uganda

Nu händer det! Idag flyger jag hem. Ännu känns det bara jätteabsurt och svårt att förstå. Jag fattar väl när jag står på Arlanda och undrar varför saker är i tid och bilarna kör på höger sida.

Igår åkte vi in och tog sista solningen och dopet på Fairway. Efter det fick vi hjälp av Harriet att hitta en bra salong att fixa våra fötter och händer i. Så nu är de rentvättade, filade, masserade och otroligt jäkla fräscha. Förmodligen bätte än när jag kom. 60kr, det tyckte vi va ett värt pris. :) Sen åkte vi och handlade och Cece fick sista kvällen till ära laga korvstroganoff, hon gillade det så mycket sist jag lagade att hon vill kunna göra det själv. Svullomiddag och som efterrätt hade jag unnat mig nutella, väldigt nyttigt. Vi avslutade med att titta på amerikanska The girl with the dragon tattoo. Svenska varianten är ju faktiskt bättre. Sorry Hollywood.

Nu sitter jag vid datorn, har packat allt utom handbagaget. Har garanterat lite mer packning än lämpligt. Men 3tusen på Visa-kortet borde väl räcka för övervikten, om de kräver mig på cash. Inväntar Kiwi, sen ska jag duscha och göra mig iordning, packa handbagaget.
Klockan 12 komme chauffören som ska ta oss till flygplatsen, man vet ju aldirg hur lång tid det tar här i Uganda och dessutom ryktas det om att man ska checka in tre timmar innan. Så det är lika bra att vara där i tid. Flyget lyfter inte fören sex-tiden. Enligt biljetten.. :)

Sa hejdå till Cece klockan sju nu på morgonen, känns inte kul. Kommer sakna henne massor. Hon är helt fantastisk.

Jaha. Lite svensk musik för att känna in stämning och en sked nutella till frukost blir det nu. Sista inlägget kommer imon kväll när jag landat, tagit mig hem, ätit, kramat Elin och installerat mig lite i lägenheten hemma i Solna.

Puss puss på er alla

Nu har vi ström så vi gör ett försök. I tisdags hade vi rond på ortopeden, helt ok. SHO's förklarade vad patienterna hade ådragit sig, vad de ville göra och när de skulle opereras. De flesta opereras inte fören flera veckor efter det att de fått frakturen. Den ena överläkaren som var med var en riktigt bajskorv. Otrevlig och tyckte verkligen att han stod över alla andra. Så himla irriterande. Eftersom ronden inte höll på så länge, SHO'sen har examinationsvecka, så kunde jag gå och bada på Fairway med Kiwi. Onsdag operation, med en rysk/mongolisk läkare. Lite halvkonstig, men ändå okej. Vi stiftade en radiusfraktur på ett barn och opererade en spiralfemurfraktur. Han sydde ihop såret så jag skämdes, jag fick till svar att det inte var ett ansikte så jag kunde göra stora stygn istället för mina små. Jag svarade att jag inte hade fått göra det där hemma i Sverige, och fortsatte göra min små stygn. Jag vill faktiskt inte ens här i Afrika vara orsaken till att någon har ett stort gigantiskt fult ärr på sitt lår. Speciellt inte när det inte är nödvändigt. Torsdag mer operationer. Dock drog vår första ut på tiden, höftfraktur, så jag valde att gå när de skulle stå och diskutera i en evighet om de verkligen skulle göra operation nummer två, det var ju "så sent". Första operationen gick i alla fall bra, jag fick briljera då en annan student från ortopedisk medicin här nere var med. Vet inte riktigt vad det är för utbildning. Han sa att han assisterat innan, men han kunde knappt scrubba in, definitivt inte hålla sig steril och hade ingen aning hur man skulle hålla instrument och klippa suturer. Varför säger man att man vetoch kan när man inte gör det? Hemma hade man blivit ifrågasatt och bed att stiga åt sidan. Men det funkar tydligen inte så här. Jag hade blivit tokig på honom om jag varit operatör, blev ju nästan det ändå och fick tala om att han var osteril för att han tvunget skulle försöka titta ner i såret och i och med det dragit axel och överarm i mitt ansikte och huvud. Vad lyckades vi mer hitta på? Jag och Kiwi har varit runt och ätit lite på olika ställen, tagit en vända på bananbåten och gått på bio. Helt fantastiskt att gå på bio mitt på dagen, bara vi i salongen. Någonting Marigold hotel tror jag filmen hette, väldigt bra. I fredags morse åkte vi taxi till Kabira CC och där plcoakde raftingföretaget upp oss. Busstur till Jinja, frukost hos rafitingföretaget och utprovning av hjälm och flytväst. Sen flakåkning till Nilen, och i en gummibåt. Vi fick lära oss paddla, dra upp varandra och vända båten. Sen bar det av ner för Nilen, 8 vattenfall till mötes. Herre gud. Jag och min vattenskräck trodde ju att jag skulle dö bara vi skulle vända båten under kontrollerade former, efter första fallet ville jag hem, trots att vi inte vält. Efter andra var jag rädd men okej. Efter tredje såg jag framemot fjärde med en skräckblandad förtjusning. Vi överlevde alla fallen. Men i varje fall trodde jag att jag skulle dö. Men fyfan vad kul det var. Helt fantastiskt och så stolt över mig själv! Vi köpte en cd med alla bilder, så de dyker upp på fb inom kort. Ser nog ut som jag tror jag ska dö på varenda bild. Kvällen spenderade vi på deras campsite i ett dorm, vilken utsikt över Nilen!! Sen på lördag morgon åkte vi tillbaka in till Jinja, tog en tur vi Nilens källa, så att Kiwi skulle få se det. Sen åkte vi till Kingfisher Resort och inväntade Cece. Det var ju min överraskning till henne, som tack för allt hon gjort för mig. En helg på Kingfisher med allt betalat. Hon verkade glad och tyckte att jag skämde bort henne så pass att hon tvättat all min tvätt innan hon åkte hemifrån. Knäppis. Vi solade och slappade, sjukt nice. Stället är otroligt fint och bra, om man bortser från matservicen, man måste beställa flera timmar i förväg och ändå vet man aldrig om man får maten i tid eller ej. Men men, det var slappt och skönt. På söndagen åkte vi hem till Kampala och till Nsambya, där det var grillkväll för alla oss som "jobbat" under introductionen och vi fick tillfälle att säga hejdå till alla. Tråkigt, kommer sakna dem. Sen åkte vi hem och jag sov som en jäkla gris. Just det på grillkvällen fanns världens sötaste lite barn som älskade mig och Kiwi och ville sitta i våra knän och inte i någon annans. Hon åkte i samma bil som oss hem och när vi steg av grät hon. Stackars liten plutt, jag hade lätt kunnat ta med henne hem, hon var ju hur söt som helst och brun. Idag har jag lämnat alla kvarvarande sjukhussaker till Kenneth och Anthony, sen har jag och frukten tittat på dagbio - Battleship, helt okej faktiskt, vi trodde den skulle vara ruskigt dålig. Sen en vända via craftshopsen och därefter avslutnings/examensmiddag med Cecilia på Fangfang. Kenneth, Anthony, Ruth, Yvonne och Cece kom. Vi åt massa god mat och efterrätt. Mmm. Sen fick vi skjuts hem av Yvonnes chaufför. Så nu är jag hemma. Nästsista kvällen i Uganda. Suck, kommer att sakna det här. Imon är sista dagen, vet inte riktigt vad vi ska göra, simma lite på fairway kanske. På kvällen ska vi äta hemma, blir nog bara med Cece för Nema var tvungen att åka och ta hand om någon sjukling. Synd. Sen på onsdag bär det av. Så svårt att fatta. Ska jag verkligen åka hem nu??? Tydligen. Känns som jag precis kom hit. Afrikansktid är konstig. Nu lite MSröj och sen lite sömn!! Pussar i massor.

Jupp här kommer en kort ursäkt för den  dåliga uppdateringen. Förra veckan gjorde jag mina sista dagar på ortopeden, sista på utbytet och sista på läkarutbildningen. I fredags begav vi oss till Jinja för att rafta och i helgen har vi slappat på en resort på samma ort och avslutat kvällen med grillning i Nsambya.

Just nu har vi ingen ström, så därför kommer uppdateringen om allt ovanstående imon, när strömmen förhoppningsvis återvänt. Den måste!

Bara tre dagar kvar i Afrika och Uganda. Absurd känsla.

Puss

Ja alltså det här är ingen introduktion, för snart åker jag ju hem till Sverige och bloggen upphör. Men helgen har spenderats på en introduciton, dvs en ugandisk förlovningsfest.

Fredagmorgon började naturligtvis med mörker och ösregn, jippi. Tur att vi spenderade dagen i en bil. Tolv timmar faktiskt. Okej en del spenderade vi utanför bilen. När vi var mitt ute på ugandiska landsbygden, efter att har kört på skumpiga vägar på ugandiskt vis dvs så bilen hoppar och man tror att den ska gå sönder vilken sekund som helst, så gick den naturligtvis sönder. Fläktremmen lossnade. Att bli räddad/upphämtad och få bilen fixade mitt på vischan här, det går inte fort vill jag lova. Jag, Kiwi och två damer till traskade till den närmaste lilla bebyggelsen och drack lite skabbigt te och åt en chapati. Solen stekte kan man säga. Sen gick vill tillbaka till bilen och Uncle Godfrey och de två andra killarna. Han hade ringt alla möjliga, tur att han tydligen känner halva Ugandas befolkning. En mekaniker höll på med bilen och en präst som hade två platser i bilen plockade upp de två andra damerna. Vi stannade. Godfrey gick till närmsta hus och lånade stolar till oss, så där satt vi i skuggan under ett träd, bredvid en röd grusväg, på ugandiska vischan, med en söndrig bil. En annan man som Uncle kände kom med läsk och kex. Nice. Mekanikern tog en boda in till närmsta byhåla och skaffade reservdelar, kom tillbaka och fixade bilen. Så vi satt väl där i sex timmar och filosoferade. :)
Sen kom vi äntligen till Soroti, där vi köpte snacks och mat, som vi åt i bilen. Väl framme i Amura, var vi slitna som få, trött och matta. Vi fick sitta på varsin stol och insåg att förberedelserna gick ugandiskt långsamt. Typ inget var klart.
Natten spenderades under ett myggnät mellan Kiwi och en annan dam. Sov som en stock.

På morgonen åkte vi tillbaka till Prof. Pius hem och hjälpte till lite med det vi kunde och fattade. Sen efter en del förseningar så fick vi hjälp att klä oss i våra hyrda gomeser. Så vackra vi blev, eller tja vi såg kanske mest konstiga ut. Vi fick sätta små pins på alla in-laws som kom och sen gå ut. Därefter hade de mässa och sen tågade vi in och satte oss vid en matta och sen ut igen. Varmt så jag trodde jag skulle dö. Efter det gick vi ut igen på samma sätt och satt vid mattan, denna gången i en större grupp med bruden. Vi skulle gå så där fint och vicka lite på rumpan och gå i takt med musiken. Tror inte det såg lika fancy ut när jag gjorde det som när de ugandiska tjejerna gör det. Afrikaner har liksom det där i blodet, läs - ja jag är sjukt avis.
Sen gick bruden ut likadant igen, med en gäng mostrar. Därefter mat, den mest oorganiserade serveringen jag någonsin sett. Helt ofattbart att de inte kan strukturera saker bättre än så.
Efter maten var det uppskärning av tårtan och Doreen fick sin ring. Väldigt fint. Efter det blev det party all night long. Folk festar tydligen tills det blir ljust, för det är inte säkert att gå hem i mörkret. Vi stannade till klockan ett, drack lite vin, baileys och amarula. Dock ingen baksmälla, yes! Men sen vart vi för trötta, mest troligen pga att vi spenderat fler timmar i solen än vad en liten vit skit tål. Vi åkte hem och sov några timmar, steg upp, ingen var vaken en halv timme innan vi skulle bli hämtade, så vi funderade på om vi fattat fel och gick och la oss igen. Sen steg vi upp igen när vi hörde folk och naturligtvis dök vår skjuts plötsligt upp och vi fick haffsa ihop oss och våra grejer. Vi blev avsläppta hos Prof. och hjälpte till med lite småsaker, drack te och åt frukt innan Uncle kom och hämtade oss och det bar av hemåt.

Söndagen bestod även den av mest bilfärd. Vi tog den stora om än dåliga vägen via Mbale, Uncle var rädd att det hade regnat så mycket att den röda förädiska jorden hade gjort den andra vägen oframkomlig. Detta innebar att det tog en massa tid, även om jag sov en hel del. Vi stannade också på ett ställe och de köpte två eller tre levande höner och hade vid sina fötter. Blä, jag skulle tro att det skulle picka sönder mina tår hela tiden. Klockan åtta på kvällen var vi äntligen hemma.

Jag meddelade överraskningen för Cece, så hon skulle veta inför kommande helg. Tror då inte annat än att hon faktiskt jobbar, trots att jag frågat henne tjugo gånger, pekat i kalendern, sagt att hon inte ska boka in något alls osv. Suck, jag blir lite trött och besviken kan man säga. Hur svårt ska det vara att förstå, svara korrekt och inte missa en sån sak som att man jobbar. Nu får vi se hur det blir, om hon lyckas be sin arbetskompis täcka för henne eller om hon kan komma efter jobbet. Men det känns surt och sunkigt. Jag kommer liksom inte kunna ordna och fixa något annat att bjuda henne på nu liksom. Men men det får lösa sig på bästa sätt, inte mycket mer att göra åt.

Idag var det fjärde sista dagen på sjukan, i skolan faktiskt! Operationsdag. Det skulle varit 2 operationer på en sal och 3 på den andra, men en ortoped dök inte upp. Så det blev tre på en op-sal och inte mer. Första var en sne stortå som de knäckte och spikade. Det andra var en frakturerade humerus, som varit av sedan 2010, som plattades. Och slutligen en subtrochantär femurfraktur på en gigantisk kvinna, och jag menar verkligen gigantisk. Insturmenten var typ förkorta, så mycket fett hade hon att ta sig igen om innan vi kom in till benet. Men vi lyckades sätta en fin vinkelplatta på frakturen.
Efter det drog jag och frukten till en fik bredvid en av bananbåtarna. Jag tog en hamburgare, som fortfarande gör mig proppmätt. Deras toalett var det mest fantastiska jag sett sen jag kom hit. Den var fräsch, luktade gott och hade skumtvål. Awesome. Jag kan gå dit fler gånger bara för toaletten. Lätt.
Sen gick vi till  bananbåten och jag shoppade lite naturligtvis och hittade också mer jag vill köpa om plats finnes, innan jag åker hem. Det blir att se i slutet på denna veckan. Provpackning på söndag eller måndag! För nu är det bara nio dagar tills planet lyfter. Sjukt. Absurt. Ofattbart. Det går inte in i skallen!!!

Jag lyckades också på vägen hem trilla och skrapa upp knäet, typiskt dåligt och att det ska hända när jag typ snart ska hem. Klarat hela resan fram till nu liksom. Suck. Klantröven Kristina Johnson. Spritade det snabbt som bara den, hade ju handsprit i väskan. Alla ugandier vi mötte glodde som om de aldrig sett ett sår och taxi-killarna sa att de var ledsna för min skull. Gulliga de är ibland alltså. Men nu är det tvättat. Mest avskavd hud faktiskt, så ingen större fara. Dock bränner det lite och jag måste nu in och ta tag i min tvätt. I vanliga fall ligger jag på knä när jag gör det, men jag får nog helt enkelt sätta mig i typ skräddarställning. Har en liten fin utgjutning precis under knäskålen, knappt så den märks, men den känns en aning.

Imon blir det rond, oklart hur länge. Sen lunch och Fairway om vädret tillåter, blir kanske mest solning för mig, för jag vet inte hur toppen det är att bada i poolen med såret. Kanske om man spritar så fort man kommit upp. Får rådfråga Kiwi som faktiskt är doktor! ;) Sen blir det nog en tidig bio och kvällsmat på en asiatisk restaurang förhoppningsvis.

Puss puss på er guldklimpar!

Tja jag känner mig som det ibland. Särskilt när jag inser att byxorna som jag köpte för att ha i Uganda och då satt lätt löst numera är på väg att spricka i baken.
Känns ironiskt att man går upp i vikt på besök i Afrika när de flesta här inte har tillräckligt med mat.

Idag har vi satt i en protes på op, det tog en evighet. Trots att de påstod att det var en standard ingrepp, vilket innebär att de vet hur de ska göra. Men sen var det de här med rutiner och organisation. Mitt i operationen stannar liksom allt av och någon måste hämta något. Det är dock så varje operation.
Detta innebar att jag hann med den operationen och sen en osteotomi på en liten unge pga hjulbenthet. Stackars unge hans ben såg hemska ut. Fast nu är det ju inte synd om honom längre för han är opererad. Det gick ruskigt snabbt till skillnad från första operationen. De öppnade på lateralsidan av femur, hackade loss en liten bit och knäckte ungens ben och satte i två stift och gips på det.

Efter det traskade jag och frukten till det ugandiska museet, det var rörigt, konstigt, men en upplevelse. Det var säkert jättefint när det var nytt. Men nu har det liksom förfallet.
De hade en massa saker som det bara stod namn på eller varifrån de kom, inte vad det var. Det är lite lätt konstigt och inte jätteintressant att gå och titta på svarta lerkluttar som kan vara vad som helst, eller fossiler där man inte vet hur djuret såg ut på riktigt.
Det låg dock en rätt trevlig/fin restaurang och bar precis bredvid, får se om vi kan ta oss dit och prova den någon dag nästa vecka.

Efter det gick vi till den tredje bananbåtsbutiken, och att hitta den lilla gatan med alla affärer, restauranger och caféer var ju inte väntat. Det låg ett väldigt mysigt fik bredvid bananbåten, dit ska vi också någon dag. Denna butiken var dessutom mycket större än den i Garden City och hade även lite andra småsaker. Så dit blir det någon mer gång. Men nu har jag i alla fall en av de sista presenterna fixade. Skönt.

Imon bär det av klockan 5 på morgonen mot byn. Godfrey plockar upp oss. Så ikväll blir det köttfärssås och pasta och kanske någon liten film om strömmen stannar kvar. Det gjorde den ju inte igår, dumma.

Så nästa update blir på söndag em/kväll eller på måndag. Ni får hålla er tills dess.

Puss puss

Jag skyller på att Kiwi underhåller mig och att jag därför inte spenderar särskilt mycket tid vid datorn.

Söndagen spenderades precis som nämndes i tidigare inlägg med att tvätta lite. Jag är så duktig så. Sen begav vi oss in till stan, luffsade runt och sen var det ju sista mötet inför introduction. Känns lite trist att jag varit i Nsambya för sista gången, under den här resan i alla fall. Inne i stan lyckades vi också ta oss till en liten shop, trots att mycket var stängt, och få en kille att till på måndagen fixa Capten America-filmen till oss. Vi ville gå på the Avengers, men Kiwi hade inte sett Capten America.

Måndag är op-dag på ortopeden. LYCKA! Jag fick assistera på operationerna och göra både en incision och sätta dit lite fina suturer. Jag suturerar faktiskt snyggare än de flesta kirurgerna jag träffat här. :) Inte ett dugg självgod eller så. Jag fick till och med trycka i spiken som vi satte i femur för att fixera fraktueren. Minnet sviktade ett tag nu, men sen insåg jag att Kiwi ju varit och hämtat filmen på dagen och att vi tittade på Capten America, åt popcorn och gigantiska muffins här hemma. Mysigt värre.

Tisdag, inte op-dag. Suck. Men jag gick dit för de hade sagt att de skulle ha en jätterond, vilket jag tänkte kunde vara bra. Först skulle de bara ha ett möte. Så klockan 8.20 var jag på plats. I och med att jag vill slippa all trafikstockning. Tjugo i nio kom en av SHO'sen och sa att mötet var inställt, men att kirurgerna bara skulle ha något litet eget möte och sen skulle ronden börja. Så jag fortsatte leka med mobilen och läsa i min akut-ortopedi-bok. Jag hör hur folk kommer och går och pratar om att det där mötet kan ta "flera timmar". Suck. Klockan halv elva gav jag upp och tyckte jag väntat tillräckligt länge. Så då gick jag och fikade. Kiwi kom till Mulago och sen gick vi ner till Fairway och simmade och solade. Jag solade ordentligt visade det sig, en lätt rodnad har spridit sig i ansiktet och på bröstet.
Det är spännande vad man står ut med här nere, jag hade ju aldrig väntat i två timmar i Sverige på en rond att börja. Men här känns det liksom lite okej, afrikansk tid liksom. Surt för ronden kunde varit intressant, även om man aldrig vet om de är bra, ibland är man ju alldeles för många och dessutom så pratar de så tyst att man hör inget alls.
Vi avslutade dagen med att gå på The Avengers på biografen på ett av köpcentrena. Sjukt bra film, helt otrolig upplevelse. Biosalongen var nästan tom, filmen började inte fören efter 30 min och folk droppade liksom in. Man får inte heller ha sin väska med sig in och när jag fick tillbaka min va den blöt, jag vart arg, men människorna som jobbade där har varken pondus, någon servicemind och kan fan inte ens tänka. Vilket slutade med att vi bara gick för de ville inte göra något åt saken. Sån tur att även om utsidan på både mitt block som jag skriver allt från sjukan i och min ortobok var blöta så vart insidan det inte.

Idag har det varit op-dag igen. Min favoritkirurg var inte där men jag hängde med de andra. Alla är ju killar, utom två sköterskor, och alla är så himla trevliga. Vi har skämtat och skrattat som bara den. Fick assistera på en tibia-plattning. Banka och dra. Men fint blev det. De bjöd också på chapatis så jag vart proppmätt när jag skulle träffa Kiwi efter skolan. Blev bara lite frukt till lunch. Sen gick vi ner och provade mina klänningar, den ena måste fixas lite till. Kiwi köpte tre olika tyger och ska också ha tre klänningar. Lite avis på hennes ena tyg, jag har ett med lite lika färger, men hennes vart lite finare. Men men. Mitt ena tyg är så fantastiskt att jag överlever. Skulle jag sy en klänning av varenda snyggt tyg jag hittar här skulle jag ha femhundra klänningar att ta med hem. Kanske inte riktigt rimligt.
Sen åkte vi hem, slängde i oss lite mat för att sen ta min kamera och åka till Ndere centre som ligger bara 1km härifrån och titta på deras traditionella dansuppvisning. Tro inget annat än att trots att jag kollat hemsidan så är det stängt när vi kommer. De öppnar imon! Suck. Det ska vara uppvisning varje onsdag. På torsdagar är det inget så jag fattar inte om det är något imon eller vad. Men jag ska ringa och fråga, har de något imon så går vi på det, annars får vi ringa och hålla tummarna för att de har uppvisning nästa onsdag som ju är min sista onsdagkväll här.

Imon mer operationer, jippi!! Det är så roligt att vara där. Lite konstigt också, de har studenter där från Makerere och jag tror att de går sista året, men det är ändå alltid jag som får scrubba in och assistera. De andra får bara springa tråkiga ärrenden och sådant. Softish. De gillar mig tror jag. Jag ska nog bjuda personalen där på något min sista dag, typ kaka eller en massa godis.
Kan vara så att det då blir Ndere imon eller så tar vi kanske en tur till det ugandiska museet. Verkar spännande. Ska också förbi en av Bananbåtsaffärerna och hämta en present, hoppas det är rätt. Jag har pratat med dem via telefon och då vet man ju aldrig om de fattat allt på det här stället. Lyssna på hälften och svara på hälften av det. Ugandisk vardag.

Känns också absurt att det bara är två veckor kvar, vad händer med tiden!!??
Bara imon och sen på fredag åker vi till Soroti för Doreen's introduction. Kommer hem igen på söndag. När jag är där lär det inte bli någon direkt uppdatering heller, ber om ursäkt i förväg och jag lär inte heller vara nåbar på mobilen, då täckningen där uppe är helt värdelös.

Nu ska jag äta en mango, spela lite MSröj och mest chilla.

Puss puss

Ja det blev två inlägg. Så för den nyfikne så är även inlägget under detta nytt och utspelar sig innan detta. Om man vill läsa allt i kronologisk ordning.

Torsdag morgon steg vi upp tidigt för att bege oss med bilen mot Murchinson falls, Ugandas nationalpark av den större varianten.
I bilen fanns vår chaufför, en man från gbg, 3 belgiska barnmorskor och ett franskt par. Spännande blandning. Den svenska mannen var helt ok, de belgiska tjejerna som tydligen var på någon placering i Rwanda egentligen var allmänt efter och det franska paret lite gulligt och puttinuttigt.
Vi lämnade Kampala och vid lunch hade vi kommit till Masindi där vi lunchade och sen åkte vidare. När vi kom till Murchinson så åkte vi direkt upp till fallen och vandrade runt där med en guide. Helt fantastiska vyer. Och ljudet! På ett ställe sprutade vattnet så det till och med fanns en lite regnbåge man kunde gå igenom. Så himla vackert.
Efteråt åkte vi till campet. Som består av tält, om man inte uppgraderat och bor i ett litet hus. Kiwi och jag var coola och bodde naturligtvis i tält. Två sängar, trångt och mysigt.
Vi fick också veta att det stryker omkring både vårtsvin, babianer och flodhästar där på nätterna. Så lite rädda var vi allt. Dessutom så hade jag naturligtvis druckit så jag blev tvungen att ligga och hålla mig en timme innan jag insåg att jag var tvungen att gå på toa. I mörkret!! Men jag mötte inget konstigt djur, men pulsen var hög.

Fredagen spenderades i bilen, på safari. Först tog man en båt över en av alla små nilen grenar och sen åkte vi runt med bilen och såg det mesta. Dock det här med att vi åkte på big 5. Ett skämt. Geparder finns tydligen inte ens i Murchinson, man TROR att de är på väg tillbaka. Men vi så lejon, på nära håll, så fantastiskt. Elefanter, antiloper i mängder, flodhästar och en massa andra djur. Det kommer bilder på Fb när jag kommer hem. Sen tog man båten tillbaka, åt lunch där vi bodde och på eftermiddagen åkte vi båt på Victoria nile. Ända upp till fallen, tittade på ännu mer djur. Flodhäster i en sån mängd att man inte kunde tro att det var sant. Och vi fick faktiskt se nilkrokodiler!! Så Kiwi var lycklig när vi åkte tillbaka. Trippen vart fantastisk.
Efter det kvällsmat och lite mindra dryck, men jag behöve likförbannat upp och kissa mitt i natten, dokc inga djur den här gången heller. Skönt.

På lördagsmorgonen så fanns det babianer i campet men de var inte så närgångna. Vi åt frukost och begav oss sen på väg hemåt. På vägen stannade vi vid Noshörningsreservatet och gjorde så kallad noshörningstrekking, vi gick alltså runt i skogen med en guide och fick stå 10 meter från en noshörningsmamma som vilade i skuggan med sin bebis!!! Alltså hjärtat slog volter, det var helt otroligt.
Efter det lunchade vi där och sen tog vi bilen hem. Vi som trodde vi skulle vara hemma i Kampala vid 18 blev överraskade när vi var där vid 16 och hemma i Kisaasi redan 16.30. Skönt. Jag började med att ta en dusch och jag misstänker att Kiwi gjorde samma sak på sitt hotell.

Så nu sitter jag och slappar. Får se vad vi orkar med ikväll. Just nu är här högljutt, då Cece har kompisar på besök. De har en ljudnivå som inte finns i Sveirge. Inte ens jag kan uppbåda den, så gnäll inte på mig näst jag pratar högt. ;)

Imon vet jag inte vad som händer, jag måste tvätta lite. Sen på måndag är det bara att traska tillbaka till operation på ortopeden, lycka!!

Puss puss

Fantastiska plats! Måndag op, tisdag avd, onsdag op!! I love it! Det allra mest fantastiska är att de faktiskt kan det det här med sterilt, känns så himla skönt.

I måndags opererade vi en kvinna som sedan 2 månader legat med en femurfraktur! När de ställt upp allt i salen, så kollar doktorn på röntgenplåten och hejja, hon har även en höftledsfraktur! Så hon måste in i den andra salen för att vi måste ha genomlysning. Göra om allt. men rätt snabbt för att vara afrika.
Sen stiftade de först lårbenet med en gigantisk spik och efter det Satte de två stift i höftleden, frakturen var precis rakt över lårbenshalsen. Imponerande och jag fattade faktiskt allt. Det enda som kändes tragiskt var ju att de inte opererat henne tidigare, stackars kvinna.

Tisdagen blev lite tokig, det är en helgdag här, 1 maj. Så inga doktorer typ är på plats. Jag joinade frukten på infektion istället. Kul att se Joshua igen. Rörig dag dock, mer än vanligt. Säkert pga helgdagen. Vi avslutade den med att gå till Fairway och simma/sola. Kiwi fick en lätt rödaktig ton! :)

Onsdag, ännu mer op! Först en höftplastik och jag fick scrubba in! Jippi! Hålla och dra. De hade dock inte någon protes som passade perfekt utan den sitter lite hur som och det benet blev några cm längre. Men nu kan i alla fall kvinnan använda benet. Efter det opererade vi en humerusfraktur. Blev inte på det klara med om den var dislocerad eller ej. Hemma blir det ju bara op om den inte är på plats så att säga, så jag tänker att den nog inte var det. Damen hade åkt boda och blivit påkörd, fått bodan över armen och legat på avd i två veckor. Suck.
Efter den dagen vandrade vi ner till stan, snabbade oss och träffade Doreen, tog måtten till Kiwis gomesi. Sen provade jag en av mina andra klänningar, hämtade en och betalade för nr 2. Lämnade också tyg för att få ytterligare en. Beroende, eller tja det är ju ruskigt billigt.
Sen åkte vi hem, packade och drog till RedChilli. Där spenderade vi kvällen med pizza och Jan Johansen. Jag skojar inte. Absurt. Vi skulle sova där för att vi skulle åka till Murchinson falls så tidigt på morgonen dagen efter.

Puss puss

Jupp. Nu drar vi på minisemester. Murchinsons fall. Åter på lördag. Så då får ni en uppdatering om sista dagarna denna veckan och även hur landet ser ut där borta och alla djuren.

Puss puss