Det dröjde lite..
Ber om ursäkt att den utlovade sista uppdateringen dröjt. Men det blev liksom så mycket när jag kom hem och den där känslan av en koppling hem föll ju helt när jag faktiskt hade båda fötterna på svensk mark.
Flyget var hur långt som helst, hur tråkigt som helst. Även om Qatar numera har väldigt många filmer man kan kolla på. Mellanlandningen i Doha kunde ha dödat mig, sov en stund i en stol på flygplatsen. 9,5 timme senare lyfte mitt plan hem mot Arlanda. Och under den resan satt jag bredvid en indiska som förmodligen var skiträdd, hon var mer plockig än en gammal dement tant. Landade, lyckades få en taxi hem, pratade blandat svenska och engelska.
Varför dröjde uppdateringen undrar ni? Ett - jag var jävligt trött när jag kom hem och tro det eller ej men det tar lite tid att anpassa sig till sitt hemland, hemstad och allt det där efter 11 veckor i Uganda. Två - tankarna fanns hos min farmor som opassligt nog gjort en vurpa och brutit lårbenet, någon gång under mitt flyg mellan Entebbe och Doha. Tre - det fanns så mycket att uppleva och så mycket att planera inför examen.
Men nu är jag här. Dessvärre vet jag inte riktigt vad ajg ska skriva. Livet som student är slut. Examen firades storartat i fredags och lördags. Examensmottagning med de fantastiska pojkarna och middag på Nordiska i Gustav Vasas närvaro. Det finns alltså en stor staty av honom där, han ser väldigt ledsen ut coh jag tänkte göra honom glad genom att klättra upp i hans knä, men det ryktades om att man kunde bli utkastad då. Typiskt dåligt.
Examensbeviset måste beställas, sakerna packas och jag flytta.
Sakta sakta sjunker dock hela Ugandavistelsen in i djupet av en. Man förstår sig själv, sitt handlande, sin egen styrka och en massa mer. Det är för tillfället alldeles för svårt att sätta ord på hur jag känner och vad jag lärt mig. Men att jag var livrädd när jag insåg att jag skulle åka till Uganda, inte riktigt trodde att jag skulle klara det och misstänkte att jag skulle gråta varje dag, det är ett minne av en tanke blott. För jag vågade, jag kände mig hem och jag grät faktiskt inte! Jo när jag skulle åka hem och lämna alla fina där nere, då kom tårarna. Men det kändes värt.
Nu känner jag mig taggad på livet, det blir fler resor, både till Afrika och andra ställen. Och tro det eller ej, men jag är lätt sugen på att göra resorna i min ensamhet, att uppleva mig och landet. Det är en sån otrolig känsla.
Som avslutning - Ett stor TACK till alla som gjort de 5½ åren på läkarlinjen möjlig för mig, de som gjort utbytet till en fantastisk tid, alla fantastiska människor överallt som jag mött och framför allt min familj som alltid funnits där och snart slipper bidra med pengar till den fattiga studenten som övertraserar sitt konto och sina CSN-tillgångar.
Här har du det sista inlägget Pappa! Som utlovat! Och jag får min första lön i slutet på juli, bara så du vet?! ;)
En massa pussar och kramar och allt sådant där fantastiskt!!
Flyget var hur långt som helst, hur tråkigt som helst. Även om Qatar numera har väldigt många filmer man kan kolla på. Mellanlandningen i Doha kunde ha dödat mig, sov en stund i en stol på flygplatsen. 9,5 timme senare lyfte mitt plan hem mot Arlanda. Och under den resan satt jag bredvid en indiska som förmodligen var skiträdd, hon var mer plockig än en gammal dement tant. Landade, lyckades få en taxi hem, pratade blandat svenska och engelska.
Varför dröjde uppdateringen undrar ni? Ett - jag var jävligt trött när jag kom hem och tro det eller ej men det tar lite tid att anpassa sig till sitt hemland, hemstad och allt det där efter 11 veckor i Uganda. Två - tankarna fanns hos min farmor som opassligt nog gjort en vurpa och brutit lårbenet, någon gång under mitt flyg mellan Entebbe och Doha. Tre - det fanns så mycket att uppleva och så mycket att planera inför examen.
Men nu är jag här. Dessvärre vet jag inte riktigt vad ajg ska skriva. Livet som student är slut. Examen firades storartat i fredags och lördags. Examensmottagning med de fantastiska pojkarna och middag på Nordiska i Gustav Vasas närvaro. Det finns alltså en stor staty av honom där, han ser väldigt ledsen ut coh jag tänkte göra honom glad genom att klättra upp i hans knä, men det ryktades om att man kunde bli utkastad då. Typiskt dåligt.
Examensbeviset måste beställas, sakerna packas och jag flytta.
Sakta sakta sjunker dock hela Ugandavistelsen in i djupet av en. Man förstår sig själv, sitt handlande, sin egen styrka och en massa mer. Det är för tillfället alldeles för svårt att sätta ord på hur jag känner och vad jag lärt mig. Men att jag var livrädd när jag insåg att jag skulle åka till Uganda, inte riktigt trodde att jag skulle klara det och misstänkte att jag skulle gråta varje dag, det är ett minne av en tanke blott. För jag vågade, jag kände mig hem och jag grät faktiskt inte! Jo när jag skulle åka hem och lämna alla fina där nere, då kom tårarna. Men det kändes värt.
Nu känner jag mig taggad på livet, det blir fler resor, både till Afrika och andra ställen. Och tro det eller ej, men jag är lätt sugen på att göra resorna i min ensamhet, att uppleva mig och landet. Det är en sån otrolig känsla.
Som avslutning - Ett stor TACK till alla som gjort de 5½ åren på läkarlinjen möjlig för mig, de som gjort utbytet till en fantastisk tid, alla fantastiska människor överallt som jag mött och framför allt min familj som alltid funnits där och snart slipper bidra med pengar till den fattiga studenten som övertraserar sitt konto och sina CSN-tillgångar.
Här har du det sista inlägget Pappa! Som utlovat! Och jag får min första lön i slutet på juli, bara så du vet?! ;)
En massa pussar och kramar och allt sådant där fantastiskt!!
