Den absurda känslan
Dagen har varit relativt lugn. Inga doktorer och patienter när jag kom. Suck. Men det droppade in. Inga jättefantastiska fall idag. Ett akut astmaanfall. Men i övrigt lite pneumonier och två NEC-barn till. Inga döda patienter dock. Vi tog rygg på kanadensiskan idag igen, för det mesta. Kanske lite dumt. Någon måste ju skriva på vårat papper. Men det är inte som Sverige, det verkar inte finnas någon som är huvudansvarig för akuten, eller det finns väl någon, men vi ser aldrig personen. Och det känns ju lite konstigt att någon som aldrig sett oss ska skriva på våra papper och sätta betyg på oss. Vi ska försöka haffa den ugandiska läkaren vi gått mest med.
Måste också knepa ihop min loggbok för denna veckan. Har äntligen fått ett exempel av Karin. Hoppas bara att den vi gjorde för förra veckan faktiskt funkar. Det verkar som man ska skriva dit lite mer för att vara helt säker.
Det mest sura är att jag skulle vilja skriva dem på datorn, men jag vet ingenstans där man kan skriva ut än så länge, har inte hittat någon tillgänglig skrivare. Så förtillfället är loggböckerna på papper, handskrivna. Så kan det vara i Afrika.
Vi lunchade med Assen och Anthony, Anthony var en av de studenterna som var i Sverige i höstas. Det var skönt att prata med någon som faktiskt vet lite hur svensk sjukvård funkar och som faktiskt kunde förstå vår kritik mot organisationen här nere. Eller kanske snarare brist på organisation. Vi pratade bort lite för mycket tid och insåg att det inte var någon mening att gå tillbaka till akuten efter lunch. Istället gick vi raka vägen till vår andra lugandaklass. Lite bättre än den första, men fortfarande inte optimal. Suck. Lite konstig dam som håller i det där alltså. Sen sa hon att vi ses nästa vecka, men vi har inte fått veta att vi ska ha fler klasser, det står bara tre och visst vi missade första för att Susan inte sa något. Vi får väl se.
Åh sen den här absurda känslan som kan infinna sig, idag gäller den två saker. Den första var att jag på morgonen när jag traskade upp för backen till Mulago såg något ligga på marken, jag stannade till, en lite gulvit bebisstrumpa. En precis likadan som den första bebisen som dog igår hade. Det kändes så konstigt på ett obeskrivligt sätt. Livet är hårt och orättvist.
Den andra saken är att vi imon gör sista dagen för mig på pediatriken, vi ska ha vår andra underskrift och har nu avverkat två veckor här. Jag har alltså imon eftermiddag bara 8 x 5 skoldagar kvar!!!
Tiden här i Uganda går både snabbt och långsamt och är inte lätt att få grepp om. Det går snabbt i skolan, känns som man precis kommit dit när man sätter sig i taxin hem. Samtidigt känns det som jag varit här i evigheter. Det kanske beror på allt jag hunnit med, Cece är ju fantastisk och tar med mig på massa saker! Lycka!!
På lördag ska vi åka en dagstur till Jinja. Åka runt och titta och ta bilder. Sen slappa lite på någon resort. Cissi ville cykla, men mina knän håller inte och vi var inte säkra på det här med rafting. Det verkar så farligt. Men på lördag blir det bara en dagstur med Cece, hennes syster och bror och Cissi. Vi får ta raftingen annan dag, man kan tydligen få åka utan att göra flip-overs. Det känns lite mer safe. Kanske en senare helg. Det verkar fint där så kanske vill Kiwifrukten följa med dit en helg när hon är här. Det kommer bli så fantastiskt att hon kommer ne roch hälsa på, känns kul med lite besök, ett bekant ansikte.
Nu ska jag bli färdig med internet, göra mina loggbok, stryka byxor till imon och tvätta mitt hår. Hoppas jag hinner innan strömmen går. Snälla ström stanna tills jag gått och lagt mig!!
Puss
Måste också knepa ihop min loggbok för denna veckan. Har äntligen fått ett exempel av Karin. Hoppas bara att den vi gjorde för förra veckan faktiskt funkar. Det verkar som man ska skriva dit lite mer för att vara helt säker.
Det mest sura är att jag skulle vilja skriva dem på datorn, men jag vet ingenstans där man kan skriva ut än så länge, har inte hittat någon tillgänglig skrivare. Så förtillfället är loggböckerna på papper, handskrivna. Så kan det vara i Afrika.
Vi lunchade med Assen och Anthony, Anthony var en av de studenterna som var i Sverige i höstas. Det var skönt att prata med någon som faktiskt vet lite hur svensk sjukvård funkar och som faktiskt kunde förstå vår kritik mot organisationen här nere. Eller kanske snarare brist på organisation. Vi pratade bort lite för mycket tid och insåg att det inte var någon mening att gå tillbaka till akuten efter lunch. Istället gick vi raka vägen till vår andra lugandaklass. Lite bättre än den första, men fortfarande inte optimal. Suck. Lite konstig dam som håller i det där alltså. Sen sa hon att vi ses nästa vecka, men vi har inte fått veta att vi ska ha fler klasser, det står bara tre och visst vi missade första för att Susan inte sa något. Vi får väl se.
Åh sen den här absurda känslan som kan infinna sig, idag gäller den två saker. Den första var att jag på morgonen när jag traskade upp för backen till Mulago såg något ligga på marken, jag stannade till, en lite gulvit bebisstrumpa. En precis likadan som den första bebisen som dog igår hade. Det kändes så konstigt på ett obeskrivligt sätt. Livet är hårt och orättvist.
Den andra saken är att vi imon gör sista dagen för mig på pediatriken, vi ska ha vår andra underskrift och har nu avverkat två veckor här. Jag har alltså imon eftermiddag bara 8 x 5 skoldagar kvar!!!
Tiden här i Uganda går både snabbt och långsamt och är inte lätt att få grepp om. Det går snabbt i skolan, känns som man precis kommit dit när man sätter sig i taxin hem. Samtidigt känns det som jag varit här i evigheter. Det kanske beror på allt jag hunnit med, Cece är ju fantastisk och tar med mig på massa saker! Lycka!!
På lördag ska vi åka en dagstur till Jinja. Åka runt och titta och ta bilder. Sen slappa lite på någon resort. Cissi ville cykla, men mina knän håller inte och vi var inte säkra på det här med rafting. Det verkar så farligt. Men på lördag blir det bara en dagstur med Cece, hennes syster och bror och Cissi. Vi får ta raftingen annan dag, man kan tydligen få åka utan att göra flip-overs. Det känns lite mer safe. Kanske en senare helg. Det verkar fint där så kanske vill Kiwifrukten följa med dit en helg när hon är här. Det kommer bli så fantastiskt att hon kommer ne roch hälsa på, känns kul med lite besök, ett bekant ansikte.
Nu ska jag bli färdig med internet, göra mina loggbok, stryka byxor till imon och tvätta mitt hår. Hoppas jag hinner innan strömmen går. Snälla ström stanna tills jag gått och lagt mig!!
Puss
Kommentarer
Trackback
