Så himla smart!
Jaha, då har man blivit av med den lilla samsungmobilen. Inte någon dyrgrip direkt, men ändå surt. Högst oklart om jag tappat den och den fallit genom golvet i taxin, som hade stora hål, eller om killen bredvid mig lyckades få den med sig. Saksamma, det spelar ingen roll nu, den är borta. Så ni som hade det ugandiska numret, ni får ett nytt inom kort.
Så inte världens smartaste idé att ha mobilen i fickan, men jag satt typ och höll på fickan hela tiden. Suck. Men jag får skaffa ett nytt mtn-kort, har ett orange-kort tillfälligt, men det kan inte skicka sms till telenor, och det är ju det som lilla mamma har och jag vill faktiskt kunna medla mig med henne. Ska se om man kan investera i någon lite crap:ig mobil här också. Är inte jättepep på att gå runt med min stora HTC. Snor de en samsung från tidigt 90-tal, så lär de ju vilja ha en HTC som är snart två år. Men men.
Denna veckan är vi på infektion, som jag sett fram emot detta och som jag blivit besviken. Att alla skulle ha HIV var ju väntat, men att folk skulle vara otrevliga och att det skulle vara omöjligt att få göra saker var inte väntat. Typiskt. Första dagen en smärre katastrof, hörde inget på jätteronden, ingen förklarade och folk praktiskt taget sket i oss. När vi sen haffade en intern var hon otrevlig, men vi skulle i alla fall få ta ett blodprov, första patienten hon gav oss var en HIVsjuk hallucinerande man som låg och viftade. Vi ville inte gärna chansa på honom, hon lovade dock att han skulle ligga stilla om man sa till honom. Bullshit svarade vi. Så vi fick en annan, precis när vi skulle förbereda oss kom en ugandisk student och sa att hon misslyckats med att sticka sin patient varpå internen gav henne vår patient. Vi bara hallå, vi skulle ju göra det där. Hon tittade på oss och bara jaha, ville ni verkligen sticka en patient. Vi sa inget utan avböjde att få stå och titta på när de stack de två patienterna och gick på lunch. Inne i huvudet ekade svaret "Nej vi vill jättegärna stå här och skriva patienternas namn på provrören och bara stirra". Eller inte.
På eftermiddagen fanns det inga läkare på avdelningen, vi väntade i 40 min, sen drog vi.
Idag så har det varit bättre. Allra bäst när de ugandiska studenterna försvinner och vi blir själva med en annan intern är den från igår och dessutom en resident från Yale och likaså en student därifrån. Residenten var jättetrevlig och förklarade bra när han fattade att vi snart är klara med utbildningen. Men så fort de ugandiska studneterna kommer blir det en annan, lägre, nivå och de pratar så man inte hör.
Sen verkar det som att det kommer blir rätt omöjligt att få komma åt och ta prover. Internerna stannar över på lunchen, vilket inte vi klarar för vi tror att vi ska dö, så när vi kommer efter lunch är det ingen där. Plus att det inte finns någon organisation på stället, så man vet inte vilka man ska ta prover på, vilka prover man ska ta och om de tagits redan. Suck. Men kanske är det lika bra att vi inte tar prover. Alla har långtgången HIV, och lär ha CD4-nivåer som inte existerar och virusnivåer så pass att det räcker med att titta på blodet för att smittas.
Man blir faktiskt lite orolig, även om man är försiktig.
Vi fick också se en psykkonsult komma till avdelningen idag!! Hejja, något som är som i Sverige. Det kändes lite häftigt och coolt, rätt organiserat faktiskt.
Imon ska vi ha något labratorielektion. Oklart. På torsdag verkar det som vi ska på utflykt till något annat medicinskt center, har inte riktigt fattat var eller hur. Kan bli spännande. Synd att missa infektion bara, men det har ju inte varit någon höjdare än. Tror dessutom att jag måste tivnga mig själv att läsa kapitlet om HIV i min bok. Så jag har lite kött på benen.
Nu ska jag laga mat. Och jag kan som sista sak upplysa er om att det har hänt! Jag har bränt mig, baksidan på benen och framsidan på mitt ena smalben påminner om ett stoppljus och hade jag tagit av mig byxorna mitt i trafiken hade nog även alla galna taxichaufförer här nere stannat av den bländande röda synen. Men det är på väg att lägga sig och jag har inte ont, hoppas på att inte fjälla allt för mycket utan att få behålla lite färg. Men det är ju flera veckor kvar att sola. 3/4 av tiden på utbytet är faktiskt kvar. Absurt att jag redan varit här 1/4 av tiden. Svårt att fatta.
Puss puss
Så inte världens smartaste idé att ha mobilen i fickan, men jag satt typ och höll på fickan hela tiden. Suck. Men jag får skaffa ett nytt mtn-kort, har ett orange-kort tillfälligt, men det kan inte skicka sms till telenor, och det är ju det som lilla mamma har och jag vill faktiskt kunna medla mig med henne. Ska se om man kan investera i någon lite crap:ig mobil här också. Är inte jättepep på att gå runt med min stora HTC. Snor de en samsung från tidigt 90-tal, så lär de ju vilja ha en HTC som är snart två år. Men men.
Denna veckan är vi på infektion, som jag sett fram emot detta och som jag blivit besviken. Att alla skulle ha HIV var ju väntat, men att folk skulle vara otrevliga och att det skulle vara omöjligt att få göra saker var inte väntat. Typiskt. Första dagen en smärre katastrof, hörde inget på jätteronden, ingen förklarade och folk praktiskt taget sket i oss. När vi sen haffade en intern var hon otrevlig, men vi skulle i alla fall få ta ett blodprov, första patienten hon gav oss var en HIVsjuk hallucinerande man som låg och viftade. Vi ville inte gärna chansa på honom, hon lovade dock att han skulle ligga stilla om man sa till honom. Bullshit svarade vi. Så vi fick en annan, precis när vi skulle förbereda oss kom en ugandisk student och sa att hon misslyckats med att sticka sin patient varpå internen gav henne vår patient. Vi bara hallå, vi skulle ju göra det där. Hon tittade på oss och bara jaha, ville ni verkligen sticka en patient. Vi sa inget utan avböjde att få stå och titta på när de stack de två patienterna och gick på lunch. Inne i huvudet ekade svaret "Nej vi vill jättegärna stå här och skriva patienternas namn på provrören och bara stirra". Eller inte.
På eftermiddagen fanns det inga läkare på avdelningen, vi väntade i 40 min, sen drog vi.
Idag så har det varit bättre. Allra bäst när de ugandiska studenterna försvinner och vi blir själva med en annan intern är den från igår och dessutom en resident från Yale och likaså en student därifrån. Residenten var jättetrevlig och förklarade bra när han fattade att vi snart är klara med utbildningen. Men så fort de ugandiska studneterna kommer blir det en annan, lägre, nivå och de pratar så man inte hör.
Sen verkar det som att det kommer blir rätt omöjligt att få komma åt och ta prover. Internerna stannar över på lunchen, vilket inte vi klarar för vi tror att vi ska dö, så när vi kommer efter lunch är det ingen där. Plus att det inte finns någon organisation på stället, så man vet inte vilka man ska ta prover på, vilka prover man ska ta och om de tagits redan. Suck. Men kanske är det lika bra att vi inte tar prover. Alla har långtgången HIV, och lär ha CD4-nivåer som inte existerar och virusnivåer så pass att det räcker med att titta på blodet för att smittas.
Man blir faktiskt lite orolig, även om man är försiktig.
Vi fick också se en psykkonsult komma till avdelningen idag!! Hejja, något som är som i Sverige. Det kändes lite häftigt och coolt, rätt organiserat faktiskt.
Imon ska vi ha något labratorielektion. Oklart. På torsdag verkar det som vi ska på utflykt till något annat medicinskt center, har inte riktigt fattat var eller hur. Kan bli spännande. Synd att missa infektion bara, men det har ju inte varit någon höjdare än. Tror dessutom att jag måste tivnga mig själv att läsa kapitlet om HIV i min bok. Så jag har lite kött på benen.
Nu ska jag laga mat. Och jag kan som sista sak upplysa er om att det har hänt! Jag har bränt mig, baksidan på benen och framsidan på mitt ena smalben påminner om ett stoppljus och hade jag tagit av mig byxorna mitt i trafiken hade nog även alla galna taxichaufförer här nere stannat av den bländande röda synen. Men det är på väg att lägga sig och jag har inte ont, hoppas på att inte fjälla allt för mycket utan att få behålla lite färg. Men det är ju flera veckor kvar att sola. 3/4 av tiden på utbytet är faktiskt kvar. Absurt att jag redan varit här 1/4 av tiden. Svårt att fatta.
Puss puss
Kommentarer
Trackback
