Det fortsätter..
På den pediatriska allmänna avdelningen. Idag började dagen med att vi faktiskt fick se det stackars rabiessmittade barnet. De sa redan igår att han fått encehpalit och inte skulle klara sig. Ändå sätter de en sond för att mata honom, ger honom en riktig glukosdroppsboost och on top så får han metronidazol mot sin eventuella tetanus. Vi förstod inte mycket. Dessutom vart de tvunga att binda fast honom för att göra allt detta.
Lyckades även med att få se riktig bullös impetigo, om det nu var det det var. Vi tog bara en titt i journalen, för vi vart tvungna att gå efter de andra ugandiska studenterna så vi skulle kunna vara med på deras rond. Den var sjukt bra och specialisten som höll i den var både trevlig och bra. De fick presentera sina fall och sen gick vi igenom det och bestämde planen.
Det enda som är lite komplicerat är at de typ tar en livsanamnes, helt otroligt. Allt kan inte gärna vara relevant, inte ens för de sjukdomar de har här. Det måste bara vara att det är så de vill ha det. Nackdelen är att jag och Cissi inte riktigt orkade lyssna på allt för det blev utdraget och ointressant och därmed lite svårt att svara på efterföljande frågor. Men vi överlevde dagen och en av de kvinnliga studenterna har tagit hand om oss jättemycket, toppen verkligen. Betydligt lättare idag när inte chefen och alla specialisterna var där.
Imon är nog tanken att vi ska undersöka patienter själva och sedan redovisa dem, men vi funderade på att smita med en internship läkare, då det verkar som de gör lite mer praktiska saker. Och det är ju faktiskt det vi vill göra. Vi får se, helt enkelt.
Vi lyckades också upptäcka att vi igår skulle fått en liten lektion i deras inhemska språk, lugandu. Men det hade inte koordinatorn sagt till oss. Och vi fick till svar att hon hade glömt säga till oss och sen sa hon surt att vi var ju inte där. Förstår mig inte riktigt på henne. Hon känns tyvärr lite falsk och man vet inte vart man har henne. Nej vi var inte där för hon hade inte sagt något så vi visste inte och det var vår första dag på stället. Suck.
Har lyckats åka två taxibilar, men fortfarande inte vandrat själv genom Ntinda och bytt eller gått från hållplatsen i Kisaasi. Men det blir nog så imon. Fortfarande lite nervöst. Töntig jag är. :)
Har också kommit till den punkten att jag tycker att saker gå långsamt och är tråkigt. Dvs. jag åker inte runt en massa, för jag hittar inte och känner mig ännu inte bekväm med det, men jag förväntar mig att det kommer så sakta så. Men det gör att jag nu bara åker hem och mitt pucko tog ju inte med varken kurslitteratur eller några skönlitterära verk, då jag redan hade en massa extrapackning, som jag ändå inte pröjsade för. Typiskt korkat. Så när jag kommer hem, så finns det inte mängder att göra. I och med att sista tiden i Stockholm var hektisk och jag i vanliga fall har lite svårt att chilla så kan man väl lätt säga att det är en prövning. Men jag vet att det brukar lugna sig efter en vecka och då komme rjag nog inte vara en sån mespropp heller längre.
Tillråga på allt så har vi ju bara ström då och då, och min HTC laddar ur hur fort som helst. Skitdålig jävla bajs mobil. Så jag kan bara surfa så länge min dator har batteri, vilket även det är ruskigt dåligt. Suck.
Men men jag lever och livet är rätt nice ändå. Tänkte höra med Cece om vi kan gå till gymmet här jämte någon dag och träna, så kanske jag kan göra det sen lite oftare. Om det inte kostar en förmögenhet, men det tror jag inte.
Nu måste jag sluta!!
Puss
Lyckades även med att få se riktig bullös impetigo, om det nu var det det var. Vi tog bara en titt i journalen, för vi vart tvungna att gå efter de andra ugandiska studenterna så vi skulle kunna vara med på deras rond. Den var sjukt bra och specialisten som höll i den var både trevlig och bra. De fick presentera sina fall och sen gick vi igenom det och bestämde planen.
Det enda som är lite komplicerat är at de typ tar en livsanamnes, helt otroligt. Allt kan inte gärna vara relevant, inte ens för de sjukdomar de har här. Det måste bara vara att det är så de vill ha det. Nackdelen är att jag och Cissi inte riktigt orkade lyssna på allt för det blev utdraget och ointressant och därmed lite svårt att svara på efterföljande frågor. Men vi överlevde dagen och en av de kvinnliga studenterna har tagit hand om oss jättemycket, toppen verkligen. Betydligt lättare idag när inte chefen och alla specialisterna var där.
Imon är nog tanken att vi ska undersöka patienter själva och sedan redovisa dem, men vi funderade på att smita med en internship läkare, då det verkar som de gör lite mer praktiska saker. Och det är ju faktiskt det vi vill göra. Vi får se, helt enkelt.
Vi lyckades också upptäcka att vi igår skulle fått en liten lektion i deras inhemska språk, lugandu. Men det hade inte koordinatorn sagt till oss. Och vi fick till svar att hon hade glömt säga till oss och sen sa hon surt att vi var ju inte där. Förstår mig inte riktigt på henne. Hon känns tyvärr lite falsk och man vet inte vart man har henne. Nej vi var inte där för hon hade inte sagt något så vi visste inte och det var vår första dag på stället. Suck.
Har lyckats åka två taxibilar, men fortfarande inte vandrat själv genom Ntinda och bytt eller gått från hållplatsen i Kisaasi. Men det blir nog så imon. Fortfarande lite nervöst. Töntig jag är. :)
Har också kommit till den punkten att jag tycker att saker gå långsamt och är tråkigt. Dvs. jag åker inte runt en massa, för jag hittar inte och känner mig ännu inte bekväm med det, men jag förväntar mig att det kommer så sakta så. Men det gör att jag nu bara åker hem och mitt pucko tog ju inte med varken kurslitteratur eller några skönlitterära verk, då jag redan hade en massa extrapackning, som jag ändå inte pröjsade för. Typiskt korkat. Så när jag kommer hem, så finns det inte mängder att göra. I och med att sista tiden i Stockholm var hektisk och jag i vanliga fall har lite svårt att chilla så kan man väl lätt säga att det är en prövning. Men jag vet att det brukar lugna sig efter en vecka och då komme rjag nog inte vara en sån mespropp heller längre.
Tillråga på allt så har vi ju bara ström då och då, och min HTC laddar ur hur fort som helst. Skitdålig jävla bajs mobil. Så jag kan bara surfa så länge min dator har batteri, vilket även det är ruskigt dåligt. Suck.
Men men jag lever och livet är rätt nice ändå. Tänkte höra med Cece om vi kan gå till gymmet här jämte någon dag och träna, så kanske jag kan göra det sen lite oftare. Om det inte kostar en förmögenhet, men det tror jag inte.
Nu måste jag sluta!!
Puss
Kommentarer
Trackback
