Absurdum
Tja, började denna veckan på op på obstetriken. Det är ju där inne som jag trivs. Faktiskt. Tog med mig en av de amerikanska studenterna. Först kollade vi på ett snitt, som man kan säga gick riktigt åt helvete. Kvinnan hade vad man trodde var abratio placenta, alltså blödning mellan placnetan och livmodern.
När läakren öppnade så gick allt först bra, en del blod, en massa koagler och en död bebis. Mindre kul. Sen skulle de börja suturera ihop allt. Han stod och viftade runt med nålen och alla instrumenten, så pass att den amerikanska studneten viskade till mig att hon inte visste om hon ville assistera, inte med honom i alla fall. Det tog tid att få ihop allt, för det ville inte sluta blöda. Sen när allt vart klart och han bara skulle kolla så att det inte fanns en massa blod vaginalt och i kanalen, så forsar det ut klarrött nytt blod. Toppen. Han står där en stund och det kommer bara mer och mer blod, så han inser tabben. Han har inte lappat ihop henne ordentligt. Så han får klippa upp varenda sutur, anestesiläkarna trycker ihop blodpåsarna som hon redan börjat få, för att skynda på flödet in av blod i och med det hastiga flödet ut. Läkaren står och drar i alla vävnader och verkar inte fatta varken hur de ska sitta ihop eller hur han ska få stopp på blödningen. Jippi. Så de får be en av de duktiga gamla kirurgerna komma. Han traksar in meddelar att blåsan är sönde roch att det finns ytterligare ett hål, lite oklart var. Detta pga att den första läkaren snittat livmodern för långt ner. Dåligt. Den vana kirurgen syr ihop allt och efter omständigheterna mår kvinnan rätt bra, bortsett från att hon är trött.
Därefter assisterar jag ett snitt med en annan läkare, riktigt trevlig kvinna från Somalia ursprungligen. När vi kommer in till livmodern hittar vi en massa fibros och ser hur vävnaderna liksom vuxit ihop med varandra efter tidigare snitt. Så vi rådfrågade den duktiga doktorn som meddelar att här ska det göras ett klassiskt snitt. Jaha tänker ni, vad är det. Ja det visste inte jag heller, men nu kan jag göra ett sådant också. Dock är det tydligen inget att föredra. Det innebar i det här fallet att man gjorde ett litet snitt horisontellt i nedre segementet av livmodern och därefter ett långt snitt i mittlinjen vertikalt. Ut kom en liten glad bebis och vi suturerade ihop. I och med det klassiska snittet så måste man också sterilisera kvinnan för att chansen att livmodern rupturerar vid nästa graviditet är tydligen jättestor när man gjort ett sådant snitt. vi hittade dock bara tuban på ena sidan, ops.
Sen assade den amerkanska studenten två snitt efter lunch, jag tittade på och hann även kicka på första läkarens andra snitt, även det ett mindre blodbad, men ett kärl som stor och sprutade.
Tog en tur via Ntinda, shoppade loss och fyllde på mobilen med 20.000shilling, dvs 60kr. Min telefonräkning har nog aldrig varit så minimal.
Idag började vi på morgonmötet. Som vanligt segt. Men innan det tog slut så var det ett team från USA med anestesiläakre som var där för att försöka dra igång något projekt för att få ner mödradödligheten. Toppen bra. De pratade om att allt inte behöver kosta pengar, små saker i organisationen som man kan ändra på. Precis vad jag känt hela tiden. Jag kanske skulle bonda med de där läkarna och jobba lite för dem, extraknäck. Det var i alla fall väldigt intressant och Afrika visade på sitt absurdum när vi sen kom till förlossningen, får syn på en av de amerikanske studenterna som står med en mamma, vars bebis sticker ut, ja det vill säga benen och halva magen, resten sitter fast. Fem meter bort står sex läkare och ingen bryr sig. Ja man kan ju undra varför Uganda har hög mödrdödlighet, jag kan inte förstå det eller?
Det gjorde mig pissförbannad att de precis suttit på ett möte om allt det där och sen bara traskade raka vägen in i sin vanliga jävla vardag. Patienter här får ingen respekt och inte fan har de alltid något värde heller för den delen. Läkare och sköterskor skriker åt havande kvinnor med värkar, kryst inte nu, slår typ till dem och frågar kvinnor som inte är tillräckligt öppna vad de gör där och är du så öppen att barnet nästan trillar ut så undrar de argt varför du inte kom tidigare. Kanske för att de inte hade råd att köpa en bil och åka till sjukhuset!! Kanske för att de var tvugna at först gå en bit, sen trängas i en taxi, fastna i trafiken för att slutligen asa sig upp för backen som sjukhuset ligger på! Ont har de också som fan och en del av dem har inte ens en önskan om att vara gravida men abort är inte lagligt!!
Aja, nu har jag surat och grinat över det lite. Åter till barnet och mamman. Jag frågade slutligen en läkare, som tittade lite ditåt. En kanadensisk läkare på besök förklarade att hon måste få oxytocindropp och komma igång med värkar igen, barnet kommer ut av sig själv. Tjohej hon har ju redan fått allt det där svarar jag. Då tittar de lite på mig. Efter halva ronden händer äntligen något. Nu har nog ungen suttit där i 1,5 timme och är ju verkligen jättedöd, men det är inte mamman. Den kanadensiska läkaren och en intern går bort för att hjälpa till. Senare kommer ytterligare en barnmorska eller läkare och hjälpet till. Jag får senare berättat för mig att man efter att ha slitit och dragit, mamman frågat om hon kommer dö och barnet fortfarande sitter fast, har beslutat sig för att luxera båda axlarna på barnet, armarna kommer ut, men huvudet sitter fast. Barnet har hydrocephalus, alltså så mycket vätska i huvudet att det är gigantiskt. Då skär man hål i nacken och petar hål på skallen för att få ut vätska, äntligen kommer hela barnet ut. Absurdum maximum.
Jag är tacksam att jag lämnade avdelningen innan dess, det räckte att stå bredvid och se barnet sitta fast, ronda patienten jämte och känna doften av dött halvt ruttet barn.
Jag traskade istället ut till intaget och fick lite undervisning i att klämma gravida magar och tala om hur barnet ligger, inte jättelätt men nu är jag lite bättre. Fick även bra undervisning i att gör vaginala undersökningar, även om jag fortfarande inte har någon koll på exakt vad jag känner och det fortfarande känns som jag gissar hur pass öppen kvinnan är. Bara om jag känner huvudet är jag säker, förlossning på g!
Det kom in en kvinna där som ville krysta, läkaren förklarade surt att hon inte skull vara där, men hon var inte inskriven och hade inte ens någon journal. Barnmorskan for fram och tillbaka och plötsligt ploppar huvudet ut. Ett litet barn kommer till världen på intagningsrummet. Ingen gör någon större notis om det. Jag undrar hur man kan bli arg på en havande mamma, vars barn verkligen är på väg ut.
När läkaren går på sen lunch tar en mycket otrevlig läkare över varför jag väljer att avvika tjugo i fyra. Det finns gränser för vad man står ut med och vad man tänker ta. Det går nämligen inte alltid diskutera med folk här och han tillhör någon den kategorin.
På kontoret så frågade jag Susan hur vi kan lösa det här med att Kiwi vill kolla in sjukan. Det löser vi utan problem, så frukten ska få se Afrika på riktigt. Idag, en toppen-Susan. Imon. Vem vet.
Nu gick strömmen igen efter att ha varit tillbaka en liten stund. Suck. Det blir så förbannat mörkt och jag måste ladda mobilen. Likaså håller inte min dator utan sladden i, i alla fall inte särskilt länge. Typiskt dåligt.
Puss puss
När läakren öppnade så gick allt först bra, en del blod, en massa koagler och en död bebis. Mindre kul. Sen skulle de börja suturera ihop allt. Han stod och viftade runt med nålen och alla instrumenten, så pass att den amerikanska studneten viskade till mig att hon inte visste om hon ville assistera, inte med honom i alla fall. Det tog tid att få ihop allt, för det ville inte sluta blöda. Sen när allt vart klart och han bara skulle kolla så att det inte fanns en massa blod vaginalt och i kanalen, så forsar det ut klarrött nytt blod. Toppen. Han står där en stund och det kommer bara mer och mer blod, så han inser tabben. Han har inte lappat ihop henne ordentligt. Så han får klippa upp varenda sutur, anestesiläkarna trycker ihop blodpåsarna som hon redan börjat få, för att skynda på flödet in av blod i och med det hastiga flödet ut. Läkaren står och drar i alla vävnader och verkar inte fatta varken hur de ska sitta ihop eller hur han ska få stopp på blödningen. Jippi. Så de får be en av de duktiga gamla kirurgerna komma. Han traksar in meddelar att blåsan är sönde roch att det finns ytterligare ett hål, lite oklart var. Detta pga att den första läkaren snittat livmodern för långt ner. Dåligt. Den vana kirurgen syr ihop allt och efter omständigheterna mår kvinnan rätt bra, bortsett från att hon är trött.
Därefter assisterar jag ett snitt med en annan läkare, riktigt trevlig kvinna från Somalia ursprungligen. När vi kommer in till livmodern hittar vi en massa fibros och ser hur vävnaderna liksom vuxit ihop med varandra efter tidigare snitt. Så vi rådfrågade den duktiga doktorn som meddelar att här ska det göras ett klassiskt snitt. Jaha tänker ni, vad är det. Ja det visste inte jag heller, men nu kan jag göra ett sådant också. Dock är det tydligen inget att föredra. Det innebar i det här fallet att man gjorde ett litet snitt horisontellt i nedre segementet av livmodern och därefter ett långt snitt i mittlinjen vertikalt. Ut kom en liten glad bebis och vi suturerade ihop. I och med det klassiska snittet så måste man också sterilisera kvinnan för att chansen att livmodern rupturerar vid nästa graviditet är tydligen jättestor när man gjort ett sådant snitt. vi hittade dock bara tuban på ena sidan, ops.
Sen assade den amerkanska studenten två snitt efter lunch, jag tittade på och hann även kicka på första läkarens andra snitt, även det ett mindre blodbad, men ett kärl som stor och sprutade.
Tog en tur via Ntinda, shoppade loss och fyllde på mobilen med 20.000shilling, dvs 60kr. Min telefonräkning har nog aldrig varit så minimal.
Idag började vi på morgonmötet. Som vanligt segt. Men innan det tog slut så var det ett team från USA med anestesiläakre som var där för att försöka dra igång något projekt för att få ner mödradödligheten. Toppen bra. De pratade om att allt inte behöver kosta pengar, små saker i organisationen som man kan ändra på. Precis vad jag känt hela tiden. Jag kanske skulle bonda med de där läkarna och jobba lite för dem, extraknäck. Det var i alla fall väldigt intressant och Afrika visade på sitt absurdum när vi sen kom till förlossningen, får syn på en av de amerikanske studenterna som står med en mamma, vars bebis sticker ut, ja det vill säga benen och halva magen, resten sitter fast. Fem meter bort står sex läkare och ingen bryr sig. Ja man kan ju undra varför Uganda har hög mödrdödlighet, jag kan inte förstå det eller?
Det gjorde mig pissförbannad att de precis suttit på ett möte om allt det där och sen bara traskade raka vägen in i sin vanliga jävla vardag. Patienter här får ingen respekt och inte fan har de alltid något värde heller för den delen. Läkare och sköterskor skriker åt havande kvinnor med värkar, kryst inte nu, slår typ till dem och frågar kvinnor som inte är tillräckligt öppna vad de gör där och är du så öppen att barnet nästan trillar ut så undrar de argt varför du inte kom tidigare. Kanske för att de inte hade råd att köpa en bil och åka till sjukhuset!! Kanske för att de var tvugna at först gå en bit, sen trängas i en taxi, fastna i trafiken för att slutligen asa sig upp för backen som sjukhuset ligger på! Ont har de också som fan och en del av dem har inte ens en önskan om att vara gravida men abort är inte lagligt!!
Aja, nu har jag surat och grinat över det lite. Åter till barnet och mamman. Jag frågade slutligen en läkare, som tittade lite ditåt. En kanadensisk läkare på besök förklarade att hon måste få oxytocindropp och komma igång med värkar igen, barnet kommer ut av sig själv. Tjohej hon har ju redan fått allt det där svarar jag. Då tittar de lite på mig. Efter halva ronden händer äntligen något. Nu har nog ungen suttit där i 1,5 timme och är ju verkligen jättedöd, men det är inte mamman. Den kanadensiska läkaren och en intern går bort för att hjälpa till. Senare kommer ytterligare en barnmorska eller läkare och hjälpet till. Jag får senare berättat för mig att man efter att ha slitit och dragit, mamman frågat om hon kommer dö och barnet fortfarande sitter fast, har beslutat sig för att luxera båda axlarna på barnet, armarna kommer ut, men huvudet sitter fast. Barnet har hydrocephalus, alltså så mycket vätska i huvudet att det är gigantiskt. Då skär man hål i nacken och petar hål på skallen för att få ut vätska, äntligen kommer hela barnet ut. Absurdum maximum.
Jag är tacksam att jag lämnade avdelningen innan dess, det räckte att stå bredvid och se barnet sitta fast, ronda patienten jämte och känna doften av dött halvt ruttet barn.
Jag traskade istället ut till intaget och fick lite undervisning i att klämma gravida magar och tala om hur barnet ligger, inte jättelätt men nu är jag lite bättre. Fick även bra undervisning i att gör vaginala undersökningar, även om jag fortfarande inte har någon koll på exakt vad jag känner och det fortfarande känns som jag gissar hur pass öppen kvinnan är. Bara om jag känner huvudet är jag säker, förlossning på g!
Det kom in en kvinna där som ville krysta, läkaren förklarade surt att hon inte skull vara där, men hon var inte inskriven och hade inte ens någon journal. Barnmorskan for fram och tillbaka och plötsligt ploppar huvudet ut. Ett litet barn kommer till världen på intagningsrummet. Ingen gör någon större notis om det. Jag undrar hur man kan bli arg på en havande mamma, vars barn verkligen är på väg ut.
När läkaren går på sen lunch tar en mycket otrevlig läkare över varför jag väljer att avvika tjugo i fyra. Det finns gränser för vad man står ut med och vad man tänker ta. Det går nämligen inte alltid diskutera med folk här och han tillhör någon den kategorin.
På kontoret så frågade jag Susan hur vi kan lösa det här med att Kiwi vill kolla in sjukan. Det löser vi utan problem, så frukten ska få se Afrika på riktigt. Idag, en toppen-Susan. Imon. Vem vet.
Nu gick strömmen igen efter att ha varit tillbaka en liten stund. Suck. Det blir så förbannat mörkt och jag måste ladda mobilen. Likaså håller inte min dator utan sladden i, i alla fall inte särskilt länge. Typiskt dåligt.
Puss puss
Kommentarer
Trackback
