labratorielektion. Oklart. På torsdag verkar det som vi ska på utflykt till något annat medicinskt center, har inte riktigt fattat var eller hur. Kan bli spännande. Synd att missa infektion bara, men det har ju inte varit någon höjdare än. Tror dessutom att jag måste tivnga mig själv att läsa kapitlet om HIV i min bok. Så jag har lite kött på benen.
Nu ska jag laga mat. Och jag kan som sista sak upplysa er om att det har hänt! Jag har bränt mig, baksidan på benen och framsidan på mitt ena smalben påminner om ett stoppljus och hade jag tagit av mig byxorna mitt i trafiken hade nog även alla galna taxichaufförer här nere stannat av den bländande röda synen. Men det är på väg att lägga sig och jag har inte ont, hoppas på att inte fjälla allt för mycket utan att få behålla lite färg. Men det är ju flera veckor kvar att sola. 3/4 av tiden på utbytet är faktiskt kvar. Absurt att jag redan varit här 1/4 av tiden. Svårt att fatta.
Puss puss
Så inte världens smartaste idé att ha mobilen i fickan, men jag satt typ och höll på fickan hela tiden. Suck. Men jag får skaffa ett nytt mtn-kort, har ett orange-kort tillfälligt, men det kan inte skicka sms till telenor, och det är ju det som lilla mamma har och jag vill faktiskt kunna medla mig med henne. Ska se om man kan investera i någon lite crap:ig mobil här också. Är inte jättepep på att gå runt med min stora HTC. Snor de en samsung från tidigt 90-tal, så lär de ju vilja ha en HTC som är snart två år. Men men.
Denna veckan är vi på infektion, som jag sett fram emot detta och som jag blivit besviken. Att alla skulle ha HIV var ju väntat, men att folk skulle vara otrevliga och att det skulle vara omöjligt att få göra saker var inte väntat. Typiskt. Första dagen en smärre katastrof, hörde inget på jätteronden, ingen förklarade och folk praktiskt taget sket i oss. När vi sen haffade en intern var hon otrevlig, men vi skulle i alla fall få ta ett blodprov, första patienten hon gav oss var en HIVsjuk hallucinerande man som låg och viftade. Vi ville inte gärna chansa på honom, hon lovade dock att han skulle ligga stilla om man sa till honom. Bullshit svarade vi. Så vi fick en annan, precis när vi skulle förbereda oss kom en ugandisk student och sa att hon misslyckats med att sticka sin patient varpå internen gav henne vår patient. Vi bara hallå, vi skulle ju göra det där. Hon tittade på oss och bara jaha, ville ni verkligen sticka en patient. Vi sa inget utan avböjde att få stå och titta på när de stack de två patienterna och gick på lunch. Inne i huvudet ekade svaret "Nej vi vill jättegärna stå här och skriva patienternas namn på provrören och bara stirra". Eller inte.
På eftermiddagen fanns det inga läkare på avdelningen, vi väntade i 40 min, sen drog vi.
Idag så har det varit bättre. Allra bäst när de ugandiska studenterna försvinner och vi blir själva med en annan intern är den från igår och dessutom en resident från Yale och likaså en student därifrån. Residenten var jättetrevlig och förklarade bra när han fattade att vi snart är klara med utbildningen. Men så fort de ugandiska studneterna kommer blir det en annan, lägre, nivå och de pratar så man inte hör.
Sen verkar det som att det kommer blir rätt omöjligt att få komma åt och ta prover. Internerna stannar över på lunchen, vilket inte vi klarar för vi tror att vi ska dö, så när vi kommer efter lunch är det ingen där. Plus att det inte finns någon organisation på stället, så man vet inte vilka man ska ta prover på, vilka prover man ska ta och om de tagits redan. Suck. Men kanske är det lika bra att vi inte tar prover. Alla har långtgången HIV, och lär ha CD4-nivåer som inte existerar och virusnivåer så pass att det räcker med att titta på blodet för att smittas.
Man blir faktiskt lite orolig, även om man är försiktig.
Vi fick också se en psykkonsult komma till avdelningen idag!! Hejja, något som är som i Sverige. Det kändes lite häftigt och coolt, rätt organiserat faktiskt.
Imon ska vi ha något labratorielektion. Oklart. På torsdag verkar det som vi ska på utflykt till något annat medicinskt center, har inte riktigt fattat var eller hur. Kan bli spännande. Synd att missa infektion bara, men det har ju inte varit någon höjdare än. Tror dessutom att jag måste tivnga mig själv att läsa kapitlet om HIV i min bok. Så jag har lite kött på benen.
Nu ska jag laga mat. Och jag kan som sista sak upplysa er om att det har hänt! Jag har bränt mig, baksidan på benen och framsidan på mitt ena smalben påminner om ett stoppljus och hade jag tagit av mig byxorna mitt i trafiken hade nog även alla galna taxichaufförer här nere stannat av den bländande röda synen. Men det är på väg att lägga sig och jag har inte ont, hoppas på att inte fjälla allt för mycket utan att få behålla lite färg. Men det är ju flera veckor kvar att sola. 3/4 av tiden på utbytet är faktiskt kvar. Absurt att jag redan varit här 1/4 av tiden. Svårt att fatta.
Puss puss
Jinja
Gårdagen spenderades hemma, softandes. Skönt. Idag bar det av till Jinja. Charles, Cece's bror kom med bilen, som han lånat av den andra brodern. Sen drog vi. Klantigt nog glömde jag mitt VISA-kort hemma och hade inte så mycket pengar ute. Hur korkad får man bli!? Så det blev ingen shopping på vägen direkt.
Det tog en stund att köra, på vägen körde vi igenom deras stora skog och stannade mitt i igenstans för att köpa grillade bananer. Spännande smak, inte äckligt, men inte jättegott. Lite oklar smak helt enkelt.
När vi kom fram till de första vattenfallen visade det sig att de helt försvunnit pga att de bygger en ny damm i Nilen. Suck. Vi gick runt och kollade lite, det var fint i alla fall, men ingen galen flod som forsade fram.
Efter mycket diskutioner fram och tillbaka och lite pengaräknande så bestämde vi oss för att köra via Nilens källa och sen till ett hotel som vi hittat på nätet. Jag och Cissi valde att bjuda Cece och Charles, som tack för att det tog oss på trippen.
Nilens källa var jättefint och så himla coolt. Vi gick ut på små spångar mitt i vattnet och stod där i en liten fors. Helt fantastiskt. De hade en del craftshops där, men som sagt, så va det en liten miss med pengarna. Men det finns betydligt fler sådana ställen här.
Sen åkte vi till Wildwaters. En upplevelse kan man väl säga. Först visste ingen vad det var, så ingen kunde tala om hur vi skulle köra dit och sen när vi väl trodde vi var på rätt väg så tog det en evighet och fanns inga skyltar. Men efter en bra stund kom det en skylt, vi tog en röd grudväg ut i skogen och kom slutligen till en grind där vi fick uppge att vi bokat för att äta lunch. Antingen så kunde man betala 20USD för att bara kolla på stället eller äta lunch där och nyttja poolen och bara betala för lunchen. Så vi körde på lunch erbjudandet.
När vi passerat grinden och förväntade oss att få se det fantastiska stället så kom vi fram till en parkering, där tog vägen slkut och det fanns inte ett enda hus. dock en trappa, vi gick fram för att kolla om den ledde ner till några hus eller till en stig som gick iväg längs vattenkanten. Men längst ner fanns bara en brygga. Det stod två andra vita människor där så vi frågade dem, och då visade det sig att hotelet hämtar upp en där med båt och tar en sen till resorten.
Charles fick åta båt för första gången i sitt liv, han såg lätt lyrisk ut. Vilket kändes jättkul, med tanke på att han var så snäll och körde.
När vi väl steg iland på den lilla ön där stället låg trodde jag att vi sakta skulle dö, små vackra hyddor/hus i afrikasnkstil, en gigantisk byggnad och Nilen! Precis intill. Alltså det var typ paradiset på jorden! Bland det vackraste jag sett.
Vi lucnhade, badade och solade lite. Och så klart tog en massa bilder, tyvärr är de i lite största laget och mittt internet inte det bästa, så jag tror inte jag lyckas ladda upp dem. Men ska göra ett försök senare i veckan. Just nu är jag för trött.
När vi skulle hem visade de oss insidan på ett av husen som man kan bo i. Alltså jag vill bo där!! Jag måste bli rik, för det var väldigt dyrt. Men så himla fint.
Sen tog vi bilen hem, stannade till hos Charles där hans och Cece's mormor befann sig, så vi fick träffa henne. Kvinnan som gör det fantastiska jordnöttssmöret som jag moffar i mig här nere. Som godis.
Därefter bar det av hem, där Nema gjort iordningen en fantastisk middag. Med typ den bästa kycklingen jag ätit på länge. Tror hon måste lära mig hur man gör. Så nu är jag mätt, belåten och trött. Ska strax ta en snabbdusch och sen sova. Imon är det söndag och sånt där bröllopsmöte igen. Rätt kul faktiskt. Funderar på om jag ska skänka lite pengar. Ska kolla med Cece hur det funkar och om jag kan göra det. Jag sitter ju med på alla möten och de behöver ju cash för att det ska bli av. Dessutom så gör en liten summa i svenska kronor en hel del här nere, med tanke på skillnaden i valutorna.
Aja. Hoppas ni har det finnemang. I natt ställer ni klockan åt något håll, jag vet inte vilket, och tror bestämt att man här alltid har samma långsamma timmar och struntar i saker som vinter och sommartid.
Puss Puss
Det tog en stund att köra, på vägen körde vi igenom deras stora skog och stannade mitt i igenstans för att köpa grillade bananer. Spännande smak, inte äckligt, men inte jättegott. Lite oklar smak helt enkelt.
När vi kom fram till de första vattenfallen visade det sig att de helt försvunnit pga att de bygger en ny damm i Nilen. Suck. Vi gick runt och kollade lite, det var fint i alla fall, men ingen galen flod som forsade fram.
Efter mycket diskutioner fram och tillbaka och lite pengaräknande så bestämde vi oss för att köra via Nilens källa och sen till ett hotel som vi hittat på nätet. Jag och Cissi valde att bjuda Cece och Charles, som tack för att det tog oss på trippen.
Nilens källa var jättefint och så himla coolt. Vi gick ut på små spångar mitt i vattnet och stod där i en liten fors. Helt fantastiskt. De hade en del craftshops där, men som sagt, så va det en liten miss med pengarna. Men det finns betydligt fler sådana ställen här.
Sen åkte vi till Wildwaters. En upplevelse kan man väl säga. Först visste ingen vad det var, så ingen kunde tala om hur vi skulle köra dit och sen när vi väl trodde vi var på rätt väg så tog det en evighet och fanns inga skyltar. Men efter en bra stund kom det en skylt, vi tog en röd grudväg ut i skogen och kom slutligen till en grind där vi fick uppge att vi bokat för att äta lunch. Antingen så kunde man betala 20USD för att bara kolla på stället eller äta lunch där och nyttja poolen och bara betala för lunchen. Så vi körde på lunch erbjudandet.
När vi passerat grinden och förväntade oss att få se det fantastiska stället så kom vi fram till en parkering, där tog vägen slkut och det fanns inte ett enda hus. dock en trappa, vi gick fram för att kolla om den ledde ner till några hus eller till en stig som gick iväg längs vattenkanten. Men längst ner fanns bara en brygga. Det stod två andra vita människor där så vi frågade dem, och då visade det sig att hotelet hämtar upp en där med båt och tar en sen till resorten.
Charles fick åta båt för första gången i sitt liv, han såg lätt lyrisk ut. Vilket kändes jättkul, med tanke på att han var så snäll och körde.
När vi väl steg iland på den lilla ön där stället låg trodde jag att vi sakta skulle dö, små vackra hyddor/hus i afrikasnkstil, en gigantisk byggnad och Nilen! Precis intill. Alltså det var typ paradiset på jorden! Bland det vackraste jag sett.
Vi lucnhade, badade och solade lite. Och så klart tog en massa bilder, tyvärr är de i lite största laget och mittt internet inte det bästa, så jag tror inte jag lyckas ladda upp dem. Men ska göra ett försök senare i veckan. Just nu är jag för trött.
När vi skulle hem visade de oss insidan på ett av husen som man kan bo i. Alltså jag vill bo där!! Jag måste bli rik, för det var väldigt dyrt. Men så himla fint.
Sen tog vi bilen hem, stannade till hos Charles där hans och Cece's mormor befann sig, så vi fick träffa henne. Kvinnan som gör det fantastiska jordnöttssmöret som jag moffar i mig här nere. Som godis.
Därefter bar det av hem, där Nema gjort iordningen en fantastisk middag. Med typ den bästa kycklingen jag ätit på länge. Tror hon måste lära mig hur man gör. Så nu är jag mätt, belåten och trött. Ska strax ta en snabbdusch och sen sova. Imon är det söndag och sånt där bröllopsmöte igen. Rätt kul faktiskt. Funderar på om jag ska skänka lite pengar. Ska kolla med Cece hur det funkar och om jag kan göra det. Jag sitter ju med på alla möten och de behöver ju cash för att det ska bli av. Dessutom så gör en liten summa i svenska kronor en hel del här nere, med tanke på skillnaden i valutorna.
Aja. Hoppas ni har det finnemang. I natt ställer ni klockan åt något håll, jag vet inte vilket, och tror bestämt att man här alltid har samma långsamma timmar och struntar i saker som vinter och sommartid.
Puss Puss
Den absurda känslan
Dagen har varit relativt lugn. Inga doktorer och patienter när jag kom. Suck. Men det droppade in. Inga jättefantastiska fall idag. Ett akut astmaanfall. Men i övrigt lite pneumonier och två NEC-barn till. Inga döda patienter dock. Vi tog rygg på kanadensiskan idag igen, för det mesta. Kanske lite dumt. Någon måste ju skriva på vårat papper. Men det är inte som Sverige, det verkar inte finnas någon som är huvudansvarig för akuten, eller det finns väl någon, men vi ser aldrig personen. Och det känns ju lite konstigt att någon som aldrig sett oss ska skriva på våra papper och sätta betyg på oss. Vi ska försöka haffa den ugandiska läkaren vi gått mest med.
Måste också knepa ihop min loggbok för denna veckan. Har äntligen fått ett exempel av Karin. Hoppas bara att den vi gjorde för förra veckan faktiskt funkar. Det verkar som man ska skriva dit lite mer för att vara helt säker.
Det mest sura är att jag skulle vilja skriva dem på datorn, men jag vet ingenstans där man kan skriva ut än så länge, har inte hittat någon tillgänglig skrivare. Så förtillfället är loggböckerna på papper, handskrivna. Så kan det vara i Afrika.
Vi lunchade med Assen och Anthony, Anthony var en av de studenterna som var i Sverige i höstas. Det var skönt att prata med någon som faktiskt vet lite hur svensk sjukvård funkar och som faktiskt kunde förstå vår kritik mot organisationen här nere. Eller kanske snarare brist på organisation. Vi pratade bort lite för mycket tid och insåg att det inte var någon mening att gå tillbaka till akuten efter lunch. Istället gick vi raka vägen till vår andra lugandaklass. Lite bättre än den första, men fortfarande inte optimal. Suck. Lite konstig dam som håller i det där alltså. Sen sa hon att vi ses nästa vecka, men vi har inte fått veta att vi ska ha fler klasser, det står bara tre och visst vi missade första för att Susan inte sa något. Vi får väl se.
Åh sen den här absurda känslan som kan infinna sig, idag gäller den två saker. Den första var att jag på morgonen när jag traskade upp för backen till Mulago såg något ligga på marken, jag stannade till, en lite gulvit bebisstrumpa. En precis likadan som den första bebisen som dog igår hade. Det kändes så konstigt på ett obeskrivligt sätt. Livet är hårt och orättvist.
Den andra saken är att vi imon gör sista dagen för mig på pediatriken, vi ska ha vår andra underskrift och har nu avverkat två veckor här. Jag har alltså imon eftermiddag bara 8 x 5 skoldagar kvar!!!
Tiden här i Uganda går både snabbt och långsamt och är inte lätt att få grepp om. Det går snabbt i skolan, känns som man precis kommit dit när man sätter sig i taxin hem. Samtidigt känns det som jag varit här i evigheter. Det kanske beror på allt jag hunnit med, Cece är ju fantastisk och tar med mig på massa saker! Lycka!!
På lördag ska vi åka en dagstur till Jinja. Åka runt och titta och ta bilder. Sen slappa lite på någon resort. Cissi ville cykla, men mina knän håller inte och vi var inte säkra på det här med rafting. Det verkar så farligt. Men på lördag blir det bara en dagstur med Cece, hennes syster och bror och Cissi. Vi får ta raftingen annan dag, man kan tydligen få åka utan att göra flip-overs. Det känns lite mer safe. Kanske en senare helg. Det verkar fint där så kanske vill Kiwifrukten följa med dit en helg när hon är här. Det kommer bli så fantastiskt att hon kommer ne roch hälsa på, känns kul med lite besök, ett bekant ansikte.
Nu ska jag bli färdig med internet, göra mina loggbok, stryka byxor till imon och tvätta mitt hår. Hoppas jag hinner innan strömmen går. Snälla ström stanna tills jag gått och lagt mig!!
Puss
Måste också knepa ihop min loggbok för denna veckan. Har äntligen fått ett exempel av Karin. Hoppas bara att den vi gjorde för förra veckan faktiskt funkar. Det verkar som man ska skriva dit lite mer för att vara helt säker.
Det mest sura är att jag skulle vilja skriva dem på datorn, men jag vet ingenstans där man kan skriva ut än så länge, har inte hittat någon tillgänglig skrivare. Så förtillfället är loggböckerna på papper, handskrivna. Så kan det vara i Afrika.
Vi lunchade med Assen och Anthony, Anthony var en av de studenterna som var i Sverige i höstas. Det var skönt att prata med någon som faktiskt vet lite hur svensk sjukvård funkar och som faktiskt kunde förstå vår kritik mot organisationen här nere. Eller kanske snarare brist på organisation. Vi pratade bort lite för mycket tid och insåg att det inte var någon mening att gå tillbaka till akuten efter lunch. Istället gick vi raka vägen till vår andra lugandaklass. Lite bättre än den första, men fortfarande inte optimal. Suck. Lite konstig dam som håller i det där alltså. Sen sa hon att vi ses nästa vecka, men vi har inte fått veta att vi ska ha fler klasser, det står bara tre och visst vi missade första för att Susan inte sa något. Vi får väl se.
Åh sen den här absurda känslan som kan infinna sig, idag gäller den två saker. Den första var att jag på morgonen när jag traskade upp för backen till Mulago såg något ligga på marken, jag stannade till, en lite gulvit bebisstrumpa. En precis likadan som den första bebisen som dog igår hade. Det kändes så konstigt på ett obeskrivligt sätt. Livet är hårt och orättvist.
Den andra saken är att vi imon gör sista dagen för mig på pediatriken, vi ska ha vår andra underskrift och har nu avverkat två veckor här. Jag har alltså imon eftermiddag bara 8 x 5 skoldagar kvar!!!
Tiden här i Uganda går både snabbt och långsamt och är inte lätt att få grepp om. Det går snabbt i skolan, känns som man precis kommit dit när man sätter sig i taxin hem. Samtidigt känns det som jag varit här i evigheter. Det kanske beror på allt jag hunnit med, Cece är ju fantastisk och tar med mig på massa saker! Lycka!!
På lördag ska vi åka en dagstur till Jinja. Åka runt och titta och ta bilder. Sen slappa lite på någon resort. Cissi ville cykla, men mina knän håller inte och vi var inte säkra på det här med rafting. Det verkar så farligt. Men på lördag blir det bara en dagstur med Cece, hennes syster och bror och Cissi. Vi får ta raftingen annan dag, man kan tydligen få åka utan att göra flip-overs. Det känns lite mer safe. Kanske en senare helg. Det verkar fint där så kanske vill Kiwifrukten följa med dit en helg när hon är här. Det kommer bli så fantastiskt att hon kommer ne roch hälsa på, känns kul med lite besök, ett bekant ansikte.
Nu ska jag bli färdig med internet, göra mina loggbok, stryka byxor till imon och tvätta mitt hår. Hoppas jag hinner innan strömmen går. Snälla ström stanna tills jag gått och lagt mig!!
Puss
Akutsjukvård i Uganda
En mindra katastrof kan vi väl säga. Gårdagen var ingen hitt, inga barn på akuten!? Förutom någon som hostade lite, men ingen som behövde få en nål eller bli inlagd. Vi var på en alldeles förlång rond och höll på att dö ståendes kändes det som.
Vi pratade i timmar om ett barn, men de kom aldrig fram till något och jag tvivlar på att det tar några av de tester som nämndes att man kunde göra. Suck. När vi skulle gå tittade chefen sig omkring inne på intensiven och inser att ett av de barn som vi träffat i måndags låg där och hade åter gått in i chock. Utan att någon märkt det! Hallå Afrika!! Vad fan händer, vem tar kontroller? Två sköterskor på fyra patienter och ändå är det ingen som märker att en håller på att dö.
Den fick i alla fall vätska och behandling, men om den klarade sig till idag vet jag inte. Hemskt. Ibland är folk så ineffektiva här.
Idag började dagen bättre, massor med patienter och läkare. Vi smet med en kanadensisk läkare då hon gick direkt till akutrummet och inte följde med på ronden. Det var toppen, hon är jättetrevlig och visar och berättar.
Sen kom de andra läkarna, men de stannade bara till 11. Innan de skulle på ett möte i 2 timmar, ALLA LÄKARNA!! innan dess hann vi visserligne prata igenom en patient med leverencephalopati och orsaker till det, bakgrund och fysiologi. Väldigt bra, jag gillar när de gör så. Det väcker en tanke och jag vill lära mig, dock är jag ibland för trött när jag kommer hem för att öppna någon bok.
Så mitt på dagen försvann alla läkarna, de lämnade en internship doktor på öppenakuten, den som tar emot hostor och snorkråkor.
Kvar på akutrummet?? Ingen. Om det inte varit för den kanadensiska doktorn och vi två studenter. SJUKT! Det strömmade in patienter. Den ena värre än den andra. Feber, kramper, chock.. Jisses alltså.
Ett barn som legat där någon dag, och som var någon dag gammalt, hade igår fått diagnosen NEC - nekrotiserande entercolit, och man hade gett exkat rätt behandlig enligt böckerna! Toppen tänkte vi, sen tog vi en titt på bebisens röntgenplåt, eh.. Den visade snarare en tarmobstruktion! En titt på bebisen gjorde att vi insåg att buken var uppsvälld och här och där lätt grönblå. Inte bra!!
Den kanadensiska doktorn lyckades få till att man skulle ta barnet till kirurgerna, vilket skulle ha gjorts igår, varför inte ta det säkra före det osäkra när man inte var hundra på att det var NEC. Dock fanns det ingen kirurg när de kom dit, barnet var för dåligt och när det kom tillbaka fick de påbörja HLR, men det var försent.
Detta följdes av att vi skrev lite journaler och pysslade med lite näsblödningar, misstänkta pneumonier och sickel cell kris = barnet får absurt ont i skelettet. Jättekonstigt.
Sen plötsligt vänder vi oss om och då har det kommit in ett två dagar gammalt barn, med sin moster, som är lika gult som man målar solen när man går på dagis. Och lika livlöst som en hackad morot. Jag och Cissi drog igång HLR för andra gången den dagen, kanadensiskan gav adrenalin, men även denna gång förgäves. Barnet hade nog varit dött ett tag. Suck. Så himla hemskt. Så klockan 13.20 idag dödförklarade jag för första gången någon, ett 2 dagar gammalt barn.
Nu tar batteriet slut. Vi avslutade dagen med att gå till Fairway och sola och bada, det tyckte vi att vi var värda. På att igen imon!! Kanske kommer det mer uppdatering senare ikväll, om strömmen kommer tillbaka så jag kan ladda datorn.
Puss på er i Sverige!!
Vi pratade i timmar om ett barn, men de kom aldrig fram till något och jag tvivlar på att det tar några av de tester som nämndes att man kunde göra. Suck. När vi skulle gå tittade chefen sig omkring inne på intensiven och inser att ett av de barn som vi träffat i måndags låg där och hade åter gått in i chock. Utan att någon märkt det! Hallå Afrika!! Vad fan händer, vem tar kontroller? Två sköterskor på fyra patienter och ändå är det ingen som märker att en håller på att dö.
Den fick i alla fall vätska och behandling, men om den klarade sig till idag vet jag inte. Hemskt. Ibland är folk så ineffektiva här.
Idag började dagen bättre, massor med patienter och läkare. Vi smet med en kanadensisk läkare då hon gick direkt till akutrummet och inte följde med på ronden. Det var toppen, hon är jättetrevlig och visar och berättar.
Sen kom de andra läkarna, men de stannade bara till 11. Innan de skulle på ett möte i 2 timmar, ALLA LÄKARNA!! innan dess hann vi visserligne prata igenom en patient med leverencephalopati och orsaker till det, bakgrund och fysiologi. Väldigt bra, jag gillar när de gör så. Det väcker en tanke och jag vill lära mig, dock är jag ibland för trött när jag kommer hem för att öppna någon bok.
Så mitt på dagen försvann alla läkarna, de lämnade en internship doktor på öppenakuten, den som tar emot hostor och snorkråkor.
Kvar på akutrummet?? Ingen. Om det inte varit för den kanadensiska doktorn och vi två studenter. SJUKT! Det strömmade in patienter. Den ena värre än den andra. Feber, kramper, chock.. Jisses alltså.
Ett barn som legat där någon dag, och som var någon dag gammalt, hade igår fått diagnosen NEC - nekrotiserande entercolit, och man hade gett exkat rätt behandlig enligt böckerna! Toppen tänkte vi, sen tog vi en titt på bebisens röntgenplåt, eh.. Den visade snarare en tarmobstruktion! En titt på bebisen gjorde att vi insåg att buken var uppsvälld och här och där lätt grönblå. Inte bra!!
Den kanadensiska doktorn lyckades få till att man skulle ta barnet till kirurgerna, vilket skulle ha gjorts igår, varför inte ta det säkra före det osäkra när man inte var hundra på att det var NEC. Dock fanns det ingen kirurg när de kom dit, barnet var för dåligt och när det kom tillbaka fick de påbörja HLR, men det var försent.
Detta följdes av att vi skrev lite journaler och pysslade med lite näsblödningar, misstänkta pneumonier och sickel cell kris = barnet får absurt ont i skelettet. Jättekonstigt.
Sen plötsligt vänder vi oss om och då har det kommit in ett två dagar gammalt barn, med sin moster, som är lika gult som man målar solen när man går på dagis. Och lika livlöst som en hackad morot. Jag och Cissi drog igång HLR för andra gången den dagen, kanadensiskan gav adrenalin, men även denna gång förgäves. Barnet hade nog varit dött ett tag. Suck. Så himla hemskt. Så klockan 13.20 idag dödförklarade jag för första gången någon, ett 2 dagar gammalt barn.
Nu tar batteriet slut. Vi avslutade dagen med att gå till Fairway och sola och bada, det tyckte vi att vi var värda. På att igen imon!! Kanske kommer det mer uppdatering senare ikväll, om strömmen kommer tillbaka så jag kan ladda datorn.
Puss på er i Sverige!!
Helg nr 2
Det här in lägget börjar långsamt, då jag samtidigt försöker äta en mango som jag köpt för 5 spänn. Det kladdar lite.
Hann inte uppdatera er igår. Men gårdagens Mulagovisit var tyvärr det sämsta hittills. Vi lyckades bli tvingade att gå med den sämsta och otrevligast läkaren jag någonsin mött. Hemskt. Han var otrevlig, stod och slet och drog i Cecilia och tittade argt på oss när vi inte fattade vad han sa pga att han pratade så himla otydligt. Jag smet iväg och frågade om en annan mer intressant patient, varpå han frågade Cecilia argt vad jag gjorde, gick utan att fråga om lov. Suck. Pucko.
Sen blev det rond och vi slapp honom en stund, sen precis när vi skulle gå iväg med ett blodprov och sen ta lunch så tvingade han oss på en patient och Cecilia skulle undersöka nacke och lymfknutor och jag magen. Värdelöst, stackars lilla kille som låg och hade ont.
Där trodde vi att dagen slutade. Men då ville han att vi skulle komma och titta när han tog en lymfknutsbiopsi. Vi gick på lunch och funderade allvarligt på att bara dra. Men samvetet gjorde att vi gick dit, när vi väntat en kvart från utsatt tid reste vi oss och gick. Vem möter vi på vägen! Doktor Pucko. Typiskt. Vi gick med tillbaka och lymfknutsbiopsin var ingrepp nr 2, först öppnade han en abcess på en några månader gammal bebis, utan bedövning och med ett djupt snitt som han gjorde med endast skalpellbladet. Sen var det dags för biopsin, som var en extirpation, de tog alltså ut en hel lymfknuta. Killen fick i alla fall bedövning, som jag fick äran att dra upp. Men under ingreppet stod doktorn och skrek på sköterskorna, viftade med skalpellbladet, dansade och sjöng. Makabert värre. Han sydde ihop såret så taffligt att vi garanterat hade fått världens största utskällning och fått sprätta upp och göra om, om vi varit i Sverige. Ärret blir inte fint. Men killen får i alla fall behandling för sin tuberkuloslymfadenit. Tur.
Ingen toppendag på sjukan med andra ord. Vi lyckades inte heller få vårat papper underskrivet, så doktorn vi har gått med mest inte hade tid. Men fik hann han. Så vi ska tillbaka på måndag och försöka haffa den högsta mummlande chefen, så får vi se.
Kvällen blev i alla fall bra. Vi gick på basker på YMCA. En av Cece'c kompisars bror håller i det och systern hade biljetter. hon var jättetrevlig och vill bjuda mig och Cecilia på middag någon dag och lyckades fixa varsin t-shirt till mig och Cece. Vi var inte hemma fören sent och det blev sängen direkt.
Idag trodde jag att jag skulle få åka på stan själv, men Cecilia som mått lite dåligt under gårdagen var fit for fight. Men vi skippade fotograferingen av Mulago, den kommer. Istället möttes vi där jag hoppar av taxin och traskade ner till ett stort köpcenter av den lyxiga typen. Garden City, vi kollade lite olika shopper, souvenirer och så, men köpte inget än. Sen köpte jag en bok om tropikmedicin, en sudukobok och lite vykort. Matbutiken som låg där var helt fantastisk och jag ska tvinga Cece att vi åker dit och att jag får shoppa loss. Det är min tur att betala maten faktiskt.
Sen gick vi vidare till Fairway Hotel, sjukt trevligt och betalade 8 lax för att bada i poolen. Vilket är i runda slängar som mest 30 kr. Värt. Varmt och skönt. Lite solbränd har jag nog lyckats bli. Sval pool att alternera med stekandet. Och trevlig personal. Dit går vi fler gånger.
Nu har jag kommit hem. Ätit lite och slösurfar. Cece vilar. Vi ska ut ikväll, när var och hur är oklart för min del. Men Cece har nog en ordentlig plan.
Måste också kolla det här med Jinja nästa helg. Skulle vara skönt att komma ur Kampala, och framför allt ska det ju vara fint där.
Nu ska jag nog diska en vända, torka mitt hår och lösa ett suduko. Eller heter det en? Nej. Mitt hår by the way. Långt och jobbigt. Åker ni någonsin till Afrika, klipp av håret innan. Det måste sättas upp ordentligt annars klibbar det fast och blir äckligt när man svettas och det är svårt att hålla det rent då det dammar hur mycket som helst och duschen inte är så bra som i Sverige. Funderar helt allvarligt på att go white trash och skaffa flätor som de har här, ett tag i alla fall. Det verkar osm att det är lättskött och man slipper ha hår i maten och överallt på kroppen. Får fråga Cece hur det funkar och vad det kostar. Men jag håller verkligen på att bli tokig på mitt hår.
Just det disken!!
Puss så länge!!
Hann inte uppdatera er igår. Men gårdagens Mulagovisit var tyvärr det sämsta hittills. Vi lyckades bli tvingade att gå med den sämsta och otrevligast läkaren jag någonsin mött. Hemskt. Han var otrevlig, stod och slet och drog i Cecilia och tittade argt på oss när vi inte fattade vad han sa pga att han pratade så himla otydligt. Jag smet iväg och frågade om en annan mer intressant patient, varpå han frågade Cecilia argt vad jag gjorde, gick utan att fråga om lov. Suck. Pucko.
Sen blev det rond och vi slapp honom en stund, sen precis när vi skulle gå iväg med ett blodprov och sen ta lunch så tvingade han oss på en patient och Cecilia skulle undersöka nacke och lymfknutor och jag magen. Värdelöst, stackars lilla kille som låg och hade ont.
Där trodde vi att dagen slutade. Men då ville han att vi skulle komma och titta när han tog en lymfknutsbiopsi. Vi gick på lunch och funderade allvarligt på att bara dra. Men samvetet gjorde att vi gick dit, när vi väntat en kvart från utsatt tid reste vi oss och gick. Vem möter vi på vägen! Doktor Pucko. Typiskt. Vi gick med tillbaka och lymfknutsbiopsin var ingrepp nr 2, först öppnade han en abcess på en några månader gammal bebis, utan bedövning och med ett djupt snitt som han gjorde med endast skalpellbladet. Sen var det dags för biopsin, som var en extirpation, de tog alltså ut en hel lymfknuta. Killen fick i alla fall bedövning, som jag fick äran att dra upp. Men under ingreppet stod doktorn och skrek på sköterskorna, viftade med skalpellbladet, dansade och sjöng. Makabert värre. Han sydde ihop såret så taffligt att vi garanterat hade fått världens största utskällning och fått sprätta upp och göra om, om vi varit i Sverige. Ärret blir inte fint. Men killen får i alla fall behandling för sin tuberkuloslymfadenit. Tur.
Ingen toppendag på sjukan med andra ord. Vi lyckades inte heller få vårat papper underskrivet, så doktorn vi har gått med mest inte hade tid. Men fik hann han. Så vi ska tillbaka på måndag och försöka haffa den högsta mummlande chefen, så får vi se.
Kvällen blev i alla fall bra. Vi gick på basker på YMCA. En av Cece'c kompisars bror håller i det och systern hade biljetter. hon var jättetrevlig och vill bjuda mig och Cecilia på middag någon dag och lyckades fixa varsin t-shirt till mig och Cece. Vi var inte hemma fören sent och det blev sängen direkt.
Idag trodde jag att jag skulle få åka på stan själv, men Cecilia som mått lite dåligt under gårdagen var fit for fight. Men vi skippade fotograferingen av Mulago, den kommer. Istället möttes vi där jag hoppar av taxin och traskade ner till ett stort köpcenter av den lyxiga typen. Garden City, vi kollade lite olika shopper, souvenirer och så, men köpte inget än. Sen köpte jag en bok om tropikmedicin, en sudukobok och lite vykort. Matbutiken som låg där var helt fantastisk och jag ska tvinga Cece att vi åker dit och att jag får shoppa loss. Det är min tur att betala maten faktiskt.
Sen gick vi vidare till Fairway Hotel, sjukt trevligt och betalade 8 lax för att bada i poolen. Vilket är i runda slängar som mest 30 kr. Värt. Varmt och skönt. Lite solbränd har jag nog lyckats bli. Sval pool att alternera med stekandet. Och trevlig personal. Dit går vi fler gånger.
Nu har jag kommit hem. Ätit lite och slösurfar. Cece vilar. Vi ska ut ikväll, när var och hur är oklart för min del. Men Cece har nog en ordentlig plan.
Måste också kolla det här med Jinja nästa helg. Skulle vara skönt att komma ur Kampala, och framför allt ska det ju vara fint där.
Nu ska jag nog diska en vända, torka mitt hår och lösa ett suduko. Eller heter det en? Nej. Mitt hår by the way. Långt och jobbigt. Åker ni någonsin till Afrika, klipp av håret innan. Det måste sättas upp ordentligt annars klibbar det fast och blir äckligt när man svettas och det är svårt att hålla det rent då det dammar hur mycket som helst och duschen inte är så bra som i Sverige. Funderar helt allvarligt på att go white trash och skaffa flätor som de har här, ett tag i alla fall. Det verkar osm att det är lättskött och man slipper ha hår i maten och överallt på kroppen. Får fråga Cece hur det funkar och vad det kostar. Men jag håller verkligen på att bli tokig på mitt hår.
Just det disken!!
Puss så länge!!
Snart överlevt en vecka och insett att nästa blir nog bättre..
Denna veckan har minst sagt varit omvälvande. Ändringar hit och dit, att försöka vänja sig vid att det inte finns någon organisation och plan, svårt för mig som gillar att planera saker upp över öronen.
Pratade kort med Susan idag om att läsa radiologi den där veckan som är tom. Det ska gå sa hon, och var jättetrevlig. Efter att ha tittat på alla dåliga slätröntgenbilder denna veckan känner jag att om jag ska vara på orto, så kan det vara bra att ha varit där en vända innan, så jag vet vad jag ser.
Idag fick vi i alla fall presentera vår patient för specialisten, trots att jag körde på svensksätt, så verkade han rätt nöjd. Dock fick vi en uppläxning om hur man undersöker lungorna. Till viss del har han rätt, men en del kändes lite väl extremt och skulle inte hålla i Sverige. Det gav dessutom inte mer än vad vår rutinundersökning av lungorna gjorde.
Sen smet vi med en internship doktor. Hon är trevlig och förklarar och undersöker, kändes toppen. Så nu har jag känt en lever som var ungefär en handflata nedom revbensbågen och som gick över fem cm på vänster sidan. En mjälte som slutade någonstans vid naveln och förmodligen är stor som en fotboll. Absurt. Vi fick också vara med och blodgruppera, lite teori från utbildningen sitter allt kvar, jag var snabb på att inse vilket blod den lilla anemiska flickan kunde ta emot! Score!!
På eftermiddagen skulle vi på en clinical session, men utan att någon sagt något och vi som letade efter den, så visade det sig att den var inställd. Susan visste det. Suck. Men de sa att de skulle försöka ordna en nästa vecka. Så vi gick tillbaka till avdelningen, där fanns bara en student, som rekommenderade oss att gå till akuten om vi ville undersöka barn. Så vi traskade dit. Läkaren där var toppen!!! Han letade patienter där mamman kunde engelska och gick igenom dem med oss och hjälpte till med inskrivning och recept. Äntligen lite riktig action. Det känns ännu bättre med tanke på att det är dit vi ska nästa vecka!! Jippi!!!
Nu är jag hemma. Skönt. Själv. Lite trist. Har ätit en halv avokado, den var typ större än mig. Jag lovar! Sen blev det en peanutbutter-jelly sandwish. :) Cece's mormor har gjort jordnöttssmöret, som är helt fantastiskt. Love it! Köpte också två mangofrukter på vägen, men de är lite omogna, det var de enda som fanns och jag tänkte att de nog kan mogna hemma, hoppas det. Provade den ena lite, men den är lite i strävaste laget. Har också satt i mig lite rostade majskorn, torkade, rostade bananer och några sesamfrönskakor. Haha. Svullo. Är sugen på te, men det är för varmt.
Imon blir sista dagen på Stanfield ward. Skönt. Hoppas det kommer gå bra att få pappren påskrivna. De är så konstiga, hur tänkte KI? Inte alls...
På kvällen blir det basketmatch med Cece. På lördag ska jag och Cissi fotografera campus och sen leta upp en pool och bara ligga och slappa. Snabb vända hem och på kvällen är tanken att vi ska ut, i alla fall jag och Cece, men Cissi får följa med om hon vill. På söndag ska jag med på något möte som har med brudparet vars introdkution jag var på förra helgen att göra. Spännande.
Fullrulle, skönt. Så slipper jag sitta och tycka att saker går långsamt. :) Rastlösa apan!
Puss
Pratade kort med Susan idag om att läsa radiologi den där veckan som är tom. Det ska gå sa hon, och var jättetrevlig. Efter att ha tittat på alla dåliga slätröntgenbilder denna veckan känner jag att om jag ska vara på orto, så kan det vara bra att ha varit där en vända innan, så jag vet vad jag ser.
Idag fick vi i alla fall presentera vår patient för specialisten, trots att jag körde på svensksätt, så verkade han rätt nöjd. Dock fick vi en uppläxning om hur man undersöker lungorna. Till viss del har han rätt, men en del kändes lite väl extremt och skulle inte hålla i Sverige. Det gav dessutom inte mer än vad vår rutinundersökning av lungorna gjorde.
Sen smet vi med en internship doktor. Hon är trevlig och förklarar och undersöker, kändes toppen. Så nu har jag känt en lever som var ungefär en handflata nedom revbensbågen och som gick över fem cm på vänster sidan. En mjälte som slutade någonstans vid naveln och förmodligen är stor som en fotboll. Absurt. Vi fick också vara med och blodgruppera, lite teori från utbildningen sitter allt kvar, jag var snabb på att inse vilket blod den lilla anemiska flickan kunde ta emot! Score!!
På eftermiddagen skulle vi på en clinical session, men utan att någon sagt något och vi som letade efter den, så visade det sig att den var inställd. Susan visste det. Suck. Men de sa att de skulle försöka ordna en nästa vecka. Så vi gick tillbaka till avdelningen, där fanns bara en student, som rekommenderade oss att gå till akuten om vi ville undersöka barn. Så vi traskade dit. Läkaren där var toppen!!! Han letade patienter där mamman kunde engelska och gick igenom dem med oss och hjälpte till med inskrivning och recept. Äntligen lite riktig action. Det känns ännu bättre med tanke på att det är dit vi ska nästa vecka!! Jippi!!!
Nu är jag hemma. Skönt. Själv. Lite trist. Har ätit en halv avokado, den var typ större än mig. Jag lovar! Sen blev det en peanutbutter-jelly sandwish. :) Cece's mormor har gjort jordnöttssmöret, som är helt fantastiskt. Love it! Köpte också två mangofrukter på vägen, men de är lite omogna, det var de enda som fanns och jag tänkte att de nog kan mogna hemma, hoppas det. Provade den ena lite, men den är lite i strävaste laget. Har också satt i mig lite rostade majskorn, torkade, rostade bananer och några sesamfrönskakor. Haha. Svullo. Är sugen på te, men det är för varmt.
Imon blir sista dagen på Stanfield ward. Skönt. Hoppas det kommer gå bra att få pappren påskrivna. De är så konstiga, hur tänkte KI? Inte alls...
På kvällen blir det basketmatch med Cece. På lördag ska jag och Cissi fotografera campus och sen leta upp en pool och bara ligga och slappa. Snabb vända hem och på kvällen är tanken att vi ska ut, i alla fall jag och Cece, men Cissi får följa med om hon vill. På söndag ska jag med på något möte som har med brudparet vars introdkution jag var på förra helgen att göra. Spännande.
Fullrulle, skönt. Så slipper jag sitta och tycka att saker går långsamt. :) Rastlösa apan!
Puss
Mänskligt värde
Vi rockar vidare på Mulago. Idag tog vi en egen patient och pratade med den, eller tja, via en ugandisk student. Hon försökte styra vårt samtal så att vi tog likadan anamnes som de gör, vilket vi egentligen ville undvika. Vi ville hellre köra på svenskt vis, det är så svårt att komma ihåg allt de frågar om. För man förstår inte varför.
Vi skulle redovisat patienten på ronden, men när vi hunnit med en och en halv patient så bröt de vår rond, för att vi skulle gå med en av de kvinnliga specialisterna och titta på lite specialfall, typ en jätterond.
Visserligen intressant så länge man hör vad de säger, men lite segt då vi är pep på att köra igång med lite mer praktiska saker än att dskutera vad man ska fråga i anamnesen.
Det blir nog lite så i och med att vi jobbat som underläkare och nu dessutom går men fjärdeårsstudenter, som typ precis börjat vara på klinik.
Den stora ronden fortsatte och tillslut, efter att ha sett olika syndrom och mera mässling, så smet vi för att ta lunch. Detta innebar att vi aldrig redovisade vår patient på någon rond. Oklart om hur det blir imon. När vi gick försökte vi förklara för specialisten att vi ville göra mer praktiska saker och att det krävs av KI för att vi ska bli godkända. Han förklarade att det blir mer, imon, då kan vi ta en patient och prata med och undersöka. Suck. Cecilia och jag vill ju sätta nålar, dränage och sonder mm. Han verkade inte fatta det.
På eftermiddagen gick vi med en internship läkare, han är jättesnäll och bra. Går man med honom så blir det en kort genomgång och förklaring och vi fick se när de aspirerade något konstigt ur en sond, oklart vad. Vi tänker att vi nog ska försöka gå med honom imon också, och skippa att gå med studenterna på deras rond, får se om det går.
Imon är det också någon Clinical Session för oss mellan ett och tre. Spännande. Fiona sa att man fick komma bara lite om man ville och gå om man inte tyckte att det var något att ha. Hejja!! En vettig ugandier på Mulago!! Så dit tar vi en tripp imon om inte avdelningen överraskar med något otroligt.
Jag har nu också lyckats ta mig hela vägen hem, åkt taxi till Kisaasi och gått hela vägen från taxistoppet. Tjoho!! Det gick superbra, ingen försökte ens lura mig på cash idag i taxin. Inte för att det skulle vara hela världen om de tog någon krona mer än de 4kr som det kostade att åka hem. Det du SL!
Cece är på väg hem och vi ska försöka ta en liten joggingrunda. Undra hur långt jag orkar i den här värmen?! Tio meter? Haha. Vi får väl se, det bli i alla fall skönt. Särskilt efter dagen som även innehöll absurda moment där man håller barn stenhårt när man ska sticka dem och inte riktigt bryr sig om människors rätt till sin egen kropp och andra saker. Mänskligt värde skulle vara intressant att diskutera med studenterna här, men säkert inte möjligt. Deras synsätt är nog inte alls som vårt känns det som. Trotts att en specialist varit i Sverige och när vi är i närheten försöker hålla upp någon fasad av att det är lite som hemma i Sverige här nere. Vilket är så långt ifrån sant som det kan bli.
Puss puss
Vi skulle redovisat patienten på ronden, men när vi hunnit med en och en halv patient så bröt de vår rond, för att vi skulle gå med en av de kvinnliga specialisterna och titta på lite specialfall, typ en jätterond.
Visserligen intressant så länge man hör vad de säger, men lite segt då vi är pep på att köra igång med lite mer praktiska saker än att dskutera vad man ska fråga i anamnesen.
Det blir nog lite så i och med att vi jobbat som underläkare och nu dessutom går men fjärdeårsstudenter, som typ precis börjat vara på klinik.
Den stora ronden fortsatte och tillslut, efter att ha sett olika syndrom och mera mässling, så smet vi för att ta lunch. Detta innebar att vi aldrig redovisade vår patient på någon rond. Oklart om hur det blir imon. När vi gick försökte vi förklara för specialisten att vi ville göra mer praktiska saker och att det krävs av KI för att vi ska bli godkända. Han förklarade att det blir mer, imon, då kan vi ta en patient och prata med och undersöka. Suck. Cecilia och jag vill ju sätta nålar, dränage och sonder mm. Han verkade inte fatta det.
På eftermiddagen gick vi med en internship läkare, han är jättesnäll och bra. Går man med honom så blir det en kort genomgång och förklaring och vi fick se när de aspirerade något konstigt ur en sond, oklart vad. Vi tänker att vi nog ska försöka gå med honom imon också, och skippa att gå med studenterna på deras rond, får se om det går.
Imon är det också någon Clinical Session för oss mellan ett och tre. Spännande. Fiona sa att man fick komma bara lite om man ville och gå om man inte tyckte att det var något att ha. Hejja!! En vettig ugandier på Mulago!! Så dit tar vi en tripp imon om inte avdelningen överraskar med något otroligt.
Jag har nu också lyckats ta mig hela vägen hem, åkt taxi till Kisaasi och gått hela vägen från taxistoppet. Tjoho!! Det gick superbra, ingen försökte ens lura mig på cash idag i taxin. Inte för att det skulle vara hela världen om de tog någon krona mer än de 4kr som det kostade att åka hem. Det du SL!
Cece är på väg hem och vi ska försöka ta en liten joggingrunda. Undra hur långt jag orkar i den här värmen?! Tio meter? Haha. Vi får väl se, det bli i alla fall skönt. Särskilt efter dagen som även innehöll absurda moment där man håller barn stenhårt när man ska sticka dem och inte riktigt bryr sig om människors rätt till sin egen kropp och andra saker. Mänskligt värde skulle vara intressant att diskutera med studenterna här, men säkert inte möjligt. Deras synsätt är nog inte alls som vårt känns det som. Trotts att en specialist varit i Sverige och när vi är i närheten försöker hålla upp någon fasad av att det är lite som hemma i Sverige här nere. Vilket är så långt ifrån sant som det kan bli.
Puss puss
Det fortsätter..
På den pediatriska allmänna avdelningen. Idag började dagen med att vi faktiskt fick se det stackars rabiessmittade barnet. De sa redan igår att han fått encehpalit och inte skulle klara sig. Ändå sätter de en sond för att mata honom, ger honom en riktig glukosdroppsboost och on top så får han metronidazol mot sin eventuella tetanus. Vi förstod inte mycket. Dessutom vart de tvunga att binda fast honom för att göra allt detta.
Lyckades även med att få se riktig bullös impetigo, om det nu var det det var. Vi tog bara en titt i journalen, för vi vart tvungna att gå efter de andra ugandiska studenterna så vi skulle kunna vara med på deras rond. Den var sjukt bra och specialisten som höll i den var både trevlig och bra. De fick presentera sina fall och sen gick vi igenom det och bestämde planen.
Det enda som är lite komplicerat är at de typ tar en livsanamnes, helt otroligt. Allt kan inte gärna vara relevant, inte ens för de sjukdomar de har här. Det måste bara vara att det är så de vill ha det. Nackdelen är att jag och Cissi inte riktigt orkade lyssna på allt för det blev utdraget och ointressant och därmed lite svårt att svara på efterföljande frågor. Men vi överlevde dagen och en av de kvinnliga studenterna har tagit hand om oss jättemycket, toppen verkligen. Betydligt lättare idag när inte chefen och alla specialisterna var där.
Imon är nog tanken att vi ska undersöka patienter själva och sedan redovisa dem, men vi funderade på att smita med en internship läkare, då det verkar som de gör lite mer praktiska saker. Och det är ju faktiskt det vi vill göra. Vi får se, helt enkelt.
Vi lyckades också upptäcka att vi igår skulle fått en liten lektion i deras inhemska språk, lugandu. Men det hade inte koordinatorn sagt till oss. Och vi fick till svar att hon hade glömt säga till oss och sen sa hon surt att vi var ju inte där. Förstår mig inte riktigt på henne. Hon känns tyvärr lite falsk och man vet inte vart man har henne. Nej vi var inte där för hon hade inte sagt något så vi visste inte och det var vår första dag på stället. Suck.
Har lyckats åka två taxibilar, men fortfarande inte vandrat själv genom Ntinda och bytt eller gått från hållplatsen i Kisaasi. Men det blir nog så imon. Fortfarande lite nervöst. Töntig jag är. :)
Har också kommit till den punkten att jag tycker att saker gå långsamt och är tråkigt. Dvs. jag åker inte runt en massa, för jag hittar inte och känner mig ännu inte bekväm med det, men jag förväntar mig att det kommer så sakta så. Men det gör att jag nu bara åker hem och mitt pucko tog ju inte med varken kurslitteratur eller några skönlitterära verk, då jag redan hade en massa extrapackning, som jag ändå inte pröjsade för. Typiskt korkat. Så när jag kommer hem, så finns det inte mängder att göra. I och med att sista tiden i Stockholm var hektisk och jag i vanliga fall har lite svårt att chilla så kan man väl lätt säga att det är en prövning. Men jag vet att det brukar lugna sig efter en vecka och då komme rjag nog inte vara en sån mespropp heller längre.
Tillråga på allt så har vi ju bara ström då och då, och min HTC laddar ur hur fort som helst. Skitdålig jävla bajs mobil. Så jag kan bara surfa så länge min dator har batteri, vilket även det är ruskigt dåligt. Suck.
Men men jag lever och livet är rätt nice ändå. Tänkte höra med Cece om vi kan gå till gymmet här jämte någon dag och träna, så kanske jag kan göra det sen lite oftare. Om det inte kostar en förmögenhet, men det tror jag inte.
Nu måste jag sluta!!
Puss
Lyckades även med att få se riktig bullös impetigo, om det nu var det det var. Vi tog bara en titt i journalen, för vi vart tvungna att gå efter de andra ugandiska studenterna så vi skulle kunna vara med på deras rond. Den var sjukt bra och specialisten som höll i den var både trevlig och bra. De fick presentera sina fall och sen gick vi igenom det och bestämde planen.
Det enda som är lite komplicerat är at de typ tar en livsanamnes, helt otroligt. Allt kan inte gärna vara relevant, inte ens för de sjukdomar de har här. Det måste bara vara att det är så de vill ha det. Nackdelen är att jag och Cissi inte riktigt orkade lyssna på allt för det blev utdraget och ointressant och därmed lite svårt att svara på efterföljande frågor. Men vi överlevde dagen och en av de kvinnliga studenterna har tagit hand om oss jättemycket, toppen verkligen. Betydligt lättare idag när inte chefen och alla specialisterna var där.
Imon är nog tanken att vi ska undersöka patienter själva och sedan redovisa dem, men vi funderade på att smita med en internship läkare, då det verkar som de gör lite mer praktiska saker. Och det är ju faktiskt det vi vill göra. Vi får se, helt enkelt.
Vi lyckades också upptäcka att vi igår skulle fått en liten lektion i deras inhemska språk, lugandu. Men det hade inte koordinatorn sagt till oss. Och vi fick till svar att hon hade glömt säga till oss och sen sa hon surt att vi var ju inte där. Förstår mig inte riktigt på henne. Hon känns tyvärr lite falsk och man vet inte vart man har henne. Nej vi var inte där för hon hade inte sagt något så vi visste inte och det var vår första dag på stället. Suck.
Har lyckats åka två taxibilar, men fortfarande inte vandrat själv genom Ntinda och bytt eller gått från hållplatsen i Kisaasi. Men det blir nog så imon. Fortfarande lite nervöst. Töntig jag är. :)
Har också kommit till den punkten att jag tycker att saker gå långsamt och är tråkigt. Dvs. jag åker inte runt en massa, för jag hittar inte och känner mig ännu inte bekväm med det, men jag förväntar mig att det kommer så sakta så. Men det gör att jag nu bara åker hem och mitt pucko tog ju inte med varken kurslitteratur eller några skönlitterära verk, då jag redan hade en massa extrapackning, som jag ändå inte pröjsade för. Typiskt korkat. Så när jag kommer hem, så finns det inte mängder att göra. I och med att sista tiden i Stockholm var hektisk och jag i vanliga fall har lite svårt att chilla så kan man väl lätt säga att det är en prövning. Men jag vet att det brukar lugna sig efter en vecka och då komme rjag nog inte vara en sån mespropp heller längre.
Tillråga på allt så har vi ju bara ström då och då, och min HTC laddar ur hur fort som helst. Skitdålig jävla bajs mobil. Så jag kan bara surfa så länge min dator har batteri, vilket även det är ruskigt dåligt. Suck.
Men men jag lever och livet är rätt nice ändå. Tänkte höra med Cece om vi kan gå till gymmet här jämte någon dag och träna, så kanske jag kan göra det sen lite oftare. Om det inte kostar en förmögenhet, men det tror jag inte.
Nu måste jag sluta!!
Puss
Mulago Hospital
Jaha, dagen började toppen, med att taxibilarna strejkade och efter att ha väntat i en evighet, fick jag istället åka med Cece's kompis. Tanken var att han skulle släppa mig någonstans där det fanns lite fler taxis och att jag sen skulle åka därifrån till sjukan. Sorry, så blev det inte. Han vart för snäll och körde mig hela vägen till sjukhusets grind och kom själv nästan en timme sent till jobbet. Tack tack, är väl det enda man kan säga.
Vi hittade i alla fall koordinatorns rum. Trots att vi fyllt i och valt kurser och fått dem bekräftade redan i Sverige var vi tvungna att fylla i en ny lapp. Så hela grejen i Sverige kändes plötsligt sjukt onödig. Det visade sig också att man inte fick vara mer än två veckor på infektion, trots att vi fått godkänt att vara där tre veckor. Inte heller kunde vi börja med den placeringen, då det redan var folk där. Skumt som bara den, med tanke på att det varit sagt att vi skulle vara där nu, sedan i höstas. Afrika är Afrika.
Det löste sig till slut. Vi läser samma sak som tidigare, men i en annan ordning. Och man får läsa rotationer på bara en vecka, så vi får väl se hur jag gör med den där sista, förtillfället icke bestämda veckan. Susan trodde att jag skulle tycka ortopedin var långtråkig om jag var där i tre veckor, möjligt att jag ändrar och snor en vecka därifrån och är på kirurgen två. Men de verkar rätt flexibla. Man blir bara lite nojjig med tanke på att man vill få allt rätt, tillgodoräknat och få ut sin examen.
Vi började istället på pediatriken, inte på akuten som det var sagt, utan på en avdelning. Det blir akuten nästa vecka. De har storrond på måndag, vilket vi trodde skulle vara toppen och det hade det nog varit om inte chefen hade mummlat fram allt han sa och pratat så fort och tyst. Vi var alldeles för många läkare och studenter och det blev efter ett tag helt hopplöst att fokusera. Vi gick ut en vända och tog en paus och ett mellanmål, sen återvände vi in och stasade stenhårt på att stå så nära honom som möjligt. Vi fattade nog lite i alla fall. Sen fick vi smita innan ronden var klar, då vi inte var bredda på att lunchen skulle dröja och våra magar gjorde uppror. Efter lunchen återvände vi och då var det knappt några läkare på plats. Suck. Men tillslut tog en internship läkare hand om oss. Sjukt snällt och bra. På hennes del av avdelningen hade de mässlingsfall! Coolt och lite läskigt, vi är ju vaccinerade men ändå. Jag har aldrig tidigare sett någon med mässling och hon förklarade typ allt om det. Fantastiskt. Plötsligt vart dagen sjukt värd.
Jag lyckades dessutom komma med en taxi hem, eller till Ntinda, där jag mötte upp Cece för att ta en simtur i en pool. Toppen!! Simmade några längor i det svala vattnet. 30kr för det känns helt ok.
Nu är vi hemma, kvällsmaten väntar och jag ska försöka skriva den första sidan i min loggbok och dessutom ta reda på lite om sjukdomarna vi sett idag.
Tiptop!!
Puss puss
Vi hittade i alla fall koordinatorns rum. Trots att vi fyllt i och valt kurser och fått dem bekräftade redan i Sverige var vi tvungna att fylla i en ny lapp. Så hela grejen i Sverige kändes plötsligt sjukt onödig. Det visade sig också att man inte fick vara mer än två veckor på infektion, trots att vi fått godkänt att vara där tre veckor. Inte heller kunde vi börja med den placeringen, då det redan var folk där. Skumt som bara den, med tanke på att det varit sagt att vi skulle vara där nu, sedan i höstas. Afrika är Afrika.
Det löste sig till slut. Vi läser samma sak som tidigare, men i en annan ordning. Och man får läsa rotationer på bara en vecka, så vi får väl se hur jag gör med den där sista, förtillfället icke bestämda veckan. Susan trodde att jag skulle tycka ortopedin var långtråkig om jag var där i tre veckor, möjligt att jag ändrar och snor en vecka därifrån och är på kirurgen två. Men de verkar rätt flexibla. Man blir bara lite nojjig med tanke på att man vill få allt rätt, tillgodoräknat och få ut sin examen.
Vi började istället på pediatriken, inte på akuten som det var sagt, utan på en avdelning. Det blir akuten nästa vecka. De har storrond på måndag, vilket vi trodde skulle vara toppen och det hade det nog varit om inte chefen hade mummlat fram allt han sa och pratat så fort och tyst. Vi var alldeles för många läkare och studenter och det blev efter ett tag helt hopplöst att fokusera. Vi gick ut en vända och tog en paus och ett mellanmål, sen återvände vi in och stasade stenhårt på att stå så nära honom som möjligt. Vi fattade nog lite i alla fall. Sen fick vi smita innan ronden var klar, då vi inte var bredda på att lunchen skulle dröja och våra magar gjorde uppror. Efter lunchen återvände vi och då var det knappt några läkare på plats. Suck. Men tillslut tog en internship läkare hand om oss. Sjukt snällt och bra. På hennes del av avdelningen hade de mässlingsfall! Coolt och lite läskigt, vi är ju vaccinerade men ändå. Jag har aldrig tidigare sett någon med mässling och hon förklarade typ allt om det. Fantastiskt. Plötsligt vart dagen sjukt värd.
Jag lyckades dessutom komma med en taxi hem, eller till Ntinda, där jag mötte upp Cece för att ta en simtur i en pool. Toppen!! Simmade några längor i det svala vattnet. 30kr för det känns helt ok.
Nu är vi hemma, kvällsmaten väntar och jag ska försöka skriva den första sidan i min loggbok och dessutom ta reda på lite om sjukdomarna vi sett idag.
Tiptop!!
Puss puss
Första dagarna
Jupp jag har överlevt, kommit fram hel och detta känns bra.
Flygtrippen var lång och kanske inte den roligaste, sjukt lång mellanlandning i Qatar, men men. Vi kom fram hela och det gjorde bagaget med. Cece hämtade oss på flygplatsen tillsammans med sin vännina Pam. De tog oss till Kampala, runt en vända och sedan plockade vi upp Pam's två underbara barn på skolan och åkte hem till Cece för att äta. En fantastisk start.
Dagen efter så var vi en vända på stan i ett försök att fixa ett telefonkort och ta ut lite pengar. Telefonkortet fick dock vänta och vi åkte till Cece's farbror för att sedan åka vidare på ett "Introduktionsparty" inför ett bröllop. Andra dagen här, absurt. Så nu har jag träffat Anna's andra familj och under introduktionen blev jag till och med presenterad som en i familjen, dvs de la till sitt efternamn efter mitt. Otroligt trevligt. Jag provade det mesta av maten, så pass att jag inte är säker på vad som smakade vad till slut.
Idag har jag äntligen fixat ett telefonkort, och är nu nåbar! Jag har också fått låna ett modem av Cece och kan använda min dator och internet. Sjukt skönt.
Vi har också hunnit vandra en liten vända på universitetets campus, på stan och även på sjukhuset. Där vi också passade på att hälsa på en släkting, underlig känsla. Och jag va dessutom inte kläss för att gå på ett sjukhus, korta shorts!! Vita bleka ben, herre gud. :)
Vi träffade också Cece's kusin som pluggat till läkare och gör motsvarigeheten till AT nu.
Men imon börjar det på riktigt. Jag är lite nervös över det här med att åka taxibussarna helt själv. Jag ska komma på, ska lyckas ta mig av och ibland mellan olika för att byta. Men det ska nog gå bra, ska få en lapp med alla spännande namn och Cece har talat om vad det ska kosta, så att de inte lurar den vita knäppisen. Rundvandring kl.8.30 imon, sen får vi se. Det verkar oklart med vilka tider man ska vara där och en del verkar komma vid 9 och gå hem vid 13, lite som det passar. Spännande blir det i alla fall. Och sjukt varmt då jag ska ha långbyxor, skjorta och rock på mig. Jag kommer nog dö, då jag fortfarande inte riktigt vant mig vid värmen och tycket det räcker med linne och trosor egentligen.
Om ni undrar något eller vill ha mitt nummer så skriv en kommentar eller skicka ett mail på fb.
Pussar och kramar till alla i Sverige.
Flygtrippen var lång och kanske inte den roligaste, sjukt lång mellanlandning i Qatar, men men. Vi kom fram hela och det gjorde bagaget med. Cece hämtade oss på flygplatsen tillsammans med sin vännina Pam. De tog oss till Kampala, runt en vända och sedan plockade vi upp Pam's två underbara barn på skolan och åkte hem till Cece för att äta. En fantastisk start.
Dagen efter så var vi en vända på stan i ett försök att fixa ett telefonkort och ta ut lite pengar. Telefonkortet fick dock vänta och vi åkte till Cece's farbror för att sedan åka vidare på ett "Introduktionsparty" inför ett bröllop. Andra dagen här, absurt. Så nu har jag träffat Anna's andra familj och under introduktionen blev jag till och med presenterad som en i familjen, dvs de la till sitt efternamn efter mitt. Otroligt trevligt. Jag provade det mesta av maten, så pass att jag inte är säker på vad som smakade vad till slut.
Idag har jag äntligen fixat ett telefonkort, och är nu nåbar! Jag har också fått låna ett modem av Cece och kan använda min dator och internet. Sjukt skönt.
Vi har också hunnit vandra en liten vända på universitetets campus, på stan och även på sjukhuset. Där vi också passade på att hälsa på en släkting, underlig känsla. Och jag va dessutom inte kläss för att gå på ett sjukhus, korta shorts!! Vita bleka ben, herre gud. :)
Vi träffade också Cece's kusin som pluggat till läkare och gör motsvarigeheten till AT nu.
Men imon börjar det på riktigt. Jag är lite nervös över det här med att åka taxibussarna helt själv. Jag ska komma på, ska lyckas ta mig av och ibland mellan olika för att byta. Men det ska nog gå bra, ska få en lapp med alla spännande namn och Cece har talat om vad det ska kosta, så att de inte lurar den vita knäppisen. Rundvandring kl.8.30 imon, sen får vi se. Det verkar oklart med vilka tider man ska vara där och en del verkar komma vid 9 och gå hem vid 13, lite som det passar. Spännande blir det i alla fall. Och sjukt varmt då jag ska ha långbyxor, skjorta och rock på mig. Jag kommer nog dö, då jag fortfarande inte riktigt vant mig vid värmen och tycket det räcker med linne och trosor egentligen.
Om ni undrar något eller vill ha mitt nummer så skriv en kommentar eller skicka ett mail på fb.
Pussar och kramar till alla i Sverige.
Sista timmarna i hemmet
Sitter eller snarare springer runt och försöker fixa det sista inför resan. Pep pep och lite nervös. Väskorna har ett BMI något över det normala och handbagaget har precis blivit utbytt! Jodå, det går bra nu kompis.
Oklart hur det kommer vara med internetuppkoppling, men förmodligen helt ok. Vilket innebär att jag uppdaterar här lite så ofta jag kan och när jag har något att skriva. Något jag tar förgivet att jag kommer ha.
Nähä, nu ska jag fortsätta runt här i karusellen. Ha det fint och ta hand om Sverige åt mig.
PUSS
Ps. Jag vill gärna ha varm trevlig svensk sommar när jag kommer hem, den 24 maj! Ds.
Oklart hur det kommer vara med internetuppkoppling, men förmodligen helt ok. Vilket innebär att jag uppdaterar här lite så ofta jag kan och när jag har något att skriva. Något jag tar förgivet att jag kommer ha.
Nähä, nu ska jag fortsätta runt här i karusellen. Ha det fint och ta hand om Sverige åt mig.
PUSS
Ps. Jag vill gärna ha varm trevlig svensk sommar när jag kommer hem, den 24 maj! Ds.
