Introduction
Ja alltså det här är ingen introduktion, för snart åker jag ju hem till Sverige och bloggen upphör. Men helgen har spenderats på en introduciton, dvs en ugandisk förlovningsfest.
Fredagmorgon började naturligtvis med mörker och ösregn, jippi. Tur att vi spenderade dagen i en bil. Tolv timmar faktiskt. Okej en del spenderade vi utanför bilen. När vi var mitt ute på ugandiska landsbygden, efter att har kört på skumpiga vägar på ugandiskt vis dvs så bilen hoppar och man tror att den ska gå sönder vilken sekund som helst, så gick den naturligtvis sönder. Fläktremmen lossnade. Att bli räddad/upphämtad och få bilen fixade mitt på vischan här, det går inte fort vill jag lova. Jag, Kiwi och två damer till traskade till den närmaste lilla bebyggelsen och drack lite skabbigt te och åt en chapati. Solen stekte kan man säga. Sen gick vill tillbaka till bilen och Uncle Godfrey och de två andra killarna. Han hade ringt alla möjliga, tur att han tydligen känner halva Ugandas befolkning. En mekaniker höll på med bilen och en präst som hade två platser i bilen plockade upp de två andra damerna. Vi stannade. Godfrey gick till närmsta hus och lånade stolar till oss, så där satt vi i skuggan under ett träd, bredvid en röd grusväg, på ugandiska vischan, med en söndrig bil. En annan man som Uncle kände kom med läsk och kex. Nice. Mekanikern tog en boda in till närmsta byhåla och skaffade reservdelar, kom tillbaka och fixade bilen. Så vi satt väl där i sex timmar och filosoferade. :)
Sen kom vi äntligen till Soroti, där vi köpte snacks och mat, som vi åt i bilen. Väl framme i Amura, var vi slitna som få, trött och matta. Vi fick sitta på varsin stol och insåg att förberedelserna gick ugandiskt långsamt. Typ inget var klart.
Natten spenderades under ett myggnät mellan Kiwi och en annan dam. Sov som en stock.
På morgonen åkte vi tillbaka till Prof. Pius hem och hjälpte till lite med det vi kunde och fattade. Sen efter en del förseningar så fick vi hjälp att klä oss i våra hyrda gomeser. Så vackra vi blev, eller tja vi såg kanske mest konstiga ut. Vi fick sätta små pins på alla in-laws som kom och sen gå ut. Därefter hade de mässa och sen tågade vi in och satte oss vid en matta och sen ut igen. Varmt så jag trodde jag skulle dö. Efter det gick vi ut igen på samma sätt och satt vid mattan, denna gången i en större grupp med bruden. Vi skulle gå så där fint och vicka lite på rumpan och gå i takt med musiken. Tror inte det såg lika fancy ut när jag gjorde det som när de ugandiska tjejerna gör det. Afrikaner har liksom det där i blodet, läs - ja jag är sjukt avis.
Sen gick bruden ut likadant igen, med en gäng mostrar. Därefter mat, den mest oorganiserade serveringen jag någonsin sett. Helt ofattbart att de inte kan strukturera saker bättre än så.
Efter maten var det uppskärning av tårtan och Doreen fick sin ring. Väldigt fint. Efter det blev det party all night long. Folk festar tydligen tills det blir ljust, för det är inte säkert att gå hem i mörkret. Vi stannade till klockan ett, drack lite vin, baileys och amarula. Dock ingen baksmälla, yes! Men sen vart vi för trötta, mest troligen pga att vi spenderat fler timmar i solen än vad en liten vit skit tål. Vi åkte hem och sov några timmar, steg upp, ingen var vaken en halv timme innan vi skulle bli hämtade, så vi funderade på om vi fattat fel och gick och la oss igen. Sen steg vi upp igen när vi hörde folk och naturligtvis dök vår skjuts plötsligt upp och vi fick haffsa ihop oss och våra grejer. Vi blev avsläppta hos Prof. och hjälpte till med lite småsaker, drack te och åt frukt innan Uncle kom och hämtade oss och det bar av hemåt.
Söndagen bestod även den av mest bilfärd. Vi tog den stora om än dåliga vägen via Mbale, Uncle var rädd att det hade regnat så mycket att den röda förädiska jorden hade gjort den andra vägen oframkomlig. Detta innebar att det tog en massa tid, även om jag sov en hel del. Vi stannade också på ett ställe och de köpte två eller tre levande höner och hade vid sina fötter. Blä, jag skulle tro att det skulle picka sönder mina tår hela tiden. Klockan åtta på kvällen var vi äntligen hemma.
Jag meddelade överraskningen för Cece, så hon skulle veta inför kommande helg. Tror då inte annat än att hon faktiskt jobbar, trots att jag frågat henne tjugo gånger, pekat i kalendern, sagt att hon inte ska boka in något alls osv. Suck, jag blir lite trött och besviken kan man säga. Hur svårt ska det vara att förstå, svara korrekt och inte missa en sån sak som att man jobbar. Nu får vi se hur det blir, om hon lyckas be sin arbetskompis täcka för henne eller om hon kan komma efter jobbet. Men det känns surt och sunkigt. Jag kommer liksom inte kunna ordna och fixa något annat att bjuda henne på nu liksom. Men men det får lösa sig på bästa sätt, inte mycket mer att göra åt.
Idag var det fjärde sista dagen på sjukan, i skolan faktiskt! Operationsdag. Det skulle varit 2 operationer på en sal och 3 på den andra, men en ortoped dök inte upp. Så det blev tre på en op-sal och inte mer. Första var en sne stortå som de knäckte och spikade. Det andra var en frakturerade humerus, som varit av sedan 2010, som plattades. Och slutligen en subtrochantär femurfraktur på en gigantisk kvinna, och jag menar verkligen gigantisk. Insturmenten var typ förkorta, så mycket fett hade hon att ta sig igen om innan vi kom in till benet. Men vi lyckades sätta en fin vinkelplatta på frakturen.
Efter det drog jag och frukten till en fik bredvid en av bananbåtarna. Jag tog en hamburgare, som fortfarande gör mig proppmätt. Deras toalett var det mest fantastiska jag sett sen jag kom hit. Den var fräsch, luktade gott och hade skumtvål. Awesome. Jag kan gå dit fler gånger bara för toaletten. Lätt.
Sen gick vi till bananbåten och jag shoppade lite naturligtvis och hittade också mer jag vill köpa om plats finnes, innan jag åker hem. Det blir att se i slutet på denna veckan. Provpackning på söndag eller måndag! För nu är det bara nio dagar tills planet lyfter. Sjukt. Absurt. Ofattbart. Det går inte in i skallen!!!
Jag lyckades också på vägen hem trilla och skrapa upp knäet, typiskt dåligt och att det ska hända när jag typ snart ska hem. Klarat hela resan fram till nu liksom. Suck. Klantröven Kristina Johnson. Spritade det snabbt som bara den, hade ju handsprit i väskan. Alla ugandier vi mötte glodde som om de aldrig sett ett sår och taxi-killarna sa att de var ledsna för min skull. Gulliga de är ibland alltså. Men nu är det tvättat. Mest avskavd hud faktiskt, så ingen större fara. Dock bränner det lite och jag måste nu in och ta tag i min tvätt. I vanliga fall ligger jag på knä när jag gör det, men jag får nog helt enkelt sätta mig i typ skräddarställning. Har en liten fin utgjutning precis under knäskålen, knappt så den märks, men den känns en aning.
Imon blir det rond, oklart hur länge. Sen lunch och Fairway om vädret tillåter, blir kanske mest solning för mig, för jag vet inte hur toppen det är att bada i poolen med såret. Kanske om man spritar så fort man kommit upp. Får rådfråga Kiwi som faktiskt är doktor! ;) Sen blir det nog en tidig bio och kvällsmat på en asiatisk restaurang förhoppningsvis.
Puss puss på er guldklimpar!
Fredagmorgon började naturligtvis med mörker och ösregn, jippi. Tur att vi spenderade dagen i en bil. Tolv timmar faktiskt. Okej en del spenderade vi utanför bilen. När vi var mitt ute på ugandiska landsbygden, efter att har kört på skumpiga vägar på ugandiskt vis dvs så bilen hoppar och man tror att den ska gå sönder vilken sekund som helst, så gick den naturligtvis sönder. Fläktremmen lossnade. Att bli räddad/upphämtad och få bilen fixade mitt på vischan här, det går inte fort vill jag lova. Jag, Kiwi och två damer till traskade till den närmaste lilla bebyggelsen och drack lite skabbigt te och åt en chapati. Solen stekte kan man säga. Sen gick vill tillbaka till bilen och Uncle Godfrey och de två andra killarna. Han hade ringt alla möjliga, tur att han tydligen känner halva Ugandas befolkning. En mekaniker höll på med bilen och en präst som hade två platser i bilen plockade upp de två andra damerna. Vi stannade. Godfrey gick till närmsta hus och lånade stolar till oss, så där satt vi i skuggan under ett träd, bredvid en röd grusväg, på ugandiska vischan, med en söndrig bil. En annan man som Uncle kände kom med läsk och kex. Nice. Mekanikern tog en boda in till närmsta byhåla och skaffade reservdelar, kom tillbaka och fixade bilen. Så vi satt väl där i sex timmar och filosoferade. :)
Sen kom vi äntligen till Soroti, där vi köpte snacks och mat, som vi åt i bilen. Väl framme i Amura, var vi slitna som få, trött och matta. Vi fick sitta på varsin stol och insåg att förberedelserna gick ugandiskt långsamt. Typ inget var klart.
Natten spenderades under ett myggnät mellan Kiwi och en annan dam. Sov som en stock.
På morgonen åkte vi tillbaka till Prof. Pius hem och hjälpte till lite med det vi kunde och fattade. Sen efter en del förseningar så fick vi hjälp att klä oss i våra hyrda gomeser. Så vackra vi blev, eller tja vi såg kanske mest konstiga ut. Vi fick sätta små pins på alla in-laws som kom och sen gå ut. Därefter hade de mässa och sen tågade vi in och satte oss vid en matta och sen ut igen. Varmt så jag trodde jag skulle dö. Efter det gick vi ut igen på samma sätt och satt vid mattan, denna gången i en större grupp med bruden. Vi skulle gå så där fint och vicka lite på rumpan och gå i takt med musiken. Tror inte det såg lika fancy ut när jag gjorde det som när de ugandiska tjejerna gör det. Afrikaner har liksom det där i blodet, läs - ja jag är sjukt avis.
Sen gick bruden ut likadant igen, med en gäng mostrar. Därefter mat, den mest oorganiserade serveringen jag någonsin sett. Helt ofattbart att de inte kan strukturera saker bättre än så.
Efter maten var det uppskärning av tårtan och Doreen fick sin ring. Väldigt fint. Efter det blev det party all night long. Folk festar tydligen tills det blir ljust, för det är inte säkert att gå hem i mörkret. Vi stannade till klockan ett, drack lite vin, baileys och amarula. Dock ingen baksmälla, yes! Men sen vart vi för trötta, mest troligen pga att vi spenderat fler timmar i solen än vad en liten vit skit tål. Vi åkte hem och sov några timmar, steg upp, ingen var vaken en halv timme innan vi skulle bli hämtade, så vi funderade på om vi fattat fel och gick och la oss igen. Sen steg vi upp igen när vi hörde folk och naturligtvis dök vår skjuts plötsligt upp och vi fick haffsa ihop oss och våra grejer. Vi blev avsläppta hos Prof. och hjälpte till med lite småsaker, drack te och åt frukt innan Uncle kom och hämtade oss och det bar av hemåt.
Söndagen bestod även den av mest bilfärd. Vi tog den stora om än dåliga vägen via Mbale, Uncle var rädd att det hade regnat så mycket att den röda förädiska jorden hade gjort den andra vägen oframkomlig. Detta innebar att det tog en massa tid, även om jag sov en hel del. Vi stannade också på ett ställe och de köpte två eller tre levande höner och hade vid sina fötter. Blä, jag skulle tro att det skulle picka sönder mina tår hela tiden. Klockan åtta på kvällen var vi äntligen hemma.
Jag meddelade överraskningen för Cece, så hon skulle veta inför kommande helg. Tror då inte annat än att hon faktiskt jobbar, trots att jag frågat henne tjugo gånger, pekat i kalendern, sagt att hon inte ska boka in något alls osv. Suck, jag blir lite trött och besviken kan man säga. Hur svårt ska det vara att förstå, svara korrekt och inte missa en sån sak som att man jobbar. Nu får vi se hur det blir, om hon lyckas be sin arbetskompis täcka för henne eller om hon kan komma efter jobbet. Men det känns surt och sunkigt. Jag kommer liksom inte kunna ordna och fixa något annat att bjuda henne på nu liksom. Men men det får lösa sig på bästa sätt, inte mycket mer att göra åt.
Idag var det fjärde sista dagen på sjukan, i skolan faktiskt! Operationsdag. Det skulle varit 2 operationer på en sal och 3 på den andra, men en ortoped dök inte upp. Så det blev tre på en op-sal och inte mer. Första var en sne stortå som de knäckte och spikade. Det andra var en frakturerade humerus, som varit av sedan 2010, som plattades. Och slutligen en subtrochantär femurfraktur på en gigantisk kvinna, och jag menar verkligen gigantisk. Insturmenten var typ förkorta, så mycket fett hade hon att ta sig igen om innan vi kom in till benet. Men vi lyckades sätta en fin vinkelplatta på frakturen.
Efter det drog jag och frukten till en fik bredvid en av bananbåtarna. Jag tog en hamburgare, som fortfarande gör mig proppmätt. Deras toalett var det mest fantastiska jag sett sen jag kom hit. Den var fräsch, luktade gott och hade skumtvål. Awesome. Jag kan gå dit fler gånger bara för toaletten. Lätt.
Sen gick vi till bananbåten och jag shoppade lite naturligtvis och hittade också mer jag vill köpa om plats finnes, innan jag åker hem. Det blir att se i slutet på denna veckan. Provpackning på söndag eller måndag! För nu är det bara nio dagar tills planet lyfter. Sjukt. Absurt. Ofattbart. Det går inte in i skallen!!!
Jag lyckades också på vägen hem trilla och skrapa upp knäet, typiskt dåligt och att det ska hända när jag typ snart ska hem. Klarat hela resan fram till nu liksom. Suck. Klantröven Kristina Johnson. Spritade det snabbt som bara den, hade ju handsprit i väskan. Alla ugandier vi mötte glodde som om de aldrig sett ett sår och taxi-killarna sa att de var ledsna för min skull. Gulliga de är ibland alltså. Men nu är det tvättat. Mest avskavd hud faktiskt, så ingen större fara. Dock bränner det lite och jag måste nu in och ta tag i min tvätt. I vanliga fall ligger jag på knä när jag gör det, men jag får nog helt enkelt sätta mig i typ skräddarställning. Har en liten fin utgjutning precis under knäskålen, knappt så den märks, men den känns en aning.
Imon blir det rond, oklart hur länge. Sen lunch och Fairway om vädret tillåter, blir kanske mest solning för mig, för jag vet inte hur toppen det är att bada i poolen med såret. Kanske om man spritar så fort man kommit upp. Får rådfråga Kiwi som faktiskt är doktor! ;) Sen blir det nog en tidig bio och kvällsmat på en asiatisk restaurang förhoppningsvis.
Puss puss på er guldklimpar!
Kommentarer
Trackback
