uganda

En mindra katastrof kan vi väl säga. Gårdagen var ingen hitt, inga barn på akuten!? Förutom någon som hostade lite, men ingen som behövde få en nål eller bli inlagd. Vi var på en alldeles förlång rond och höll på att dö ståendes kändes det som.
Vi pratade i timmar om ett barn, men de kom aldrig fram till något och jag tvivlar på att det tar några av de tester som nämndes att man kunde göra. Suck. När vi skulle gå tittade chefen sig omkring inne på intensiven och inser att ett av de barn som vi träffat i måndags låg där och hade åter gått in i chock. Utan att någon märkt det! Hallå Afrika!! Vad fan händer, vem tar kontroller? Två sköterskor på fyra patienter och ändå är det ingen som märker att en håller på att dö.
Den fick i alla fall vätska och behandling, men om den klarade sig till idag vet jag inte. Hemskt. Ibland är folk så ineffektiva här.

Idag började dagen bättre, massor med patienter och läkare. Vi smet med en kanadensisk läkare då hon gick direkt till akutrummet och inte följde med på ronden. Det var toppen, hon är jättetrevlig och visar och berättar.
Sen kom de andra läkarna, men de stannade bara till 11. Innan de skulle på ett möte i 2 timmar, ALLA LÄKARNA!! innan dess hann vi visserligne prata igenom en patient med leverencephalopati och orsaker till det, bakgrund och fysiologi. Väldigt bra, jag gillar när de gör så. Det väcker en tanke och jag vill lära mig, dock är jag ibland för trött när jag kommer hem för att öppna någon bok.
Så mitt på dagen försvann alla läkarna, de lämnade en internship doktor på öppenakuten, den som tar emot hostor och snorkråkor.
Kvar på akutrummet?? Ingen. Om det inte varit för den kanadensiska doktorn och vi två studenter. SJUKT! Det strömmade in patienter. Den ena värre än den andra. Feber, kramper, chock.. Jisses alltså.
Ett barn som legat där någon dag, och som var någon dag gammalt, hade igår fått diagnosen NEC - nekrotiserande entercolit, och man hade gett exkat rätt behandlig enligt böckerna! Toppen tänkte vi, sen tog vi en titt på bebisens röntgenplåt, eh.. Den visade snarare en tarmobstruktion! En titt på bebisen gjorde att vi insåg att buken var uppsvälld och här och där lätt grönblå. Inte bra!!
Den kanadensiska doktorn lyckades få till att man skulle ta barnet till kirurgerna, vilket skulle ha gjorts igår, varför inte ta det säkra före det osäkra när man inte var hundra på att det var NEC. Dock fanns det ingen kirurg när de kom dit, barnet var för dåligt och när det kom tillbaka fick de påbörja HLR, men det var försent.

Detta följdes av att vi skrev lite journaler och pysslade med lite näsblödningar, misstänkta pneumonier och sickel cell kris = barnet får absurt ont i skelettet. Jättekonstigt.
Sen plötsligt vänder vi oss om och då har det kommit in ett två dagar gammalt barn, med sin moster, som är lika gult som man målar solen när man går på dagis. Och lika livlöst som en hackad morot. Jag och Cissi drog igång HLR för andra gången den dagen, kanadensiskan gav adrenalin, men även denna gång förgäves. Barnet hade nog varit dött ett tag. Suck. Så himla hemskt. Så klockan 13.20 idag dödförklarade jag för första gången någon, ett 2 dagar gammalt barn.

Nu tar batteriet slut. Vi avslutade dagen med att gå till Fairway och sola och bada, det tyckte vi att vi var värda. På att igen imon!! Kanske kommer det mer uppdatering senare ikväll, om strömmen kommer tillbaka så jag kan ladda datorn.

Puss på er i Sverige!!