uganda

Nu har vi ström så vi gör ett försök. I tisdags hade vi rond på ortopeden, helt ok. SHO's förklarade vad patienterna hade ådragit sig, vad de ville göra och när de skulle opereras. De flesta opereras inte fören flera veckor efter det att de fått frakturen. Den ena överläkaren som var med var en riktigt bajskorv. Otrevlig och tyckte verkligen att han stod över alla andra. Så himla irriterande. Eftersom ronden inte höll på så länge, SHO'sen har examinationsvecka, så kunde jag gå och bada på Fairway med Kiwi. Onsdag operation, med en rysk/mongolisk läkare. Lite halvkonstig, men ändå okej. Vi stiftade en radiusfraktur på ett barn och opererade en spiralfemurfraktur. Han sydde ihop såret så jag skämdes, jag fick till svar att det inte var ett ansikte så jag kunde göra stora stygn istället för mina små. Jag svarade att jag inte hade fått göra det där hemma i Sverige, och fortsatte göra min små stygn. Jag vill faktiskt inte ens här i Afrika vara orsaken till att någon har ett stort gigantiskt fult ärr på sitt lår. Speciellt inte när det inte är nödvändigt. Torsdag mer operationer. Dock drog vår första ut på tiden, höftfraktur, så jag valde att gå när de skulle stå och diskutera i en evighet om de verkligen skulle göra operation nummer två, det var ju "så sent". Första operationen gick i alla fall bra, jag fick briljera då en annan student från ortopedisk medicin här nere var med. Vet inte riktigt vad det är för utbildning. Han sa att han assisterat innan, men han kunde knappt scrubba in, definitivt inte hålla sig steril och hade ingen aning hur man skulle hålla instrument och klippa suturer. Varför säger man att man vetoch kan när man inte gör det? Hemma hade man blivit ifrågasatt och bed att stiga åt sidan. Men det funkar tydligen inte så här. Jag hade blivit tokig på honom om jag varit operatör, blev ju nästan det ändå och fick tala om att han var osteril för att han tvunget skulle försöka titta ner i såret och i och med det dragit axel och överarm i mitt ansikte och huvud. Vad lyckades vi mer hitta på? Jag och Kiwi har varit runt och ätit lite på olika ställen, tagit en vända på bananbåten och gått på bio. Helt fantastiskt att gå på bio mitt på dagen, bara vi i salongen. Någonting Marigold hotel tror jag filmen hette, väldigt bra. I fredags morse åkte vi taxi till Kabira CC och där plcoakde raftingföretaget upp oss. Busstur till Jinja, frukost hos rafitingföretaget och utprovning av hjälm och flytväst. Sen flakåkning till Nilen, och i en gummibåt. Vi fick lära oss paddla, dra upp varandra och vända båten. Sen bar det av ner för Nilen, 8 vattenfall till mötes. Herre gud. Jag och min vattenskräck trodde ju att jag skulle dö bara vi skulle vända båten under kontrollerade former, efter första fallet ville jag hem, trots att vi inte vält. Efter andra var jag rädd men okej. Efter tredje såg jag framemot fjärde med en skräckblandad förtjusning. Vi överlevde alla fallen. Men i varje fall trodde jag att jag skulle dö. Men fyfan vad kul det var. Helt fantastiskt och så stolt över mig själv! Vi köpte en cd med alla bilder, så de dyker upp på fb inom kort. Ser nog ut som jag tror jag ska dö på varenda bild. Kvällen spenderade vi på deras campsite i ett dorm, vilken utsikt över Nilen!! Sen på lördag morgon åkte vi tillbaka in till Jinja, tog en tur vi Nilens källa, så att Kiwi skulle få se det. Sen åkte vi till Kingfisher Resort och inväntade Cece. Det var ju min överraskning till henne, som tack för allt hon gjort för mig. En helg på Kingfisher med allt betalat. Hon verkade glad och tyckte att jag skämde bort henne så pass att hon tvättat all min tvätt innan hon åkte hemifrån. Knäppis. Vi solade och slappade, sjukt nice. Stället är otroligt fint och bra, om man bortser från matservicen, man måste beställa flera timmar i förväg och ändå vet man aldrig om man får maten i tid eller ej. Men men, det var slappt och skönt. På söndagen åkte vi hem till Kampala och till Nsambya, där det var grillkväll för alla oss som "jobbat" under introductionen och vi fick tillfälle att säga hejdå till alla. Tråkigt, kommer sakna dem. Sen åkte vi hem och jag sov som en jäkla gris. Just det på grillkvällen fanns världens sötaste lite barn som älskade mig och Kiwi och ville sitta i våra knän och inte i någon annans. Hon åkte i samma bil som oss hem och när vi steg av grät hon. Stackars liten plutt, jag hade lätt kunnat ta med henne hem, hon var ju hur söt som helst och brun. Idag har jag lämnat alla kvarvarande sjukhussaker till Kenneth och Anthony, sen har jag och frukten tittat på dagbio - Battleship, helt okej faktiskt, vi trodde den skulle vara ruskigt dålig. Sen en vända via craftshopsen och därefter avslutnings/examensmiddag med Cecilia på Fangfang. Kenneth, Anthony, Ruth, Yvonne och Cece kom. Vi åt massa god mat och efterrätt. Mmm. Sen fick vi skjuts hem av Yvonnes chaufför. Så nu är jag hemma. Nästsista kvällen i Uganda. Suck, kommer att sakna det här. Imon är sista dagen, vet inte riktigt vad vi ska göra, simma lite på fairway kanske. På kvällen ska vi äta hemma, blir nog bara med Cece för Nema var tvungen att åka och ta hand om någon sjukling. Synd. Sen på onsdag bär det av. Så svårt att fatta. Ska jag verkligen åka hem nu??? Tydligen. Känns som jag precis kom hit. Afrikansktid är konstig. Nu lite MSröj och sen lite sömn!! Pussar i massor.