Kejsarsnitt och läkarlinjens slut
Igår när vi kom hade vi först en föreläsning om malaria och meningit. Sen traskade vi gladeligen till förlossningen och tanken var att vi skulle vara på admitting room, alltså typ triage rummet, där alla patienter passerar och träffar en läkare.
När vi kom så skulle de först ha en rond, men vi fick erbjudande om att en av oss skulle följa med på snitten. Jag hakade genast på.
Väl där inne fick jag byta om, snygga gröna kläder i en storlek alldeles för stor. Första snittet skulle jag titta och andra assistera. Men plötsligt kommer de och säger att det finns två narkosteam så de kan köra på båda sidorna. Så internen fick köra ett bord och residenten ett. Vilket resulterade i att jag istället fick assa första snittet. Tur att jag sett tre snitt i Sverige på femton meters håll.
Jag lyckades bra i alla fall, trots att jag inte kan namnen på ett enda instrument utom saxen. Suck. Varmt som fan också, först deras op-kläder, sen ett tjockt förkläde i typ galon och ovanpå det den sterila tygrocken. Jag stod där så där lagom nervös när man inte vet vad som förväntas, inte fattar allt och är lite rädd att dimpa i backen, svetten rann längs ryggen, fan till och med på benen.
Sen fick jag titta på några snitt till. Vid lunch stack vi till Fairway och simmade. Känns som ett bra val, det var lite mycket för huvudet att bara bli inslängd så där på snitten.
Dagen avslutades med att jag och Cece, plus två av hennes jobbar kompisar gick på bio. Cece hade fått två gratisbiljetter av sitt jobb som pris för månadens anställd typ. Så vi tittade på någon film men Mark Wahlberg, som åker till Panama för att fixa falska cash och smuggla knark typ. Helt ok film.
Det roligast var att i en salong för typ 100 pers var vi kanske tio. Rena skämtet. Såg också att man kan gå två för priset av en på onsdagar, kanske något att försöka nyttja om det går några bra rullar.
Idag gick vi för första gången på gyn&obs morgonmöte. De pratade om avdelningarna lite som man gör i Sverige, platser, patienter, tomma sängar. Men tyärr som vanligt så gick det lite fort och lite tyst så det kunde varit ännu bättre om jag hört allt. Det mest absurda var dock alla glasburkar längst bak i rummet med konserverade foster, livmödrar, äggstockar och placentor. Samtidigt som det var lite äckligt var det lite fascinerande. De hade ju sparat sådan som var abnormalt. Ett foster som liksom låg i sin placenta. Två som satt ihop på magarna och såg ut lite som ett par i en omfamning. Jättekonstigt.
Sen gick vi till förlossningen och jag haffade internen från gårdagen och frågade vem som skulle vara på snitten, hon pekade på en annan tjej som jag också tror är intern och för henne gick det jättebra att jag hakade på även idag. Väl inne på op, så kom vi överens om att hon skulle assa på första och jag på andra. Så blev det, och den här gången infann sig bara det där trevliga lugnet när jag klev in på sal. Det är som att magen bara landar, pulsen blir stabil och lugn, allt fokus på patienten, ingreppet och instrumenten. Det finns en anledning till att jag trivdes på kirurgen och ortopeden i somras, det finns en anledning att jag ska tillbaka och att jag från och med juli ska spendera 9 månader på de två klinikerna. Och förmodligen lär jag väl hamna där när AT:n väl är slut om två år.
Det gick jättebra att assa, läkaren var toppentrevlig. Förklarade allt, alla lager, hur man gör snitten i de olika lagren, hur man suturerar ihop osv. Kändes väldigt skönt och stabilt. Jag var också på hugget med alla instrument efter att ha sett några snitt så visste jag ju lite vad nästa steg var och vilka instrument han behövde redan innan. Och jag fick skriva journalen, med hans hjälp visserligen, men en del satt från igår.
Efter det tittade på på två snitt till, varav ett var en rupturerad uterus. Stackars kvinna. När de fick ut ungen var den gråblå och död sedan länge. Hennes uterus var ett minne blott och de kunde endast lämna ett ovarie och cervix, så hon slipper klimakteriet ännu, allt annat var en enda röra av koagulerat blod och söndrig vävnad. Hoppas hon klarade sig, hon hade blött mycket och fick transfusion på op. Och för er som känner shit stackaren nu kan hon inte få barn, så tror jag att vi kan vara lugna, hon har åtta hemma. Och enligt journalen så var hon 22, men det stod även ett frågetecken. Det känns lite väl ungt och ha hunnit med 9 graviditeter på den tiden. Men det är ju möjligt. Men absurt.
Jag traskade på lunch efter det ingreppet. Trött i huvudet. Men återvände efter och blev på plockad av residenten från igår, "Kristina, har du ätit?", vilket jag ju hade. Så då meddelade hon att vi skulle leverara barn. Så jag fick assa henne på ett snitt, hon verkade mycket nöjd över min nu ännu bättre förmåga att förutspå operationens gång. Kändes väldigt bra. hon sydde ihop lika snyggt som igår. Gillar henne skarpt, hon känns lite som en modern västerländsk kirurg.
Vår patient hade misstänkt placenta previa, men när vi beredda på blodbad eftersom vi skulle skära rakt igenom placentan, så visade det sig att det bara rörde sig om en liten blödning mellan placentan och uterus.
Därefter kollade jag två snitt till. Och nu känns det faktiskt som att om jag skulle hamna i en paniksituation och verkligen behöva snitta någon så skulle jag faktiskt kunna göra det. Även om jag hoppas att jag slipper, så tror jag att jag skulle reda ut det med en hel del svett rinnande längs med kroppen.
Den ugandiska studenten som assade på sista snittet jag såg, blev tillfrågad om att han gjort det innan och svarade ja. Han var osteril efter 30 sekunder. Ingen här bryr sig riktigt dock. Sen kunde han inte sätta fast ett skalpellblad på handtaget, utan att jag fick tydligt förklara och ändå tog det tid innan han fattade. Han viftade rutn med instrumenten och hade verkligen ingen koll på vad hon behövde eller ville ha. Eller hur han skulle lämna över instrumenten. Suck. Fel suturer och ja allt möjligt. Hon verkade faktiskt lite sur i slutändan och när hon bad om nya suturtrådar var det jag som hämtade för de andra två ugandiska studenterna stod som förlamade. Suck. Han kanske har assat när de suturerat ett sår på akuten, men mycket mer kan det fasen inte vara. Det där vara inte bara nervositet. Men visst han måste ju lära sig, men då skulle han väl kunna erkänt att det var hans första, inget att skämmas över.
Fast de frågar inte ens om de får assa, de bara skrubbar in och står sen där redo och ingen säger nej, om det inte redan finns två riktiga doktorer eller om det är ett svårt fall.
Aja, jag ska vara snäll mot dem, jag kanske gjorde likadant på min första op, även om jag tvivlar. Nog om det.
Efter skolan åkte vi och tog mått för min gomes som jag ska ha på Doreen's introduction. Vi ska ju ha samma fyra av oss då vi ska vara någon form av värdar. Spännande. Vet dock inte vilken färg eller tyg, det blir spännande. Hoppas att det är något som passar blekfisar. :)
Imon ska jag åka till Fairway och försöka simma ett antal längder på morgonen, behöver verkligen träna lite, sen får det bli lite sol innan vi ska träffa en faster/moster på stan för att köpa tyg till min egen gomes som jag ska ha med mig hem och kanske även kolla tyg till min examensklänning. Hon ska tydligen veta bra ställen att shoppa på och vad tygerna faktiskt ska kosta.
Mina damer och herrar jag glömde nästan - NU HAR JAG BARA 5 VECKOR KVAR AV LÄKARUTBILDNINGEN!! 25 KLINIKDAGAR!! ABSURT!
Mängder med pussar.
När vi kom så skulle de först ha en rond, men vi fick erbjudande om att en av oss skulle följa med på snitten. Jag hakade genast på.
Väl där inne fick jag byta om, snygga gröna kläder i en storlek alldeles för stor. Första snittet skulle jag titta och andra assistera. Men plötsligt kommer de och säger att det finns två narkosteam så de kan köra på båda sidorna. Så internen fick köra ett bord och residenten ett. Vilket resulterade i att jag istället fick assa första snittet. Tur att jag sett tre snitt i Sverige på femton meters håll.
Jag lyckades bra i alla fall, trots att jag inte kan namnen på ett enda instrument utom saxen. Suck. Varmt som fan också, först deras op-kläder, sen ett tjockt förkläde i typ galon och ovanpå det den sterila tygrocken. Jag stod där så där lagom nervös när man inte vet vad som förväntas, inte fattar allt och är lite rädd att dimpa i backen, svetten rann längs ryggen, fan till och med på benen.
Sen fick jag titta på några snitt till. Vid lunch stack vi till Fairway och simmade. Känns som ett bra val, det var lite mycket för huvudet att bara bli inslängd så där på snitten.
Dagen avslutades med att jag och Cece, plus två av hennes jobbar kompisar gick på bio. Cece hade fått två gratisbiljetter av sitt jobb som pris för månadens anställd typ. Så vi tittade på någon film men Mark Wahlberg, som åker till Panama för att fixa falska cash och smuggla knark typ. Helt ok film.
Det roligast var att i en salong för typ 100 pers var vi kanske tio. Rena skämtet. Såg också att man kan gå två för priset av en på onsdagar, kanske något att försöka nyttja om det går några bra rullar.
Idag gick vi för första gången på gyn&obs morgonmöte. De pratade om avdelningarna lite som man gör i Sverige, platser, patienter, tomma sängar. Men tyärr som vanligt så gick det lite fort och lite tyst så det kunde varit ännu bättre om jag hört allt. Det mest absurda var dock alla glasburkar längst bak i rummet med konserverade foster, livmödrar, äggstockar och placentor. Samtidigt som det var lite äckligt var det lite fascinerande. De hade ju sparat sådan som var abnormalt. Ett foster som liksom låg i sin placenta. Två som satt ihop på magarna och såg ut lite som ett par i en omfamning. Jättekonstigt.
Sen gick vi till förlossningen och jag haffade internen från gårdagen och frågade vem som skulle vara på snitten, hon pekade på en annan tjej som jag också tror är intern och för henne gick det jättebra att jag hakade på även idag. Väl inne på op, så kom vi överens om att hon skulle assa på första och jag på andra. Så blev det, och den här gången infann sig bara det där trevliga lugnet när jag klev in på sal. Det är som att magen bara landar, pulsen blir stabil och lugn, allt fokus på patienten, ingreppet och instrumenten. Det finns en anledning till att jag trivdes på kirurgen och ortopeden i somras, det finns en anledning att jag ska tillbaka och att jag från och med juli ska spendera 9 månader på de två klinikerna. Och förmodligen lär jag väl hamna där när AT:n väl är slut om två år.
Det gick jättebra att assa, läkaren var toppentrevlig. Förklarade allt, alla lager, hur man gör snitten i de olika lagren, hur man suturerar ihop osv. Kändes väldigt skönt och stabilt. Jag var också på hugget med alla instrument efter att ha sett några snitt så visste jag ju lite vad nästa steg var och vilka instrument han behövde redan innan. Och jag fick skriva journalen, med hans hjälp visserligen, men en del satt från igår.
Efter det tittade på på två snitt till, varav ett var en rupturerad uterus. Stackars kvinna. När de fick ut ungen var den gråblå och död sedan länge. Hennes uterus var ett minne blott och de kunde endast lämna ett ovarie och cervix, så hon slipper klimakteriet ännu, allt annat var en enda röra av koagulerat blod och söndrig vävnad. Hoppas hon klarade sig, hon hade blött mycket och fick transfusion på op. Och för er som känner shit stackaren nu kan hon inte få barn, så tror jag att vi kan vara lugna, hon har åtta hemma. Och enligt journalen så var hon 22, men det stod även ett frågetecken. Det känns lite väl ungt och ha hunnit med 9 graviditeter på den tiden. Men det är ju möjligt. Men absurt.
Jag traskade på lunch efter det ingreppet. Trött i huvudet. Men återvände efter och blev på plockad av residenten från igår, "Kristina, har du ätit?", vilket jag ju hade. Så då meddelade hon att vi skulle leverara barn. Så jag fick assa henne på ett snitt, hon verkade mycket nöjd över min nu ännu bättre förmåga att förutspå operationens gång. Kändes väldigt bra. hon sydde ihop lika snyggt som igår. Gillar henne skarpt, hon känns lite som en modern västerländsk kirurg.
Vår patient hade misstänkt placenta previa, men när vi beredda på blodbad eftersom vi skulle skära rakt igenom placentan, så visade det sig att det bara rörde sig om en liten blödning mellan placentan och uterus.
Därefter kollade jag två snitt till. Och nu känns det faktiskt som att om jag skulle hamna i en paniksituation och verkligen behöva snitta någon så skulle jag faktiskt kunna göra det. Även om jag hoppas att jag slipper, så tror jag att jag skulle reda ut det med en hel del svett rinnande längs med kroppen.
Den ugandiska studenten som assade på sista snittet jag såg, blev tillfrågad om att han gjort det innan och svarade ja. Han var osteril efter 30 sekunder. Ingen här bryr sig riktigt dock. Sen kunde han inte sätta fast ett skalpellblad på handtaget, utan att jag fick tydligt förklara och ändå tog det tid innan han fattade. Han viftade rutn med instrumenten och hade verkligen ingen koll på vad hon behövde eller ville ha. Eller hur han skulle lämna över instrumenten. Suck. Fel suturer och ja allt möjligt. Hon verkade faktiskt lite sur i slutändan och när hon bad om nya suturtrådar var det jag som hämtade för de andra två ugandiska studenterna stod som förlamade. Suck. Han kanske har assat när de suturerat ett sår på akuten, men mycket mer kan det fasen inte vara. Det där vara inte bara nervositet. Men visst han måste ju lära sig, men då skulle han väl kunna erkänt att det var hans första, inget att skämmas över.
Fast de frågar inte ens om de får assa, de bara skrubbar in och står sen där redo och ingen säger nej, om det inte redan finns två riktiga doktorer eller om det är ett svårt fall.
Aja, jag ska vara snäll mot dem, jag kanske gjorde likadant på min första op, även om jag tvivlar. Nog om det.
Efter skolan åkte vi och tog mått för min gomes som jag ska ha på Doreen's introduction. Vi ska ju ha samma fyra av oss då vi ska vara någon form av värdar. Spännande. Vet dock inte vilken färg eller tyg, det blir spännande. Hoppas att det är något som passar blekfisar. :)
Imon ska jag åka till Fairway och försöka simma ett antal längder på morgonen, behöver verkligen träna lite, sen får det bli lite sol innan vi ska träffa en faster/moster på stan för att köpa tyg till min egen gomes som jag ska ha med mig hem och kanske även kolla tyg till min examensklänning. Hon ska tydligen veta bra ställen att shoppa på och vad tygerna faktiskt ska kosta.
Mina damer och herrar jag glömde nästan - NU HAR JAG BARA 5 VECKOR KVAR AV LÄKARUTBILDNINGEN!! 25 KLINIKDAGAR!! ABSURT!
Mängder med pussar.
Kommentarer
Trackback
