Amuria - påskfirande
Det blir två inlägg idag. Ett med påskfirandets deklarerande. Det första som slog mig när jag åkte hem, var vilken fantastisk upplevelse jag haft. Nummer två var att min kropp nog anpassat sig mer än vad jag tror, till värmen här nere. För jag känner mig varm och dricker för att det är kallt och skönt, sen får jag springa upp minst en gång per natt och kissa! Som en gammal gubbe med för stor prostata.. Det måste ju innebära att jag dricker mer vatten än kroppen behöver?! Suck, det här intresserade ju garanterat inte er, mina kisserivanor, inte ens om ni är läkarstudenter. :)
Till själva resan, vi åkte hemifrån på torsdagkvällen för att sova hos Cece's farbror i Nzambya och sedan bli upplockade där kl. 4.30 på fredagen för att bege oss mot Amuria. Vi kom iväg efter sedvanlig afrikansk kvart, det vill säga säkert en 45 min. Jag lyckades sova hela vägen till Jinja, där jag blev väckt och fick lite frukost. Sen åkte vi vidare, stannade lite här och där hos släkt för att ta med oss saker upp.
Ett helt fantastiskt landskap avtecknade sig under resan, tyvärr inga bilder på det då det skumpade för mycket och gick så fort att jag inte skulle fått några bilder. Men ju längre norrut vi kom, desto mindre kullar och ju flackare blev landet. Det fanns dock stora stenhögar som såg ut som lämningar från ilandsisen gör hemma. Helt otroliga.
Vi stannade hos en farbror och fick fika, det känns lite konstigt att de fixar fika till oss i sitt lilla skjul på landsbygden och sen inte är med och äter. Åt vi upp det de skulle ha ätit? Förmodligen så hade de blivit ännu mer besvikna om vi inte åt, än åt att vi ätit upp deras mat. Men det känns ändå lite konstigt.
Resan fortsatte och väl framme i Soroti, den större staden i närheten av byn vi är på väg till, så möter vi upp farbrodern vi bott hos och hans fru. De betalar för lunchen på stan. Och vi traskar runt och fixar och kollar lite saker inför Doreen's introduktion i maj.
Efter det åker några av oss mot byn och hemmet. Där får vi återigen mat av de som passar huset. Cece och hennes familj hade börjat bygga huset till deras mamma, men hon gick tyvärr bort i höstas. Så hon fick aldrig riktigt använda det och ännu är det inte klart.
Toaletten funkar inte ännu och det som erbjuds är dusch i balja och toalett i form av ett hål i marken. Men det är inget konstigt och man finner sig faktiskt i det. Vi är ju i Afrika.
Jag somnade som en stock.
Morgonen därpå blir det nyplockade mangos till frukost, från trädet som står 15 meter från huset, mitt på gården. Helt fantastiskt. Även om jag var betydligt sämre på att få av skalet och i mig frukten än Michael och Cece. Övning ger färdighet kan jag dock säga. Sen blev det riktigt frukost och en bror till anslöt. Efter att ha gjort oss iordning och mest suttit av tid enligt västerländsk mening så tar vi bilen till en kusins introduktion. Där möter vi resten av släkten och jag som nu tillhör famlijen inser att de tillhör VIP-gruppen. Det innebär att man får bra platser och mat först. Dock så blir det en ugandisk kulturkrock. Introduktionen skulle starta 12-13 ungefär. När vi kommer vi halv tre har inget hänt ännu, fortfarande fullt med förberedelser. De fortsätter avvakta och väntar på brudgummen. Det hinner blåsa upp ordentligt, hälften välter och det kommer regn. Så fort regnet försvunnit serverar de dock maten, utan att brudgummen ännu syns till.
Det visar sig att han tillhör en annan liten kulturell stam här nere och att de tydligen har sina introduktioner kl. 18 och sen hela natten. Vi sitter i alla fall kvar och se bröjan av introduktionen, men vid 22.30 när de suttit inne och hållit på med överlägggningen om brudpriset i en timme så tröttnar vi och åker hem. De var tydligen inte klara med allt fören runt ett, två på natten. Vi fick i alla fall en skön sömn, till skillnad från dem.
Morgon nr 2 i Amuria. De andra ska gå i kyrkan, och jag tänkte att ska man göra en riktigt ugandisk påsk så ska man nog följa med. Men iordningfixandet drar som vanligt ut på tiden, och när vi väl är klara så har de bestämt att det inte blir någon kyrka. Istället åker vi direkt till Cece's morföräldrar, om jag fattat det rätt. För att laga en massa mat och fira påsken. Efter maten, har de först ett möte om en farbror vars njurar slutat fungera. Dialys kostar ca 6 miljoner shilling för 5 veckor, vilket är ungefär 18 000kr. Hans enda hopp är att få ihop pengar och åka till Indien för att transplantera in en ny njure. Det kostar 75 miljoner. Pengar han inte har, därför går de igenom hans tillgångar och försöker se vad de kan sälja och få ihop genom donationer. Det känns så hemskt att han ska behöva sälja allt han har för att kunna leva. Och det kanske ändå inte funkar. Dessutom har han 5 barn, som inte kommer ha något kvar sen, inget lantställe att åka till. Tragiskt.
Efter det har de ett möte om Doreen's introduktion med byfolket. Oklart vad de bestämmer, allt sker på luganda, språket som jag fortfarande inte alls behärskar. Detta möte avslutas med grillning och när alla har åkte hem äter vi ytterligare kvällsmat med morföräldrarna.
Jag däckar som en sten när vi kommit hem.
Måndagen och hemresan.. Tja, vi stiger upp, kommer inte iväg. När vi väl är på vägen, ska vi inom en massa släktingar och hälsa på, jag är dock lite trött och sugen på att komma hem. Men allt tar sin tid här. Vi åker runt och det är faktiskt helt otroligt att få träffa alla dessa männsikor. Vi åker också runt och betalar lite saker till Doreen's introduktion. Jag lyckas också för första gången betala för något på hela helgen, totalt 25 shilling!! Yes 75 kr, fasen de bjuder på allt alltså, vilket inte känns helt rätt, då jag typ har mer pengar än dem.
Sen går färden via Mbale, där vi lämnar Sophia, Cece's syster och jag även får en titt på Mt Elgon, trots diset. Nja jag vet inte om jag vill bestiga det där berget, det är nog för högt för mig och jag just nu för lat. Här tänker jag att yes, bara några timmar kvar hem! Men ack så fel. För några mil från Jinja kommer vi ikapp en brors bil och det visar sig att bilen på något sätt är sönder, så vi får stå med dem och vänta på en mack och sedan får de åka med oss, då det blir klart att bilen inte kommer vara körduglig på flera timmar. Lämna av alla och sova lite, klockan tolv är vi hemma. Stendöda. Snabbt stryka allt och sedan sova några få timmar innan obstetrikveckan drar igång.
Men man ska inte klaga, jag har lärt mig att bara sitta på en stol och titta i flera timmar, knappt ens tänka. Bara finnas. Och det har varit en helt fantastisk upplevelse. Folk är så snälla och jag vet inte rikgtigt hur jag ska ge tillbaka allt det de ger mig. Underbara männsikor!!!
Puss puss
Till själva resan, vi åkte hemifrån på torsdagkvällen för att sova hos Cece's farbror i Nzambya och sedan bli upplockade där kl. 4.30 på fredagen för att bege oss mot Amuria. Vi kom iväg efter sedvanlig afrikansk kvart, det vill säga säkert en 45 min. Jag lyckades sova hela vägen till Jinja, där jag blev väckt och fick lite frukost. Sen åkte vi vidare, stannade lite här och där hos släkt för att ta med oss saker upp.
Ett helt fantastiskt landskap avtecknade sig under resan, tyvärr inga bilder på det då det skumpade för mycket och gick så fort att jag inte skulle fått några bilder. Men ju längre norrut vi kom, desto mindre kullar och ju flackare blev landet. Det fanns dock stora stenhögar som såg ut som lämningar från ilandsisen gör hemma. Helt otroliga.
Vi stannade hos en farbror och fick fika, det känns lite konstigt att de fixar fika till oss i sitt lilla skjul på landsbygden och sen inte är med och äter. Åt vi upp det de skulle ha ätit? Förmodligen så hade de blivit ännu mer besvikna om vi inte åt, än åt att vi ätit upp deras mat. Men det känns ändå lite konstigt.
Resan fortsatte och väl framme i Soroti, den större staden i närheten av byn vi är på väg till, så möter vi upp farbrodern vi bott hos och hans fru. De betalar för lunchen på stan. Och vi traskar runt och fixar och kollar lite saker inför Doreen's introduktion i maj.
Efter det åker några av oss mot byn och hemmet. Där får vi återigen mat av de som passar huset. Cece och hennes familj hade börjat bygga huset till deras mamma, men hon gick tyvärr bort i höstas. Så hon fick aldrig riktigt använda det och ännu är det inte klart.
Toaletten funkar inte ännu och det som erbjuds är dusch i balja och toalett i form av ett hål i marken. Men det är inget konstigt och man finner sig faktiskt i det. Vi är ju i Afrika.
Jag somnade som en stock.
Morgonen därpå blir det nyplockade mangos till frukost, från trädet som står 15 meter från huset, mitt på gården. Helt fantastiskt. Även om jag var betydligt sämre på att få av skalet och i mig frukten än Michael och Cece. Övning ger färdighet kan jag dock säga. Sen blev det riktigt frukost och en bror till anslöt. Efter att ha gjort oss iordning och mest suttit av tid enligt västerländsk mening så tar vi bilen till en kusins introduktion. Där möter vi resten av släkten och jag som nu tillhör famlijen inser att de tillhör VIP-gruppen. Det innebär att man får bra platser och mat först. Dock så blir det en ugandisk kulturkrock. Introduktionen skulle starta 12-13 ungefär. När vi kommer vi halv tre har inget hänt ännu, fortfarande fullt med förberedelser. De fortsätter avvakta och väntar på brudgummen. Det hinner blåsa upp ordentligt, hälften välter och det kommer regn. Så fort regnet försvunnit serverar de dock maten, utan att brudgummen ännu syns till.
Det visar sig att han tillhör en annan liten kulturell stam här nere och att de tydligen har sina introduktioner kl. 18 och sen hela natten. Vi sitter i alla fall kvar och se bröjan av introduktionen, men vid 22.30 när de suttit inne och hållit på med överlägggningen om brudpriset i en timme så tröttnar vi och åker hem. De var tydligen inte klara med allt fören runt ett, två på natten. Vi fick i alla fall en skön sömn, till skillnad från dem.
Morgon nr 2 i Amuria. De andra ska gå i kyrkan, och jag tänkte att ska man göra en riktigt ugandisk påsk så ska man nog följa med. Men iordningfixandet drar som vanligt ut på tiden, och när vi väl är klara så har de bestämt att det inte blir någon kyrka. Istället åker vi direkt till Cece's morföräldrar, om jag fattat det rätt. För att laga en massa mat och fira påsken. Efter maten, har de först ett möte om en farbror vars njurar slutat fungera. Dialys kostar ca 6 miljoner shilling för 5 veckor, vilket är ungefär 18 000kr. Hans enda hopp är att få ihop pengar och åka till Indien för att transplantera in en ny njure. Det kostar 75 miljoner. Pengar han inte har, därför går de igenom hans tillgångar och försöker se vad de kan sälja och få ihop genom donationer. Det känns så hemskt att han ska behöva sälja allt han har för att kunna leva. Och det kanske ändå inte funkar. Dessutom har han 5 barn, som inte kommer ha något kvar sen, inget lantställe att åka till. Tragiskt.
Efter det har de ett möte om Doreen's introduktion med byfolket. Oklart vad de bestämmer, allt sker på luganda, språket som jag fortfarande inte alls behärskar. Detta möte avslutas med grillning och när alla har åkte hem äter vi ytterligare kvällsmat med morföräldrarna.
Jag däckar som en sten när vi kommit hem.
Måndagen och hemresan.. Tja, vi stiger upp, kommer inte iväg. När vi väl är på vägen, ska vi inom en massa släktingar och hälsa på, jag är dock lite trött och sugen på att komma hem. Men allt tar sin tid här. Vi åker runt och det är faktiskt helt otroligt att få träffa alla dessa männsikor. Vi åker också runt och betalar lite saker till Doreen's introduktion. Jag lyckas också för första gången betala för något på hela helgen, totalt 25 shilling!! Yes 75 kr, fasen de bjuder på allt alltså, vilket inte känns helt rätt, då jag typ har mer pengar än dem.
Sen går färden via Mbale, där vi lämnar Sophia, Cece's syster och jag även får en titt på Mt Elgon, trots diset. Nja jag vet inte om jag vill bestiga det där berget, det är nog för högt för mig och jag just nu för lat. Här tänker jag att yes, bara några timmar kvar hem! Men ack så fel. För några mil från Jinja kommer vi ikapp en brors bil och det visar sig att bilen på något sätt är sönder, så vi får stå med dem och vänta på en mack och sedan får de åka med oss, då det blir klart att bilen inte kommer vara körduglig på flera timmar. Lämna av alla och sova lite, klockan tolv är vi hemma. Stendöda. Snabbt stryka allt och sedan sova några få timmar innan obstetrikveckan drar igång.
Men man ska inte klaga, jag har lärt mig att bara sitta på en stol och titta i flera timmar, knappt ens tänka. Bara finnas. Och det har varit en helt fantastisk upplevelse. Folk är så snälla och jag vet inte rikgtigt hur jag ska ge tillbaka allt det de ger mig. Underbara männsikor!!!
Puss puss
Kommentarer
Trackback
