Radiologen
Ja vad ska man säga. Bra morgonmöte/lektion igår. Och sen en helt fantastisk lektion i hur man läser slätröntgen bröstkorg. Det var chefen på radiologen som höll den privat för mig. Toppen bra. Sjukt nöjd och glad över det. Nu tror jag faktiskt att jag fattar lite av vad jag ser. Dock insåg jag ju att jag förmodligen varit helt ute och seglat när jag kollade alla lungröntgenbilder på infektion. Suck.
Resten av dagen spenderade jag dock mest ensam med att titta på CT-bilder. Fick lite input då och då av en läkare. Lite trist att bara sitta, men alla bara försvann och jag fattade inte vart. Men jag tittade istället på säkert 150 CT-skallar. Man lär sig en del även om man är ensam och det inte finns varken frågeställningar, patienthistoria eller svar.
Och fy fan vilka trauman de har här. Det var ju bara pulver till en del stackares ansikten och huvuden. Det fanns också hemska bilder på barn som förmodligen lidit syrebrist och hade helt otroliga hjärninfarkten. Typ halva hjärnan saknades.
Mötet idag var också bra. Det enda som var smått irriterande var hur de skulle gå vidare med patienten. Planen var att göra tre undersökningar, som redan gjorts och se om svaren ändrats. Istället för att ta om en benbiopsi, som de gjort blint, nu röntgenlett. Utan det var nummer fyra på listan och förmodligen det som skulle ge något svar. Det talade röntgenläkarna om för urologerna men det ville ändå köra sin stil. Suck. Den stackars mannen har legat på sjukan i flera månader och genomgått fler undersökningar än jag har fingrar. Kunde de inte försökt skona honom lite när han mest troligen ändå har massivt metastaserande cancer.
Resten av dagen spenderade jag fram och tillbaka på ultraljudsenheten. Obstetriska ultraljud, ultraljud av bröst och magar. Jag fick själv göra undersökningen på en kvinna som sökte med knölar i bröstet. Mest sannolikt fibroadenom. Fan det var svårt att fatta vad man såg. Det är mycket lättare att inse att det är en skalle och ett litet barn man ser.
Det kom också en patient som de sa hade hemartros i foten. Att alla benen flutit ihop och att foten därför var stor som en boll. Jag fattade inte riktigt. Kände man på foten så var den som bubbelplast fast hård, en massa små blåsliknande saker överallt. Som tydligen gjorde jätteont. De stack honom med nålar och tömde ut någon skum vätska. Sen vet jag ite vad som hände med honom. Stackars kille. Det där är något som lätt hamnar på listan över sjukdomar jag inte vill ha.
Som bonus idag så har jag blivit utfrågad om hur Sverige funkar med giftermål och skaffa barn och vart jag befann mig i hela karusellen. Efter tjuvlyssnande så har nu en av specialisterna, förmodligen en av de bästa bjudit ut mig. Jag har inte riktigt svarat, men typ försökt hinnta om att det inte blir något. Det är inget fel på honom, han är trevlig och så. Men nej tack. Dessutom är han eller påstår han att hans far är en högt uppsatt statsman här i Uganda. Stödjer han presidenten så vet jag absolut inte om jag är sugen, vad jag vet om den killen så är det inte mycket som är rätt. Typiskt nog så hade jag redan innan givit honom mitt ugandiska nummer för att han skulle ringa om han hittade något intressant. Så nu lär han väl ringa mig stup i kvarten. Suck. Aja. Jag har inte tid, lust eller ork.
Tråkigt bara att han säkert kommer vara som en hök imon, och jag skulle gärna hängt med honom på ultraljud för att han är bra och undervisar. Men men vi får väl se.
Sen har jag också hunnit bli heltokig på Susan. Hon svarar bara på det hon vill och via mail. Vilket gör att allt tar trehundra år och blir fel. Jag hoppas att det löser sig på något sätt så Kiwi faktiskt kan komma och hälsa på, på sjukan. Men Susan är Susan. Suck.
Ikväll ska jag försöka göra potatismos och någon form av korv i ugn, fast utan ugn och i en stekpanna plus i mikron. Låter spännande va!? Snart överlevt hela röntgenveckan också. Imon ska jag nog hämta min examensklänning och lämna det andra tyget för nästa. Funderar på om jag ska ta ett varv och kolla fler tyg innan jag gör den sista. Får se imon. Kanske blir det också Fairway och lite simning imon. Men vi får se, just nu är det faktiskt rätt kallt på det här stället. Surt.
Puss puss
Resten av dagen spenderade jag dock mest ensam med att titta på CT-bilder. Fick lite input då och då av en läkare. Lite trist att bara sitta, men alla bara försvann och jag fattade inte vart. Men jag tittade istället på säkert 150 CT-skallar. Man lär sig en del även om man är ensam och det inte finns varken frågeställningar, patienthistoria eller svar.
Och fy fan vilka trauman de har här. Det var ju bara pulver till en del stackares ansikten och huvuden. Det fanns också hemska bilder på barn som förmodligen lidit syrebrist och hade helt otroliga hjärninfarkten. Typ halva hjärnan saknades.
Mötet idag var också bra. Det enda som var smått irriterande var hur de skulle gå vidare med patienten. Planen var att göra tre undersökningar, som redan gjorts och se om svaren ändrats. Istället för att ta om en benbiopsi, som de gjort blint, nu röntgenlett. Utan det var nummer fyra på listan och förmodligen det som skulle ge något svar. Det talade röntgenläkarna om för urologerna men det ville ändå köra sin stil. Suck. Den stackars mannen har legat på sjukan i flera månader och genomgått fler undersökningar än jag har fingrar. Kunde de inte försökt skona honom lite när han mest troligen ändå har massivt metastaserande cancer.
Resten av dagen spenderade jag fram och tillbaka på ultraljudsenheten. Obstetriska ultraljud, ultraljud av bröst och magar. Jag fick själv göra undersökningen på en kvinna som sökte med knölar i bröstet. Mest sannolikt fibroadenom. Fan det var svårt att fatta vad man såg. Det är mycket lättare att inse att det är en skalle och ett litet barn man ser.
Det kom också en patient som de sa hade hemartros i foten. Att alla benen flutit ihop och att foten därför var stor som en boll. Jag fattade inte riktigt. Kände man på foten så var den som bubbelplast fast hård, en massa små blåsliknande saker överallt. Som tydligen gjorde jätteont. De stack honom med nålar och tömde ut någon skum vätska. Sen vet jag ite vad som hände med honom. Stackars kille. Det där är något som lätt hamnar på listan över sjukdomar jag inte vill ha.
Som bonus idag så har jag blivit utfrågad om hur Sverige funkar med giftermål och skaffa barn och vart jag befann mig i hela karusellen. Efter tjuvlyssnande så har nu en av specialisterna, förmodligen en av de bästa bjudit ut mig. Jag har inte riktigt svarat, men typ försökt hinnta om att det inte blir något. Det är inget fel på honom, han är trevlig och så. Men nej tack. Dessutom är han eller påstår han att hans far är en högt uppsatt statsman här i Uganda. Stödjer han presidenten så vet jag absolut inte om jag är sugen, vad jag vet om den killen så är det inte mycket som är rätt. Typiskt nog så hade jag redan innan givit honom mitt ugandiska nummer för att han skulle ringa om han hittade något intressant. Så nu lär han väl ringa mig stup i kvarten. Suck. Aja. Jag har inte tid, lust eller ork.
Tråkigt bara att han säkert kommer vara som en hök imon, och jag skulle gärna hängt med honom på ultraljud för att han är bra och undervisar. Men men vi får väl se.
Sen har jag också hunnit bli heltokig på Susan. Hon svarar bara på det hon vill och via mail. Vilket gör att allt tar trehundra år och blir fel. Jag hoppas att det löser sig på något sätt så Kiwi faktiskt kan komma och hälsa på, på sjukan. Men Susan är Susan. Suck.
Ikväll ska jag försöka göra potatismos och någon form av korv i ugn, fast utan ugn och i en stekpanna plus i mikron. Låter spännande va!? Snart överlevt hela röntgenveckan också. Imon ska jag nog hämta min examensklänning och lämna det andra tyget för nästa. Funderar på om jag ska ta ett varv och kolla fler tyg innan jag gör den sista. Får se imon. Kanske blir det också Fairway och lite simning imon. Men vi får se, just nu är det faktiskt rätt kallt på det här stället. Surt.
Puss puss
Kommentarer
Trackback
