uganda

Ja ni hörde rätt. Vi hämtade henne tidigt i lördags på flygplatsen i Entebbe. Så himla kul. En kort stund där kände jag verkligen att jag saknade Sverige, men nu har jag ju henne här som en del av Sverige. Så det ska nog inte bli några problem att stå ut med Afrika i tre och en halv vecka till. Shit, det är så lite kvar. Känns så konstigt.

Igår åkte vi via RedChilli när vi åkte fårn flygplatsen, efter att ha tagit ut cash, så vi kunde betala depositionen för safarit. På RedChilli såg vi kanske den tjockaste hunden jag någonsin sett. Den så mer ut som en gris, helt absurt, jag kunde inte sluta glo. Sen fortsatte vi hem, blev stoppade av den korrupta polisen som ville ha 40.000 för ett söndrigt bakljus, han fick 10.000 för att hålla tyst och låta oss köra vidare. Ibland är korruption bra. Får man ens säga så?
Sen spenderade vi timmar i solen eller på trappen, hårt arbetandes med att ta upp alla flätor i mitt hår. Det tog tid och gud va mycket löshår. En hel del av mitt eget hår lossnade sen när jag kammade mig, men jag vet inte hur mycket av det som är normalt att tappa under fyra veckor. Det känns i alla fall som mitt hår är tunnare än normalt, sen hur mycket är oklart. Jag är ju så van vid mitt massiva flätade kråkbo nu sedan fyra veckor, så det kanske inte är så tunt egentligen. Dock har det fått mig att börja vela om att fläta om håret, jag vill ju inte vara skallig på examen, om jag nu har fått tunnare hår och en ny omgång flätor kan innebär ännu tunnare. Får fundera till på söndag. Men just nu lutar det åt inga nya flätor tyvärr.
Sen åkte vi in till stan och åt på indisk restaurang med Cece. Fantastisk mat, men vi fick så absurt mycket att vi höll på att dö. När de burit in hälften ville vi skrika stopp. Maasala Chaat tror jag det hette. Dawinton road 3, mittemot nationalteatern för den som är intresserad.

Idag började morgonen med frukost på hotellet som Kiwi bor på. Sen åkte vi in till stan, gick runt på Mulago och visade upp stället. Tog också lite bilder där för att kunna visa när jag kommer hem. Inte jättemånga då det inte känns okej om det är en massa patienter på bilderna.
Efter det gick vi ner till Garden City och fyllde på vätskedepåerna, registrerade mitt simkort och skaffade ett till Kiwi. Tog en tur på bananbåten och sen gick vi in till stan. Frukten lätt bränd på axlarna. Inne i stan lunchade vi på 1000 cups och tog varsin iced coffee. Mycket trevligt och värt. Min macka var helt otrolig. En varm toast med jordnötssmör, honung, ananas, melon och papaya. Bland det mest konstiga jag ätit, men gott. Därefter visade jag runt damen på de två craftshopsområdena som ligger mittemot. Jag hittade naturligtvis två hårband jag ville ha och tre fantastiska små gorillor. Men jag köpte inget, det får bli senare om det finns utrymme i väskan kvar.
Sen gick vi ner genom stan, shoppade lite på en supermarket och sen blev det första gången på den fantastiska old taxipark för Kiwi. De ropade efter oss som galningar, oklart varför, kanske min korta shorts i kombo med bleka svenska ben eller bara för att vi var bleka. Suck. Vi hittade taxin och kom fram i tid.
Toppenkul att Kiwi gillade att vara med på mötet, man vet ju aldrig och här drar jag med henne runt överallt liksom. Sen fick vi skjuts hem av en ny person jag inte träffat innan, men som faktiskt varit och gjort sin PhD i Sverige inom Public health. Superkul. Han sa att han saknade Sverige och Stockholm.

På vägen hem investerade vi i varsin rolex, smaskens. Det är en chapati med en omelett, virade om varandra. Precis nygjord.
Så nu har jag kollat min mail och frukten kan nog få en tur på pediatriken också efter infektion. Vi håller tummarna. Vi får också se vad den bestämda och ombytliga damen säger imon. Spännande.

Nähä det var väl allt. Nu lite viktiga sysslor som att stryka och sen sova. Skönt. Att sova alltså. Stryka kläder är bland det tråkigaste som finns.

Sov gott alla, imon ska vi träffa Doreen (bruden) på stan och gå och ta mått till Kiwis gomesi som hon ska ha på introductionen om två veckor!

Puss puss puss

Ja nu är det inte många timmar innan fröken Gyllenhammar landar i Afrika! Det ska bli så kul. Hoppas att kusinen som ska köra mig till flyget imon är i tid bara, afrikansktid är ju en helt annan sak. Men ibland lyckas de ju faktiskt.

Spenderat sista dagen på radiologen och skaffat underskrifterna! Bara en enda placering kvar!! Shit det känns absurt och skönt på samma gång.
Igår var jag på ultraljud igen, med residenten som vill bjuda ut mig, dock inte lika glad med tanke på att han ringde mig två gånger i onsdags och jag inte svarade. Men han fattade nog vinken igår när han förolämpade alla araber genom att dra dem alla för att vara terrorister, jag meddelade att jag inte gillade attityden eller att dra folk över en kam. Sen vart han rätt tyst.
Fick se Burkitt's lymfom, Wilm's tumör x2, thyreoideaförändring och lite biopsier. Shit alltså biopsierna görs inte direkt sterilt och att skrika och skälla på en livrädd 8åring för att han är ledsen och inte vill ligga stilla är inte direkt det bästa sättet i min värld när man ska ta tre biopsier från ungens ena njure, som är stor som en fotboll.
Dock var fallen väldigt intressanta, men det är synd om dem. Tänk om de varit födda i Sverige istället.

På em gick jag till Fairway och simmade en vända och solade lite. Sen drog jag in till stan provade min ena klänning för de sista fixet, lyckades också köpa ett nytt tyg och lämna det istället för det gamla till sömmerskan för nästa klänning. Den första blev inte hundra som jag ville, men det kan bero en hel del på tyget, men också för att de inte vill sy för utmanande klänningar på det där stället. Men men, den är fin ändå. Och vi får väl se vad som händer med nästa.

Idag började jag morgonen med att jag smög in när de nästan var klara med sitt klinikmöte, jag behöve enligt chefen inte vara med på det. Satte mig längst bak och typ somnade precis när chefen väljer att presentera mig och kalla fram mig inför alla. Toppen. Fantastiskt intryck sista dagen.
Sen har jag kollat lite mammografibilder och vanliga röntgenbilder. Men sen tog de av någon konstig anledning slut, jag gick över till CTn och satt där och tittade lite och snackade om allt möjligt med läkarna där. Men när klockan blev halv två hade det typ inte hänt något och en läkare förklarade att de inte har så mycket patienter nu när de inte har någon kontrast. Sjukt segt att de varit utan kontrast sedan den 20 mars. För att någon jäkla statsman måste ha en massa papper som någon annan statsman måste skriva på. Suck byråkratin i det här landet alltså.
Gick på lucnh och valde efter det att packa mina saker och gå hem. Det känns inte givade att sitta flera timmar och hoppas på att någon ska slå sig och behöva en röntgen.

Charles, Cece's bror borde dyka upp snart och få pengar till bensinen för imon. Jag sitter och skriver på datorn och tittar på Nikita säsong 2 som hakar som en idiot på tvn. De är inte så rädda om sin dvd-skivor här, plus att allt är bränt. Är trött som fan också. Men på bra humör.

Imon kommer frukten, blir nog bara slappishäng och så ska vi förbi RedChilli och betala safari. Sen ska vi försöka plocka ur mina flätor, så håret får vila en vecka innan det ska fixas igen inför introduktionen.
På söndag tänker jag att det blir en rundtur och att vi kanske kan åka förbi Mulago och ta lite bilder med kameran så att ni får se min vardag också när jag kommer hem. Dock lär det bara bli bilde rpå byggnaderna och entrén, kanske lunchstället också. Man kan inte gärna gå in på sjukan och ta kort, det går emot allt jag känner, tycker och tänker. Sen ska ju Kiwi få uppleva sitt första möte i Nsambya. Får se om vi går på det som är veckan efter. Beror på hur pigga vi är efter safarit.

Nu ska jag nog försöka rosta en macka och langa på lite räkost. Är inte jättehungrig, men inser att något vore bra. Är mer sugen på snackset jag köpt för att ha med imon till flyget. Får heller inte glömma vägbeskrivningen och nummrena till RedChilli, vi skulle ringa innan vi kom.

Puss puss

Ja vad ska man säga. Bra morgonmöte/lektion igår. Och sen en helt fantastisk lektion i hur man läser slätröntgen bröstkorg. Det var chefen på radiologen som höll den privat för mig. Toppen bra. Sjukt nöjd och glad över det. Nu tror jag faktiskt att jag fattar lite av vad jag ser. Dock insåg jag ju att jag förmodligen varit helt ute och seglat när jag kollade alla lungröntgenbilder på infektion. Suck.
Resten av dagen spenderade jag dock mest ensam med att titta på CT-bilder. Fick lite input då och då av en läkare. Lite trist att bara sitta, men alla bara försvann och jag fattade inte vart. Men jag tittade istället på säkert 150 CT-skallar. Man lär sig en del även om man är ensam och det inte finns varken frågeställningar, patienthistoria eller svar.
Och fy fan vilka trauman de har här. Det var ju bara pulver till en del stackares ansikten och huvuden. Det fanns också hemska bilder på barn som förmodligen lidit syrebrist och hade helt otroliga hjärninfarkten. Typ halva hjärnan saknades.

Mötet idag var också bra. Det enda som var smått irriterande var hur de skulle gå vidare med patienten. Planen var att göra tre undersökningar, som redan gjorts och se om svaren ändrats. Istället för att ta om en benbiopsi, som de gjort blint, nu röntgenlett. Utan det var nummer fyra på listan och förmodligen det som skulle ge något svar. Det talade röntgenläkarna om för urologerna men det ville ändå köra sin stil. Suck. Den stackars mannen har legat på sjukan i flera månader och genomgått fler undersökningar än jag har fingrar. Kunde de inte försökt skona honom lite när han mest troligen ändå har massivt metastaserande cancer.

Resten av dagen spenderade jag fram och tillbaka på ultraljudsenheten. Obstetriska ultraljud, ultraljud av bröst och magar. Jag fick själv göra undersökningen på en kvinna som sökte med knölar i bröstet. Mest sannolikt fibroadenom. Fan det var svårt att fatta vad man såg. Det är mycket lättare att inse att det är en skalle och ett litet barn man ser.
Det kom också en patient som de sa hade hemartros i foten. Att alla benen flutit ihop och att foten därför var stor som en boll. Jag fattade inte riktigt. Kände man på foten så var den som bubbelplast fast hård, en massa små blåsliknande saker överallt. Som tydligen gjorde jätteont. De stack honom med nålar och tömde ut någon skum vätska. Sen vet jag ite vad som hände med honom. Stackars kille. Det där är något som lätt hamnar på listan över sjukdomar jag inte vill ha.

Som bonus idag så har jag blivit utfrågad om hur Sverige funkar med giftermål och skaffa barn och vart jag befann mig i hela karusellen. Efter tjuvlyssnande så har nu en av specialisterna, förmodligen en av de bästa bjudit ut mig. Jag har inte riktigt svarat, men typ försökt hinnta om att det inte blir något. Det är inget fel på honom, han är trevlig och så. Men nej tack. Dessutom är han eller påstår han att hans far är en högt uppsatt statsman här i Uganda. Stödjer han presidenten så vet jag absolut inte om jag är sugen, vad jag vet om den killen så är det inte mycket som är rätt. Typiskt nog så hade jag redan innan givit honom mitt ugandiska nummer för att han skulle ringa om han hittade något intressant. Så nu lär han väl ringa mig stup i kvarten. Suck. Aja. Jag har inte tid, lust eller ork.
Tråkigt bara att han säkert kommer vara som en hök imon, och jag skulle gärna hängt med honom på ultraljud för att han är bra och undervisar. Men men vi får väl se.

Sen har jag också hunnit bli heltokig på Susan. Hon svarar bara på det hon vill och via mail. Vilket gör att allt tar trehundra år och blir fel. Jag hoppas att det löser sig på något sätt så Kiwi faktiskt kan komma och hälsa på, på sjukan. Men Susan är Susan. Suck.

Ikväll ska jag försöka göra potatismos och någon form av korv i ugn, fast utan ugn och i en stekpanna plus i mikron. Låter spännande va!? Snart överlevt hela röntgenveckan också. Imon ska jag nog hämta min examensklänning och lämna det andra tyget för nästa. Funderar på om jag ska ta ett varv och kolla fler tyg innan jag gör den sista. Får se imon. Kanske blir det också Fairway och lite simning imon. Men vi får se, just nu är det faktiskt rätt kallt på det här stället. Surt.

Puss puss

I helgen har jag faktiskt gjort lite vettiga saker. Tycker jag. Som att ta tag i det här med att träna. Det blev ingen mängd då mitt knä gav upp. Började nämligen lördagen med att åka till Fairway och simma, 500 meter. Men det är ju alltid något. Solade lite, försökte få färg på sidorna men det är inte bekvämt att ligga så att man får det. Suck, jag får vara vit där.
Sen traskade jag in till stan, börjar hitta i vissa delar, längs med de stora gatorna ska vi väl säga. Så jag lyckades ta mig till de två craftshopsområdena. Shoppade loss, både till andra och mig själv. Nu är det bara några få saker jag är på jakt efter, men det ska nog inte vara något problem. Jag har försökt köpa lagom stora saker så jag ska få dem med mig hem. Hehe, vi får se hur det går.
Sen kom jag hem och det blev god mat och tårta för Nema fyllde år i fredags. Men jag fattar fortfarande inte varöfr de pyntar tårtan med frosting, verkligen hela tårtan och de flesta verkar plocka bort det. Nog för att jag gillar sötsaker men jag tycker faktiskt att det är vidrigt.
Sen gick de andra ut, jag var så trött i huvudet efter sista veckan på obstetriken att jag valde att sitta framför tvn och sen sova och det gjorde mig verkligen gott.
De andra verkade dock ha trevligt, kom hem vid fem, synd att jag var så trött, hade varit kul att haka. Men jag misstänker att jag bara hade suttit och hela tiden önskat att vi skulle åka hem.

Igår så gjorde vi inget särskilt, jag kämpade hårt på morgonen med att göra svenska pannkakor på gasköket och utan stekspade, de blev lite tjocka, lite tunna, lite söndriga men smakade perfekt. Lite björnbär/jordgubbssylt på det och slurp så var de typ slut. Synd bara att vispgrädde är så svårt att få tag på och måste köpas i liter förpackningar.
Jag lyckades och skölja mina flätor, tror inte att de gillar badvattnet på Fairway, men de ska bort på lördag så då ska håret tvättas och bli rent och lukta fräscht. I en vecka. :) Tror jag gör ny, lite annorlunda efter safariresan, så att jag är fin till introduktionen. Spännande.
Sen var vi ju såklart på mötet i Nsambya. Det gick rätt snabbt, men sen hade de små möten efteråt så det drog ändå ut lite på tiden. Och vi åkte typ 150 pers i bilen hem. Nej inte riktigt men det var trångt till en början. Alla små flickor skulle ju ha skjuts hem. De vill inte att vi går eller åker taxi hem. Det här med bälte är inget de sysslar med.

Sov som en gris och var ruskigt trött idag, om det var för att jag drömde skumma saker eller för att det är första dagen på nya rotationen. Radiologen, vilken spännande upplevelse. Fick leta upp chefen själv. Men det gick bra, de var toppentrevliga men ovana vid att ha studenter. Jag är nog den första utbytesstudenten som gör en placering där. Först tittade jag lite på vanliga röntgenbilder, fick sitta lite och vänta de hade lektion som jag inte följde med på. Kanske borde gjort det. Sen stack den läkaren för det fanns inga tagna bilder, så jag hakade på CT-doktorerna. Det var så där fram till att en läkare började visa mig en massa CT-skallar. Helt fantastiskt. Jag kunde se blödningar, frakturer och infarkter lätt som en plätt till slut. Hoppas det sitter kvar och att jag kan det när jag kommer hem också.
Imon får vi se vart jag ska. De pratade om ultraljud, men en jättetrevlig läkare sa att jag kunde följa med hon på obstetriskt ultraljud imon och vanlig på onsdag. Vi får se.

Nu ska jag försöka laga met. Pratar med mamma samtidigt om examenmottagning, herre gud vad folk jag känner eller något.

Puss puss

Sjukt snabbt!! Det är liksom svårt att fatta. Fan jag kom ju just hit, nu har jag tydligen klarat av allt utom fyra skolveckor. Känns skönt och skrämmande.

Vad har jag missat att berätta? Kaoset på förlossningen i onsdags. Vad ska man säga. Tanken var att jag skulle gå till intaget, men där fanns ingen doktor och ronden var rörig som få. Tillslut fanns inte heller där några läkare knappt. Det enda positiva var att det blev vi och en resident som faktiskt förklarade allt och vi skrev journalerna. jag fick assistera en vaccumextraktion, som gick bra. Sen drog det ut på tiden, när jag skulle gått på lunch för länge sedan så kom barnmorskorna och hämtade läkaren för att en kvinna höll på att föda ett barn med ansiktsbjudning och ungen hade typ fastnat med mun och näsa utstickande. Såg inte mysigt ut. Ännu mer kaos, jakten på ytterligare en läakr eoch jag kände bara att nej tack nu räcker det. Jag gick och lunchade, sen drog vi till Garden City och fikade, tanken var att vi skulle tagit ett bad på Fairway men himlen var grå och det småregnade. När Cissi gått och jag väntade på Cece för att hämta min gomes, så började det naturligtvis att ösregna. Vi åkte hem istället.

Igår var vi på ett rätt lyxigt barnhem. Det var roligt den första timmen. Vi lekte med barn mellan 6 månader och 1 år. helt fantastiska. Men att byta blöja och mata tja det är kul en gång ungefär. Tycker jag i alla fall. Men det var intressant att se och höra om hur det funkar från det att de kommer dit tills de blir adopterade. De flesta adoptionerna var faktiskt till ugandiska par. Det gillade jag. Men det kändes också lite hemskt för vi var så många som att vi gick på zoo och dessutom så är ju det här barnen som haft tur.
Alla var nöjda efter lunch så jag och Cissi åkte via Edgehouse där hon bor och sen drog vi ner på stan. Hon visade mig 1000 cups, ett café, som man ska besöka om man gillar kaffe, vilket jag tyvärr inte gör. Mittemot låg två stora områden med en massa craftshops. Vi gick en vända där, men ingen av oss hade så mycket pengar med oss, så jag åker nog dit imon eller på söndag och fixar lite saker.
Sen mötte jag Cece och vi hämtade Gomesen, fantastisk. Nu får vi se om jag hinner använda den eller om det får bli på nästa resa hit. Cece's bror ska ju ha sin introduciton i februari nästa år. Det vore toppen kul att komma på den. Jag lämnade också ett tyg och en ritning på en examensklänning. Vi får se hur bra den blir, de vill ju inte sy något utmanande, så ringningen kanske är jätte kysk och den kanske inte blir kort utan lång. Men den ska vara klar på torsdag så då får vi se om de får sy även den andra.

Idag efter världens längsta morgonmöte så skaffade vi våra underskrifter, bara två kvar efter detta. Han som skrev under är någon form av koordinator och jätetrevlig. Sen gick jag till infertilitetskliniken, de har bara det på fredagar och jag var sugen på att se hur det funkar här. Barnmorskorna där var jätteglada åt att jag kom och hur trevliga som helst. Vi fick vänta ett tag på läkarna och gissa vem som kom?! Den trevliga som skrivit under mitt papper. Det blev en toppen dag. Dock bara 11 patienter, en annan tog de två nya patienterna utan att vi han reagera. Vi tog resten, en man och resten kvinnor. På kvinnorna gjorde vi ett ingrepp eller tja en behandling kanske man ska kalla det. De förde upp en kateter i livmodern och spolade tuberna med en penicillinblandning. Tydligen hjälper det en del, men en del behöver operation och andra finns det inget att göra åt.
På hela Mulago är de bara de här två läkarna som ägnar sig åt infetilitet. Folk bryr sig tydligen inte, ändå är det jätteviktigt att man får barn, barnalöshet här är orsak till självmord, misshandel och HIV-smitta för att man byter partner ofta.

Efter det har jag slappat hemma i mörkret, ingen ström. Men den kom lagom till Cece kom hem, Nice. Hon har också varit snäll och fyllt på mitt modem så jag kan fortsätta surfa.
Har börjat titta på en serie som heter Nikita och just det hunnit läsa ett par kapitel i min ortopedbok och även Hypnotisören som jag hittade på svenska i Edgehouse och lånade. Så nu blir det ett avsnitt till, sen ska jag nog sova, har varit sjukt trött och jag tror att jag ska ta mig upp rätt tidigt och åka till Fairway och simma imon och vädret tillåter, plus den där vändan förbi craftshoparna och handla lite.

Puss puss

Tja, började denna veckan på op på obstetriken. Det är ju där inne som jag trivs. Faktiskt. Tog med mig en av de amerikanska studenterna. Först kollade vi på ett snitt, som man kan säga gick riktigt åt helvete. Kvinnan hade vad man trodde var abratio placenta, alltså blödning mellan placnetan och livmodern.
När läakren öppnade så gick allt först bra, en del blod, en massa koagler och en död bebis. Mindre kul. Sen skulle de börja suturera ihop allt. Han stod och viftade runt med nålen och alla instrumenten, så pass att den amerikanska studneten viskade till mig att hon inte visste om hon ville assistera, inte med honom i alla fall. Det tog tid att få ihop allt, för det ville inte sluta blöda. Sen när allt vart klart och han bara skulle kolla så att det inte fanns en massa blod vaginalt och i kanalen, så forsar det ut klarrött nytt blod. Toppen. Han står där en stund och det kommer bara mer och mer blod, så han inser tabben. Han har inte lappat ihop henne ordentligt. Så han får klippa upp varenda sutur, anestesiläkarna trycker ihop blodpåsarna som hon redan börjat få, för att skynda på flödet in av blod i och med det hastiga flödet ut. Läkaren står och drar i alla vävnader och verkar inte fatta varken hur de ska sitta ihop eller hur han ska få stopp på blödningen. Jippi. Så de får be en av de duktiga gamla kirurgerna komma. Han traksar in meddelar att blåsan är sönde roch att det finns ytterligare ett hål, lite oklart var. Detta pga att den första läkaren snittat livmodern för långt ner. Dåligt. Den vana kirurgen syr ihop allt och efter omständigheterna mår kvinnan rätt bra, bortsett från att hon är trött.

Därefter assisterar jag ett snitt med en annan läkare, riktigt trevlig kvinna från Somalia ursprungligen. När vi kommer in till livmodern hittar vi en massa fibros och ser hur vävnaderna liksom vuxit ihop med varandra efter tidigare snitt. Så vi rådfrågade den duktiga doktorn som meddelar att här ska det göras ett klassiskt snitt. Jaha tänker ni, vad är det. Ja det visste inte jag heller, men nu kan jag göra ett sådant också. Dock är det tydligen inget att föredra. Det innebar i det här fallet att man gjorde ett litet snitt horisontellt i nedre segementet av livmodern och därefter ett långt snitt i mittlinjen vertikalt. Ut kom en liten glad bebis och vi suturerade ihop. I och med det klassiska snittet så måste man också sterilisera kvinnan för att chansen att livmodern rupturerar vid nästa graviditet är tydligen jättestor när man gjort ett sådant snitt. vi hittade dock bara tuban på ena sidan, ops.

Sen assade den amerkanska studenten två snitt efter lunch, jag tittade på och hann även kicka på första läkarens andra snitt, även det ett mindre blodbad, men ett kärl som stor och sprutade.

Tog en tur via Ntinda, shoppade loss och fyllde på mobilen med 20.000shilling, dvs 60kr. Min telefonräkning har nog aldrig varit så minimal.

Idag började vi på morgonmötet. Som vanligt segt. Men innan det tog slut så var det ett team från USA med anestesiläakre som var där för att försöka dra igång något projekt för att få ner mödradödligheten. Toppen bra. De pratade om att allt inte behöver kosta pengar, små saker i organisationen som man kan ändra på. Precis vad jag känt hela tiden. Jag kanske skulle bonda med de där läkarna och jobba lite för dem, extraknäck. Det var i alla fall väldigt intressant och Afrika visade på sitt absurdum när vi sen kom till förlossningen, får syn på en av de amerikanske studenterna som står med en mamma, vars bebis sticker ut, ja det vill säga benen och halva magen, resten sitter fast. Fem meter bort står sex läkare och ingen bryr sig. Ja man kan ju undra varför Uganda har hög mödrdödlighet, jag kan inte förstå det eller?
Det gjorde mig pissförbannad att de precis suttit på ett möte om allt det där och sen bara traskade raka vägen in i sin vanliga jävla vardag. Patienter här får ingen respekt och inte fan har de alltid något värde heller för den delen. Läkare och sköterskor skriker åt havande kvinnor med värkar, kryst inte nu, slår typ till dem och frågar kvinnor som inte är tillräckligt öppna vad de gör där och är du så öppen att barnet nästan trillar ut så undrar de argt varför du inte kom tidigare. Kanske för att de inte hade råd att köpa en bil och åka till sjukhuset!! Kanske för att de var tvugna at först gå en bit, sen trängas i en taxi, fastna i trafiken för att slutligen asa sig upp för backen som sjukhuset ligger på! Ont har de också som fan och en del av dem har inte ens en önskan om att vara gravida men abort är inte lagligt!!

Aja, nu har jag surat och grinat över det lite. Åter till barnet och mamman. Jag frågade slutligen en läkare, som tittade lite ditåt. En kanadensisk läkare på besök förklarade att hon måste få oxytocindropp och komma igång med värkar igen, barnet kommer ut av sig själv. Tjohej hon har ju redan fått allt det där svarar jag. Då tittar de lite på mig. Efter halva ronden händer äntligen något. Nu har nog ungen suttit där i 1,5 timme och är ju verkligen jättedöd, men det är inte mamman. Den kanadensiska läkaren och en intern går bort för att hjälpa till. Senare kommer ytterligare en barnmorska eller läkare och hjälpet till. Jag får senare berättat för mig att man efter att ha slitit och dragit, mamman frågat om hon kommer dö och barnet fortfarande sitter fast, har beslutat sig för att luxera båda axlarna på barnet, armarna kommer ut, men huvudet sitter fast. Barnet har hydrocephalus, alltså så mycket vätska i huvudet att det är gigantiskt. Då skär man hål i nacken och petar hål på skallen för att få ut vätska, äntligen kommer hela barnet ut. Absurdum maximum.
Jag är tacksam att jag lämnade avdelningen innan dess, det räckte att stå bredvid och se barnet sitta fast, ronda patienten jämte och känna doften av dött halvt ruttet barn.

Jag traskade istället ut till intaget och fick lite undervisning i att klämma gravida magar och tala om hur barnet ligger, inte jättelätt men nu är jag lite bättre. Fick även bra undervisning i att gör vaginala undersökningar, även om jag fortfarande inte har någon koll på exakt vad jag känner och det fortfarande känns som jag gissar hur pass öppen kvinnan är. Bara om jag känner huvudet är jag säker, förlossning på g!
Det kom in en kvinna där som ville krysta, läkaren förklarade surt att hon inte skull vara där, men hon var inte inskriven och hade inte ens någon journal. Barnmorskan for fram och tillbaka och plötsligt ploppar huvudet ut. Ett litet barn kommer till världen på intagningsrummet. Ingen gör någon större notis om det. Jag undrar hur man kan bli arg på en havande mamma, vars barn verkligen är på väg ut.

När läkaren går på sen lunch tar en mycket otrevlig läkare över varför jag väljer att avvika tjugo i fyra. Det finns gränser för vad man står ut med och vad man tänker ta. Det går nämligen inte alltid diskutera med folk här och han tillhör någon den kategorin.

På kontoret så frågade jag Susan hur vi kan lösa det här med att Kiwi vill kolla in sjukan. Det löser vi utan problem, så frukten ska få se Afrika på riktigt. Idag, en toppen-Susan. Imon. Vem vet.

Nu gick strömmen igen efter att ha varit tillbaka en liten stund. Suck. Det blir så förbannat mörkt och jag måste ladda mobilen. Likaså håller inte min dator utan sladden i, i alla fall inte särskilt länge. Typiskt dåligt.

Puss puss

Igår så åkte jag in till Fairway hotel, simmade och solade. Shit det var så varmt att svetten rann. Men lite mer färg kanske jag ändå fått. Allt är ju relativt och även om jag inser att jag fått färg så tycker jag att jag är blek. Umgås ju bara med afrikaner och står jag bredvid dem är jag fortfarande som ett vitt lakan.

Efter det tog jag en tur till det ena shoppingcentret, oklart vad det heter, Cece och Nema kallar det en sak, men jag tror att det faktiskt bara är namnet på själva supermarketen som finns där och att stället egenltigen heter något annat. Men men. Jag tog en pizza för 57kr i väntan på Cece. Helt ok, den var dessutom riktigt god även om den inte smakar som en italiensk pizza direkt.

Sen åkte vi in till Cece's ant som jobbar vid marknaden inne i stan, hon sitter på något kontor men jag vet inte riktigt vad hon gör där. Hon tog oss med runt för att leta efter tyg till min egna gomes. Jag hade en tanke om hurdant tyg jag ville ha, men det verkade inte finnas. Och jag är ju dessutom snabb så efter tre minuter i en butik så hade jag redan skanat av och kunde säga om det fanns ett intressant tyg eller inte. Men Cece och Ant är inte riktigt lika snabb så det blev att stå där och jag försökte förklara att när jag hittar ett tyg som är intressant så vet jag det med en gång. Men men. Efter ett antal butiker så hittade vi ett tillslut. Tyget och alla tillbehören kostade 65.000 shilling, vilket knappt 200kr. Sen gick vi med allt till sömmerskan, hon tog mått och skulle också gå iväg och fixa tyg till underkjolen man ska ha. Tyget till den skulle kosta 18.000 - 54kr, att sy skulle totalt kosta 30.000 - 90kr. Så för min gomes blir det i slutändan mindre än 350kr. Känns helt ok.

Sen gick Cece vidare för att lämna någon jacka hos någon annan skräddare och sen skulle hon åka och fixa sitt hår. Så Ant tog med mig för att hitta tyg till min examensklänning/klänningar. Vi hihttade sådant som jag ville ha direkt. Skönt. Så jag köpte två olika, 5,5 meter var varje bit. Gigantiska. Lär räcka till mer än mina små klänningar så jag kanske får lite fint tyg med mig hem. Tygerna kostade 65.000 totalt, så typ 200kr. Cece och jag ska se om en av de andra sömmerskorna på stället där de gör min gomes kan sy klänningarna och vad det kostar. Det finns en där som enligt Ant ska vara jättebra på sådant. Måste bara komma på exakt hur klänningarna ska vara, men det finns några små tankar i huvudet.

Efter det åkte jag hem och slappade. Bokade lite safari, rafting och överraskning till Cece. :) Sen kom Cece hem och vi gjorde oss iordning och gick ut. Phiona följde med, hon skulle vidare på någon introduciton eller något sen. Vi dansade ett tag och drack några öl. Men vi var rätt trötta så strax efter halv ett åkte vi hem. Trevlig överraskning när vi kom hem, en stor kackerlacka satt på myggnätet och väntade på oss. Cece slog till den och den försvann för att sen krypa runt på väggen ovanför våra huvuden och försvinna ner på min sida. Gud jag trodde jag skulle dö. Jag är inte rädd för mycket men alltså det där. Sen sov jag till nio ungefär och har ännu inte sett till den. Hoppas den inte är kvar.

Softat runt lite och äntligen städat och packat om alla mina saker så jag inte har grejer överallt. Typiskt mig. Ska ut med en handduk jag tvättat nu och sen fortsätta med städningen innan vi ska fixa oss och åka på möte i Nzambya. Snart inte så många möten kvar om introductionen. Hoppas de får ihop pengar. Vet inte om jag borde skänka något mer. Det är så svårt att veta. Vi får se efter dagens utdelning.

Puss puss på er och en extra puss till Erica och Linn som fyller 25 år idag!!! Sorry att jag inte är hemma och kan krama på er.

Igår när vi kom hade vi först en föreläsning om malaria och meningit. Sen traskade vi gladeligen till förlossningen och tanken var att vi skulle vara på admitting room, alltså typ triage rummet, där alla patienter passerar och träffar en läkare.
När vi kom så skulle de först ha en rond, men vi fick erbjudande om att en av oss skulle följa med på snitten. Jag hakade genast på.

Väl där inne fick jag byta om, snygga gröna kläder i en storlek alldeles för stor. Första snittet skulle jag titta och andra assistera. Men plötsligt kommer de och säger att det finns två narkosteam så de kan köra på båda sidorna. Så internen fick köra ett bord och residenten ett. Vilket resulterade i att jag istället fick assa första snittet. Tur att jag sett tre snitt i Sverige på femton meters håll.
Jag lyckades bra i alla fall, trots att jag inte kan namnen på ett enda instrument utom saxen. Suck. Varmt som fan också, först deras op-kläder, sen ett tjockt förkläde i typ galon och ovanpå det den sterila tygrocken. Jag stod där så där lagom nervös när man inte vet vad som förväntas, inte fattar allt och är lite rädd att dimpa i backen, svetten rann längs ryggen, fan till och med på benen.
Sen fick jag titta på några snitt till. Vid lunch stack vi till Fairway och simmade. Känns som ett bra val, det var lite mycket för huvudet att bara bli inslängd så där på snitten.

Dagen avslutades med att jag och Cece, plus två av hennes jobbar kompisar gick på bio. Cece hade fått två gratisbiljetter av sitt jobb som pris för månadens anställd typ. Så vi tittade på någon film men Mark Wahlberg, som åker till Panama för att fixa falska cash och smuggla knark typ. Helt ok film.
Det roligast var att i en salong för typ 100 pers var vi kanske tio. Rena skämtet. Såg också att man kan gå två för priset av en på onsdagar, kanske något att försöka nyttja om det går några bra rullar.

Idag gick vi för första gången på gyn&obs morgonmöte. De pratade om avdelningarna lite som man gör i Sverige, platser, patienter, tomma sängar. Men tyärr som vanligt så gick det lite fort och lite tyst så det kunde varit ännu bättre om jag hört allt. Det mest absurda var dock alla glasburkar längst bak i rummet med konserverade foster, livmödrar, äggstockar och placentor. Samtidigt som det var lite äckligt var det lite fascinerande. De hade ju sparat sådan som var abnormalt. Ett foster som liksom låg i sin placenta. Två som satt ihop på magarna och såg ut lite som ett par i en omfamning. Jättekonstigt.

Sen gick vi till förlossningen och jag haffade internen från gårdagen och frågade vem som skulle vara på snitten, hon pekade på en annan tjej som jag också tror är intern och för henne gick det jättebra att jag hakade på även idag. Väl inne på op, så kom vi överens om att hon skulle assa på första och jag på andra. Så blev det, och den här gången infann sig bara det där trevliga lugnet när jag klev in på sal. Det är som att magen bara landar, pulsen blir stabil och lugn, allt fokus på patienten, ingreppet och instrumenten. Det finns en anledning till att jag trivdes på kirurgen och ortopeden i somras, det finns en anledning att jag ska tillbaka och att jag från och  med juli ska spendera 9 månader på de två klinikerna. Och förmodligen lär jag väl hamna där när AT:n väl är slut om två år.
Det gick jättebra att assa, läkaren var toppentrevlig. Förklarade allt, alla lager, hur man gör snitten i de olika lagren, hur man suturerar ihop osv. Kändes väldigt skönt och stabilt. Jag var också på hugget med alla instrument efter att ha sett några snitt så visste jag ju lite vad nästa steg var och vilka instrument han behövde redan innan. Och jag fick skriva journalen, med hans hjälp visserligen, men en del satt från igår.
Efter det tittade på på två snitt till, varav ett var en rupturerad uterus. Stackars kvinna. När de fick ut ungen var den gråblå och död sedan länge. Hennes uterus var ett minne blott och de kunde endast lämna ett ovarie och cervix, så hon slipper klimakteriet ännu, allt annat var en enda röra av koagulerat blod och söndrig vävnad. Hoppas hon klarade sig, hon hade blött mycket och fick transfusion på op. Och för er som känner shit stackaren nu kan hon inte få barn, så tror jag att vi kan vara lugna, hon har åtta hemma. Och enligt journalen så var hon 22, men det stod även ett frågetecken. Det känns lite väl ungt och ha hunnit med 9 graviditeter på den tiden. Men det är ju möjligt. Men absurt.
Jag traskade på lunch efter det ingreppet. Trött i huvudet. Men återvände efter och blev på plockad av residenten från igår, "Kristina, har du ätit?", vilket jag ju hade. Så då meddelade hon att vi skulle leverara barn. Så jag fick assa henne på ett snitt, hon verkade mycket nöjd över min nu ännu bättre förmåga att förutspå operationens gång. Kändes väldigt bra. hon sydde ihop lika snyggt som igår. Gillar henne skarpt, hon känns lite som en modern västerländsk kirurg.
Vår patient hade misstänkt placenta previa, men när vi beredda på blodbad eftersom vi skulle skära rakt igenom placentan, så visade det sig att det bara rörde sig om en liten blödning mellan placentan och uterus.

Därefter kollade jag två snitt till. Och nu känns det faktiskt som att om jag skulle hamna i en paniksituation och verkligen behöva snitta någon så skulle jag faktiskt kunna göra det. Även om jag hoppas att jag slipper, så tror jag att jag skulle reda ut det med en hel del svett rinnande längs med kroppen.

Den ugandiska studenten som assade på sista snittet jag såg, blev tillfrågad om att han gjort det innan och svarade ja. Han var osteril efter 30 sekunder. Ingen här bryr sig riktigt dock. Sen kunde han inte sätta fast ett skalpellblad på handtaget, utan att jag fick tydligt förklara och ändå tog det tid innan han fattade. Han viftade rutn med instrumenten och hade verkligen ingen koll på vad hon behövde eller ville ha. Eller hur han skulle lämna över instrumenten. Suck. Fel suturer och ja allt möjligt. Hon verkade faktiskt lite sur i slutändan och när hon bad om nya suturtrådar var det jag som hämtade för de andra två ugandiska studenterna stod som förlamade. Suck. Han kanske har assat när de suturerat ett sår på akuten, men mycket mer kan det fasen inte vara. Det där vara inte bara nervositet. Men visst han måste ju lära sig, men då skulle han väl kunna erkänt att det var hans första, inget att skämmas över.
Fast de frågar inte ens om de får assa, de bara skrubbar in och står sen där redo och ingen säger nej, om det inte redan finns två riktiga doktorer eller om det är ett svårt fall.
Aja, jag ska vara snäll mot dem, jag kanske gjorde likadant på min första op, även om jag tvivlar. Nog om det.

Efter skolan åkte vi och tog mått för min gomes som jag ska ha på Doreen's introduction. Vi ska ju ha samma fyra av oss då vi ska vara någon form av värdar. Spännande. Vet dock inte vilken färg eller tyg, det blir spännande. Hoppas att det är något som passar blekfisar. :)

Imon ska jag åka till Fairway och försöka simma ett antal längder på morgonen, behöver verkligen träna lite, sen får det bli lite sol innan vi ska träffa en faster/moster på stan för att köpa tyg till min egen gomes som jag ska ha med mig hem och kanske även kolla tyg till min examensklänning. Hon ska tydligen veta bra ställen att shoppa på och vad tygerna faktiskt ska kosta.

Mina damer och herrar jag glömde nästan - NU HAR JAG BARA 5 VECKOR KVAR AV LÄKARUTBILDNINGEN!! 25 KLINIKDAGAR!! ABSURT!

Mängder med pussar.

Japp. Dagen började med att vi insåg att det var en riktig lektion om schistosomiasis, inte som den förra vi gick på som hölls av studenter. Så vi började dagen där. Helt ok. Bra powerpoint och bra upplägg för oss västerlänningar.

Sen traskade vi till förlossningen. Där hände ingenting, det var absurt lugnt. Bara en liten nyfödd bebis i ett hörn som pep till lite då och då. Efter 30 minuter dök en läkare upp och meddelade att de skulle ha rond, tiptop tänkte vi och hakade på. Den var faktiskt helt ok. De undersökte varje kvinna på avdelningen och gjorde upp en plan. Dock fick inte vi undersöka så det var ju lite synd. Efter ronden så försvann läkaren och vi förstod inte riktigt hur eller vem som skulle hålla koll på att en del kvinnor skulle undersökas igen om fyra timmar. Den fantastiska ugandiska organisationen.

Det blev så där öde tomt igen och vi traskade ut till intaget den sista timmen innan lunch. Här fick vi faktiskt kolla en patient precis som riktiga doktorer, jippi. Ta blodtryck, försöka lista ut åt vilket håll bebisen låg och göra en vaginal undersökning. Jag lyckades känna rätt. Men om det bara var hittepå eller om jag faktiskt kände något låte jag vara osagt. Det är så förbaskat svårt, men doktorn sa att hon var 4 cm öppen, och det var det jag själv hade gissat på.

Därefter lunchade vi med Kenneth, Anthony kunde inte komma ifrån. Vi får luncha en annan dag och jag fick meddela att jag nog inte har råd att åka och kolla på gorillor. Det hade varit så fantastiskt men jag vet liksom inte hur jag ska få pengarna att räcka och om det kanske är mer värt att åka på ett lite billigare safari och sen ta gorillorna när jag jobbat ett tag. För tillbaka till Uganda kommer jag ju åka. Den saken är jag säker på.

Efter lunch fortsatte vi på förlossningen. Jag och en amerikansk student gick fram för att hjälpa en barnmorska med en förlossning. Jag är på väg mot fickan för att ta upp vantar, tänker att jag borde ta mitt förkläde först och då ser jag fostervattnet komma som en fontän när hinnorna spricker. Jupp jag fick det på mig. Tack och lov bara på byxorna och möjligen någon droppe på tröjan. Det torkar och jag hade ju scrubs. Så nu ligger det i blöt i väntan på att jag tappert ska försöka tvätta dem halva natten. Jag är så dålig på att tvätta för hand.
Jag fortsatte att haka på den barnmorskan, som visade sig vara en student faktiskt. Men hon var trevligt och helt ok att gå med. Så det blev ytterligare en bebis inom kort. Jag fick knyta av navelsträngen och klippa. Väga bebisar och bära runt på de söta små varelserna.
Precis innan jag gick hann vi med att dra igång en omföderska som fick tvillingar förra gången och vi kunde först inte fatta om hon hade tvillingar nu också enligt journalen eller ej. Man hade inte gjort någon "scan". Men om jag får säga mitt så efter att ha känt på den magen och sett ett huvud på väg ut, så fanns där i alla fall mer än en bebis i magen på den mamman. Tyvärr fick jag gå innan de tagit sig ut, kanske tur då hon nog skulle bli tvungen att klippas eller spricka så pass att jag inte ens vill tänka på det.

Väl ute och på väg mot en taxi in till stan för att ta måtten till min och Kiwi's gomeser till Doreen's introduction, så ringer Cece och meddelar att jag kan åka hem istället, vi tar det på fredag eller lördag. Tydligen så hade Precious kusin, som skulle ta måtten så fullt upp i butiken att hon inte kunde springa ifrån och hämta mig och de trodde inte att det skulle vara så lätt för mig att hitta dit själv och att ta mig dit helt själv. Snällt. Jag är inte jätte pep på att irra runt i Kampala. Så jag köpte två gröna paprikor - 3kr, en avokado - 1,5kr, en hög små bananer - 6kr och en vattenmelon - 12kr. Helt ok.

Nu är jag hemma och surar över att min mobil inte vill ta emot sms från 3. Men lite glad för att vi har ström och jag har fått en del svar om gorillor, safari och rafting. Allt verkar möjligt. Det handlar bara om kostnaderna nu känns det som.

Puss på er, imon blir det tillbaka till de små mammorna och barnen och en simtur på em mest troligen. Kanske rentav bio på kvällen. Och där fick jag för att jag var glad över strömmen, den gick.

Pusssss

Jupp då var det ju nystart på veckan idag och obstetriken. Vi får höra att vi inte kan vara på lågrisk för att det är redan så många studenter där. Vi får träffa chefen och någon form av koordinator för kliniken och slutligen efter att ha blivit lämnade lite här och där på en nästan värdelös rundvandring så hamnar vi på högrisk förlossningen. Men inte finns där särskilt mycket personal och barnmorskan som tar hand om oss har svårt att förstå att nej vi har inte förlöst en massa barn i Sverige, man gör inte det som läkare. Som sällskap får vi två studenter från USA. Vi kastas mitt in i allt och efter en kvart på avdelningen har jag en nyfödd flicka på 3,5 kg i mina armar.
En flicka som mamman inte vill ha, hon har redan två hemma. Hur kan man tänka så? Tydligen är pojkar mer värda och viktigare fortfarande än att man får ett friskt barn. Vi får en riktigt rundvandring av en barnmorska på själva avdelningen, men hur patienterna kommer dit och att de först träffar en läkare, sen in på förlossningen fyllt av rummet där de vilar fram till dagen efter då de går hem. Det känns bra.

Vi passar på att traska iväg på lunch. När vi kommer tillbaka gör vi ett tappert försök att sätta en pvk på en kvinna med kraftiga värkar, inte så lätt då hon inte ligger still och man inte vet om hon skriker för att vi sticker henne eller för att kontraktionerna gör ont. Vi lyckas till slut och hon får ett dropp. Cissi och en amerikanska har hamnat själva med en kvinna och får tillslut hjälpa att klippa/skära ett snitt så att bebisen kan komma ut, då hon är för trång. Bedövning? Va? Nej det är inget vi sysslar med.

De har en kvinna som har en del av moderkakan ute, den ligger före barnet. Inte bra, hon sätts upp på listan för snitt. Men plötsligt händer det, barnet kommer ut. Och inte var det någon moderkaka. Barnet har en typ av spina bifida - anencefali, det var alltså en del av hjärnan som hade kommit ut. Termen innebär att barnets huvud är pyttelitet och att det är ett hål bak i skallen varifrån större delen av hjärnan i det här fallet tittar ut.
Barnet kämpar för att andas, det snos in i en filt och medan mamma står bredvid sängen, tvättar av sig och tar på sig kläder så fotograferar en barnmorska och en läkare barnet med sina kameror. Jag vill skrika på dem. Det känns inte okej, särsklit inte när alla har förstått att barnet som ligger där och chippar efter andan inte kommer överleva. De kan försöka operera, men barnet kommer bli gravt handikappat om det ens överlever. De har ju dessutom stått och dragit i ungens hjärna innan den lyckades komma ut. Fy fan för Afrika känner jag i det ögonblicket.

Därefter lyckas vi i alla fall få en barnmorska att kolla till mamman vi satt nål på. Tydligen så krystar hon fast det inte är läge, så hon håller på att förstöra sin cervix. Plötsligt ploppar dock ungen ut. Även moderkakan och en hel del blod som barnmorskan uppskattar till 200 ml, jag och den andra studenten skulle nog mer tippa på 700-1000 ml. Och mamma borde nog ha fått blod. Men ungen mår bra, en söt liten pojk och vi kopplar ett oxytocindropp innan vi börjar dra oss mot utgången, det känns som det räcker för idag, och klockan har hunnit bli fyra. Runt om oss har det hela tiden fötts små barn och varit alldeles för få barnmorskor.
Mamman tittar på oss, och tackar oss för att vi vita männsikor varit där, tagit henns smärtor på allvar och sett till att en barnmorskan äntligen tog en titt på henne. Det känns hemskt och bra att vi kan göra en viss skillnad, dock en skillnad som inte skulle behöva finnas och göras.

Kaotisk dag skulle jag säga. Det kanske allra första som jag tar med mig från idag är dock att när vi står och pratar med barnmorskan som bestämmer på avdelningen föds ett blått barn, de drar ett skynke för mamman. Vi ser henne, hon plockar upp mobilen och ringer ett samtal, hon ser glad ut. Vad hon inte ser andra sidan skynket är att tre barnmorskor försöker få liv i hennes barn, ingen av de tre läkarna på avdelningen går dit, ingen hämtar dem. Om barnet klarade sig vet jag inte. Men vi hörde inga skrik från mammans håll och får väl hålla tummarna för att det lilla hjärtat började slå. Även om jag tvivlar.

Livet i Afrika.. Inget är rättvist..

Nu uppladdning inför en ny dag på förlossningen!! 8 kvar. Jag vet inte om jag ser framemot det eller inte. Kanske lite grann, men med lite skräck i skuggan. Man vet aldrig vad som händer. Aldrig.

Pussar i massor!

Det blir två inlägg idag. Ett med påskfirandets deklarerande. Det första som slog mig när jag åkte hem, var vilken fantastisk upplevelse jag haft. Nummer två var att min kropp nog anpassat sig mer än vad jag tror, till värmen här nere. För jag känner mig varm och dricker för att det är kallt och skönt, sen får jag springa upp minst en gång per natt och kissa! Som en gammal gubbe med för stor prostata.. Det måste ju innebära att jag dricker mer vatten än kroppen behöver?! Suck, det här intresserade ju garanterat inte er, mina kisserivanor, inte ens om ni är läkarstudenter. :)

Till själva resan, vi åkte hemifrån på torsdagkvällen för att sova hos Cece's farbror i Nzambya och sedan bli upplockade där kl. 4.30 på fredagen för att bege oss mot Amuria. Vi kom iväg efter sedvanlig afrikansk kvart, det vill säga säkert en 45 min. Jag lyckades sova hela vägen till Jinja, där jag blev väckt och fick lite frukost. Sen åkte vi vidare, stannade lite här och där hos släkt för att ta med oss saker upp.
Ett helt fantastiskt landskap avtecknade sig under resan, tyvärr inga bilder på det då det skumpade för mycket och gick så fort att jag inte skulle fått några bilder. Men ju längre norrut vi kom, desto mindre kullar och ju flackare blev landet. Det fanns dock stora stenhögar som såg ut som lämningar från ilandsisen gör hemma. Helt otroliga.
Vi stannade hos en farbror och fick fika, det känns lite konstigt att de fixar fika till oss i sitt lilla skjul på landsbygden och sen inte är med och äter. Åt vi upp det de skulle ha ätit? Förmodligen så hade de blivit ännu mer besvikna om vi inte åt, än åt att vi ätit upp deras mat. Men det känns ändå lite konstigt.
Resan fortsatte och väl framme i Soroti, den större staden i närheten av byn vi är på väg till, så möter vi upp farbrodern vi bott hos och hans fru. De betalar för lunchen på stan. Och vi traskar runt och fixar och kollar lite saker inför Doreen's introduktion i maj.
Efter det åker några av oss mot byn och hemmet. Där får vi återigen mat av de som passar huset. Cece och hennes familj hade börjat bygga huset till deras mamma, men hon gick tyvärr bort i höstas. Så hon fick aldrig riktigt använda det och ännu är det inte klart.
Toaletten funkar inte ännu och det som erbjuds är dusch i balja och toalett i form av ett hål i marken. Men det är inget konstigt och man finner sig faktiskt i det. Vi är ju i Afrika.
Jag somnade som en stock.

Morgonen därpå blir det nyplockade mangos till frukost, från trädet som står 15 meter från huset, mitt på gården. Helt fantastiskt. Även om jag var betydligt sämre på att få av skalet och i mig frukten än Michael och Cece. Övning ger färdighet kan jag dock säga. Sen blev det riktigt frukost och en bror till anslöt. Efter att ha gjort oss iordning och mest suttit av tid enligt västerländsk mening så tar vi bilen till en kusins introduktion. Där möter vi resten av släkten och jag som nu tillhör famlijen inser att de tillhör VIP-gruppen. Det innebär att man får bra platser och mat först. Dock så blir det en ugandisk kulturkrock. Introduktionen skulle starta 12-13 ungefär. När vi kommer vi halv tre har inget hänt ännu, fortfarande fullt med förberedelser. De fortsätter avvakta och väntar på brudgummen. Det hinner blåsa upp ordentligt, hälften välter och det kommer regn. Så fort regnet försvunnit serverar de dock maten, utan att brudgummen ännu syns till.
Det visar sig att han tillhör en annan liten kulturell stam här nere och att de tydligen har sina introduktioner kl. 18 och sen hela natten. Vi sitter i alla fall kvar och se bröjan av introduktionen, men vid 22.30 när de suttit inne och hållit på med överlägggningen om brudpriset i en timme så tröttnar vi och åker hem. De var tydligen inte klara med allt fören runt ett, två på natten. Vi fick i alla fall en skön sömn, till skillnad från dem.

Morgon nr 2 i Amuria. De andra ska gå i kyrkan, och jag tänkte att ska man göra en riktigt ugandisk påsk så ska man nog följa med. Men iordningfixandet drar som vanligt ut på tiden, och när vi väl är klara så har de bestämt att det inte blir någon kyrka. Istället åker vi direkt till Cece's morföräldrar, om jag fattat det rätt. För att laga en massa mat och fira påsken. Efter maten, har de först ett möte om en farbror vars njurar slutat fungera. Dialys kostar ca 6 miljoner shilling för 5 veckor, vilket är ungefär 18 000kr. Hans enda hopp är att få ihop pengar och åka till Indien för att transplantera in en ny njure. Det kostar 75 miljoner. Pengar han inte har, därför går de igenom hans tillgångar och försöker se vad de kan sälja och få ihop genom donationer. Det känns så hemskt att han ska behöva sälja allt han har för att kunna leva. Och det kanske ändå inte funkar. Dessutom har han 5 barn, som inte kommer ha något kvar sen, inget lantställe att åka till. Tragiskt.
Efter det har de ett möte om Doreen's introduktion med byfolket. Oklart vad de bestämmer, allt sker på luganda, språket som jag fortfarande inte alls behärskar. Detta möte avslutas med grillning och när alla har åkte hem äter vi ytterligare kvällsmat med morföräldrarna.
Jag däckar som en sten när vi kommit hem.

Måndagen och hemresan.. Tja, vi stiger upp, kommer inte iväg. När vi väl är på vägen, ska vi inom en massa släktingar och hälsa på, jag är dock lite trött och sugen på att komma hem. Men allt tar sin tid här. Vi åker runt och det är faktiskt helt otroligt att få träffa alla dessa männsikor. Vi åker också runt och betalar lite saker till Doreen's introduktion. Jag lyckas också för första gången betala för något på hela helgen, totalt 25 shilling!! Yes 75 kr, fasen de bjuder på allt alltså, vilket inte känns helt rätt, då jag typ har mer pengar än dem.
Sen går färden via Mbale, där vi lämnar Sophia, Cece's syster och jag även får en titt på Mt Elgon, trots diset. Nja jag vet inte om jag vill bestiga det där berget, det är nog för högt för mig och jag just nu för lat. Här tänker jag att yes, bara några timmar kvar hem! Men ack så fel. För några mil från Jinja kommer vi ikapp en brors bil och det visar sig att bilen på något sätt är sönder, så vi får stå med dem och vänta på en mack och sedan får de åka med oss, då det blir klart att bilen inte kommer vara körduglig på flera timmar. Lämna av alla och sova lite, klockan tolv är vi hemma. Stendöda. Snabbt stryka allt och sedan sova några få timmar innan obstetrikveckan drar igång.

Men man ska inte klaga, jag har lärt mig att bara sitta på en stol och titta i flera timmar, knappt ens tänka. Bara finnas. Och det har varit en helt fantastisk upplevelse. Folk är så snälla och jag vet inte rikgtigt hur jag ska ge tillbaka allt det de ger mig. Underbara männsikor!!!

Puss puss

Imon börjar påskfirandet här i Uganda. Detta innebar att jag som sagt tog ledigt idag, shoppade loss på en marknad och bara softade. Synd att det var mulet typ hela dagen. Suck.

Nu väntar jag på att Cece ska komma hem, sen ska vi åka till Nzambya och hennes bror eller farbror, sova där och åka till deras hemby jättetidigt imon. Blir borta till på måndag och har inte datorn med mig. Så ni inte tror att jag försvunnit.

Ska försöka packa ihop mina grejer nu.

Puss puss

Jupp, jag tar faktiskt ledigt imon. Känner att det varit lite för rörigt och inte så givande när de ugandiska studenterna är där. Plus att jag ju faktiskt varit där mer än någon annan utbytesstudent den här terminen. Man får vara borta lite som man vill, men jag är faktiskt här för att se och lära.

Dagen började lite kaotiskt, jag kom och fick ta blodtryck på en kvinna som inte så ut att må så bra. 180/90, inte världens bästa direkt. Snabb, stark puls. Takypne och bradypne om vartannat. För icke insatta så hade hon alltså jättehögt blodtryck, hjärtat jobbade som en galning och hon växlade mellan att andas snabbt och långsamt. Inklämning av hjärnstammen, dvs slutet.
De hade gjort en LP igår, tagit ryggmärgsvätskeprov för att se om hon hade inflammation i hjärnan, det kom tillbaka negativt. De såg också att hon hade högt tryck då de tog provet för det droppade med sådan fart. När jag gluttade i min bok så hittade jag det som jag misstänkte. Om patienten har misstänkt högt tryck inne i huvudet och dessutom något form av nerurologiskt bortfall, typ hängande mungipa, som patienten faktiskt hade igår. Så är det KONTRAINDICERAT att göra en LP. Ändå gjordes den. Och idag dog hon när hjärnstammen sakta gled ner i ryggmärgskanalen och andningcentrum klämdes sönder. Dödförklarad av mig strax innan tio idag på morgonen. Afrika är Afrika, vilket det bevisat ännu en gång.

Dagen fortsatte lite bättre, provtagningar, biopsier och medicinering. Fortfarande kunde de inte säga om den ena kvinnan på avdelningen hade mässling eller en läkemedelsreaktion, Steven Johnsons syndrom. Men det gjorde inte så mycket för hon var så bra att hon kunde skrivas ut och då kunde hon ju ändå inte smitta någon annan patient med mässlingen. Bra va?!

Internen Joshua skrev på mitt papper, jag fick betyg A, vilket är det bästa. Han sa att han tyckte det var tråkigt att jag inte skulle komma tillbaka efter påsk. Lite kände jag också så. Men jag hoppas att obstetriken har något nytt spännande att erbjuda och att vi inte blir totalt utelämnade där.

Tog taxin hem. Ström lite om vartannat. Synd att min dator har ett batteri som är kortare än min stubin. Det finns typ inte. Men nu har vi i alla fall ström igen.

Ska försöka städa och fixa lite, imon blir det lite shopping, ta ut lite pengar inför påsk och packning innan vi åker på kvällen. Mot Amuria och Cece's hemby. Spännande.

Igår lyckades vi köpa två klänningar och ett par sandaler till mig på en marknad i stan. Soft. Så nu har jag något vettigt att ha på min i påsk. Så folk slipper skämmas över den vitröda svensken. Jag har också fått leveransen från Sverige. Räkost på tub till mig, som jag ännu inte vågat öppna för att jag misstänker att jag kommer bli tokig när den väl tar slut. Lite kursböcker och skönlitterära verk. Även lite saker till kliniska placeringarna och en potatisskalare i present till Cece, det finns typ inte här. Man skalar med en stor kniv, vilket innebär att halva potatisen går åt och man nästan skär sig.

Ha jag glömde ju nästan den största nyheten! Det bli AT i Mora gott folk. Börjar den 1 november och tutar och kör i 21 månader. Så om någon har något boende på lur där uppe eller känner någon som kanske kan ha en aning så är man välkommen att langa ett mail till mig. Känns skönt för mitt organiserade lätt muppiga sinne att faktiskt ha en plan för vad som händer när jag kommer hem. Det bli vik fram till AT-starten och förhoppningsvis någon veckas ledigheter direkt innan starten. Hoppas på lite weekends på trevliga varma platser eller vackra huvudstäder i Europa. Saknat dem sen tågluffen.

Nähä, om jag nu skulle göra något annat. Eller ta tillfället i akt och titta på ett avsnitt av en serie nu när jag har ström. Man vet ju aldrig hur länge den stannar. Vi får hålla tummarna. Undra hur det fungerar i Amuria??

Puss på er!!

Ja det får man väl säga, det rullar vidare.

Fredagkväll med italiensk pizza i Uganda, konstigt men sant och trevligt. I lördags, slappdag och tur på stan som slutade hos frissan. Så nu är jag "smart", som de säger här. Jag vet inte riktigt vad de menar, men sedan mitt hår blev ett enda virrvarr av små flätor i mängder så har den kommentaren droppat in rätt tätt. Men det är ju trevligt att bli kallad smart, så varför klaga.
Flätandet tog en evighet, var dock rätt mysigt när någon pillade i håret på en och kammade lite, det luggades bara lite lite grann. En annan tjej som gjorde något som mer ser ut som gamla gympapåsersnoddar satt och snyftade för att det gjorde så ont. Tur att jag inte gjorde sådana. Det blev en massa hår, tog ett tag att fatta hur jag skulle sätta upp det och det lär ju ta ett tag att vänja sig. Men det är skönt att slippa bry sig om smuts och att det inte hänger ner i ansiktet och klibbar fast när man svettas.

Söndagen spenderades med morgon i ösregn, nja, jag vägrade gå ut. Det slutade lagom till jag skulle dra. Då duggade det bara. Lyckades ta mig in till old carpark själv. Konduktören visste inte vart jag ville av, han ville nog inte lyssna och fatta. Men manne berdvid mig i taxin steg snällt ut vid carparken och visade mig hela vägen fram till taxin till Entebbe. Så jag kom på rätt taxi och begav mig ditåt för att möta upp Cissi och Markus för att gå på deras Wildlife Education Centre.
45 kr inträde. 3 kr för att få ha med kameran och 15 kr för en guide. Helt ok. Parken var fantastisk. Jag stod så när en noshörning att jag nästan kunde klappa den. Blev helt förälskad. Så det blev nog ett antal hundra kort med kameran. De hade lejon, strutsar, krokodiler, fåglar och en liten 3 veckors zebrabebis. Och en massa mer. Det enda som var synd var att giraffen tydligen var lite sjuk så vi fick inte se den. :( Synd för jag tycker att de är helt fantastiska. Passgångare dessutom, ballt.

På vägen hem så lyckades jag langa upp en Tuskyspåse, mataffär här nere, med en banan i. Vilket resulterade i att en apa typ hoppade på mig tills jag kastade iväg hela påsen. Lite obehagligt. Tänk om den bitit mig. Inte trodde jag att den visste att sådana påsar innehäll mat. Typiskt. Så här i efterhand lite roligt, men inte just då.

Sen lyckades jag ta mig tillbaka till old carpark och byta taxi till Nzambya. Kom faktiskt till mötet bland de första, före Cece till och med. Trevligt men lite långt. Dock god mat/tilltugg. En spännande brun, orange, blå kaka som Daniel gjort. Det var god men såg lite förskräcklig ut. :) Sen åkte vi hem och typ däckade hemma. Trötta som bara den.

Idag, första dagen på andra infektionsveckan. Väldigt bra. Vi hittade den braiga internen. Och idag gjorde vi alla papper klara med en gång när vi träffade patienten och tog alla prover innan vi gick vidare. Toppen bra. Vi fick ta en massa blodprover och koppla dropp. Dividera och fråga om varför man inte gjorde en del utredningar. Vi diskuterade också det tråkiga faktum att röntgen här kostar en massa pengar, en tjej som verligen behövde en CT-skalle, hade inte råd. Så hon låg bara där med någon oklar hjärnpåverkan. Hemskt. Dessutom har de ju fortfarande inte kontrast på sjukhuset till CT-undersökningarna. Tråkigt när det är sådant som stoppar behandlingarna och vården här nere.

Vi har också sett en misstänkt klebsiella pneumoni och massivt karposis sarkom. Man kommer på sig själv med att bli helt i exstas över väldigt knäppa saker här nere. Sjuka människor.

Fyllt på mitt modem igen. Skönt, nu kan jag surfa en vecka till eller förhoppningsvis mer än så. Ska nog ta och avsluta det här och försöka lägga in lite bilder från kameran. Så att de finns som backup. Om något händer. VI håller tummarna att det inte gör det.

Hoppas ni har det bra hemma. Jag har nu spenderat en hel tredjedel av min vistelse här. Känns absurt, det har gått så snabbt. Och idag fick jag också räkosten som Markus så snällt tagit med sig. Jag sparar den någon dag till innan jag öppnar den, för när jag väl gjort det lär jag inte kunna hålla mig.

Puss Puss på er